Hur i hela friden ska jag fixa det här?

 

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

 

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

 

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

 

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

 

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

 

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

 

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

 

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!

 

Annonser

2 reaktioner på ”Hur i hela friden ska jag fixa det här?

  1. Anita Martini

    Du är fantastisk Elin och din pappa också. Så roligt att det går så bra. Du håller Flaggan högt för Falkenberg. Nästa år Årets Falkebergare. Kram Anita
    Gammal FGK klubbare

    Gilla

  2. Jan Peter Petersson

    Snyggt jobbat. Nu vet du vad du kan prestera under press, ta med dig det till Florida. Håller verkligen tummarna för att du skall få ytterlugare positiv utdelning på allt jobb du lägger ner☺

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s