Texas Tech – alltid i mitt hjärta!

Den februari 12, 2018februari 12, 2018 Av Elin Arvidsson Golfi Texas Tech1 kommentar

Som jag skrev i mitt förra blogginlägget så passade jag på att åka till Lubbock efter att ha spenderat tre dagar i Dallas tillsammans med min kompis Kim och min tränare Todd Kolb. Det är alltid lika skoj att komma tillbaka till Lubbock och träffa alla personer som jag lärt känna under mina fyra år som jag var student och athlete på Texas Tech University.

Precis som i Fort Worth blev det en basketkväll. Nu kanske tror ni att jag har gått och blivit jätteintresserad av basket 🙂 men det var bara en tillfällighet att två basketmatcher med Texas Tech spelades samtidigt som jag befann mig i Dallas och Lubbock. Vi hade superskoj och Texas Tech vann igen! Det var något som slog mig. Lagets stjärna, Keenan Evans endast gjorde 16 poäng vid den här matchen. I Dallas gjorde han hela 35 poäng. Då steppar de andra spelarna i laget upp och ser till att ta poäng, den här dagen, då Keenan inte presterar på högsta nivå. Det här är lagidrott när den är som bäst!

En bild från min collegetid – jag och coach Jojo Robertson

Under trippen till Lubbock åkte jag också och hälsade på mina golfcoacher som fortfarande är ledare för skolans lag. Min head coach, Jojo Robertson, hade plockat ihop lite Texas Tech loggade golfkläder som hon lämnade över till mig. Det är något speciellt att bära skolans logga på bröstet. Precis som alla amerikanare är jag väldigt stolt över min skola. Jag blev så glad över kläderna och tackade Jojo flera gånger. I förbifarten tog jag också några nävar av mina favoritpeggar.

Resultatmässigt går det bättre för skolan än någonsin. Det byggs nya idrottshallar överallt på campus. Just nu hade friidrottarna fått en ny inomhusarena, man hade byggt en ny träningshall för fotbollslaget så att de kunde träna inomhus vid behov, golfarna hade fått ett nytt gym – Allt detta bara under det senaste året!

Hur är allt det här möjligt undrar ni, var kommer pengarna ifrån? Jo, när någon, som tidigare gått på skolan, nått framgång och tjänat stora pengar, händer det ganska ofta att de går in och gör en donation till den skola där de tog sin examen – som en Payback! Visserligen får man göra skatteavdrag i USA för donationer men jag tror att främst är det en ära att få en byggnad uppkallad efter sig. Jojo berättade att inom en tvåårs-period kommer också golfarnas träningsområde byggas om. Häftigt!! Då ska ni veta att det ordinarie träningsområdet är bland de bättre i landet. Och när jag gjorde mitt val av skola var det nuvarande fina träningsområdet som var den bidragande orsak till att jag valde Texas Tech University. Nu ska det byggas om och bli ännu bättre – Man kanske ska ta och flytta tillbaka 😉

På en av väggarna i klubbhuset hänger flaggan som jag skickade till Jojo efter att jag spelat US Open

Under tiden som jag var i Lubbock så kom en ”throw back”-bild upp på mitt facebook-flöde. Det var en bild som var tagen för fem år sedan när laget var på en hemmamatch med vårt fotbollslag. Jag tänkte skriva en kort beskrivelse om mina lagkamrater. Tjejerna nämns från vänster till höger på bilden nedan.

Gabby Dominguez
Gabbe kommer från Waco i Texas. Hon är den mest tävlingsmänniska jag någonsin träffat. Hon jobbar idag på amerikanska U.S Air Force i Chicago.

Kimmy Hill
Kimmy kommer ursprungligen från Kina men har bott i Palm Springs i California sedan hon var 10 år. Kimmy jobbar idag på Yelp i Phoenix och befordras var och varannan vecka. Att kunna flytande kinesiska är en färdighet som är väldigt eftertraktad.

Hannah Arnold
Hannah kommer från Lufkin Texas och vi delade lägenhet i 4 år. Hannah kom till Texas Tech som en walk on. Det betyder att skolan inte ger dig något scholarship (stipendium) utan du får betala allting själv. Efter 3 år av hårt slit berättade coach Jojo att Hannah också skulle få ett scholarship. Både jag och Hannah grät av glädje. Hannah har det största hjärtat av alla jag träffat och spelar idag på Sunshine Tour i Sydafrika och på några olika undertourer till Symetra Touren i USA.

Beverly Mendoza
Bev är från Philipinerna, en tjej som skjuter 72 eller 73 varje gång hon peggar upp bollen, spelar ingen roll i vilket väder eller vind. Bev älskar att gå i skola och studera. Troligtvis håller hon på med sin fjärde utbildning just nu 🙂

Kim Kaufman
Kim kommer från South Dakota och sedan fyra år tillbaka spelar hon på LPGA-touren. Under hennes collegetid hade hon aldrig något annat än högsta betyg i alla ämnen.

Elin Arvidsson
Henne känner ni väl redan 😉

Det här laget var otroligt bra på pappret men det var som vi aldrig fick till det samtidigt. Jag kan faktiskt inte säga vad felet berodde på. Trots att jag inte har kontakt med alla så är det superskoj att titta på bilderna och tänka på en väldigt rolig tid.

Vilka brudar!!

– Welcome home Elin, we have missed you!

Den januari 29, 2018februari 2, 2018 Av Elin Arvidsson Golfi Las Vegas1 kommentar

Förra veckan flög jag till Las Vegas och blev, som vanligt, väldigt väl mottagen av min vän Ron McMillan. Det första han säger när vi möts är:
– Welcome home Elin, we have missed you!

Ron och jag vid en Pro-Am tävling som vi spelade förra året.

Ron McMillan är den person, av alla jag känner, med absolut störst hjärta. År 1944 föddes han i en liten stad i Oklahoma. Efter avklarade universitetsstudier började han jobba på McDonalds. Några år senare fick han förfrågan om han ville vara med och starta upp några McDonalds-restauranger i Houston Texas. Självklart ville han det! Efter Houston blev det ytterligare restauranger och som mest ägde han tillsammans med några andra investerare 38 olika McDonalds runt om i hela USA. Ron har sålt av allt och lever idag tillsammans med sin fru Teresa samt deras dotter Austin i Las Vegas. Utöver sitt stora intresse för entreprenörskap och affärer spelar han gärna Black Jack och Poker, kanske därför de har bosatt sig i Las Vegas …

I drygt en vecka befann jag mig i Las Vegas för att spela och träna (golf 🙂 ). Alltid när jag är där ställer jag mitt alarm på kl 5.30. Jag och Ron har fått en vana att ta en två timmar lång frukost. Jag äter min yoghurt med bär och nötter samt en kopp gott kaffe. Ron äter lite olika beroende på om hans fru tycker han ska vara på diet eller ej 😉 . En härlig start på dagen då vi pratar om allt och inget.

Ron snackar alltid om hur viktigt det är med vila i allt tränande. Han ger också tips på hur jag kan spara pengar och hur betydelsefullt det är med effektivisering i alla företag, även i företaget Elin Golf 🙂 . Jag skrattar högt för mig själv när jag tänker på hur Ron älskar att visa på en karta vilka vägar som blir bäst för mig att köra på mina roadtrip till tävlingarna under säsongen – i en riktig kartbok (atlas), ingen dator eller gps:er här inte! Jag undrar om Ron tror att jag kör runt med en vanlig kartbok i bilen.

Ron har aldrig varit någon elitidrottare utan hans talang har istället varit att skapa business vilket har gjort honom till en fantastiskt framgångsrik affärsman. Att få möjlighet att sitta och prata med honom och så många kloka tankar, ger mig så mycket. Min mormor, morfar, farmor och farfar gick bort relativt tidigt i mitt liv så det är nästan som att Ron har fått ta den platsen och jag är verkligen lyckligt lottad! I april ska Ron och hans fru Teresa köra till en Symetra Tour tävling bara för att titta på mig.

Efter 6 dagar med träning och spel i Las Vegas var de dags för mig att köra vidare till Svenska Golflandslagets boende och träningsbas i Phoenix. Som alltid när jag ska säga hejdå så säger han:
-Okej glöm inte Elin, inga män innanför en armlängd. I så fall måste de ringa mig först.

Älskade Ron McMillan!

Hur i hela friden ska jag fixa det här?

Den november 9, 2017november 9, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Arizona, Tävling2 kommentarer

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!

18 greenträffar!

Den maj 17, 2017maj 18, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Arizona, Tävling4 kommentarer

Tänk vad snabbt tiden går!! Jag hinner knappt med. Idag när jag satte mig ned för att skriva min blogg så slog det mig att jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde förra veckan.

Givetvis har jag inte glömt att jag spelade en tävling på Cactus-touren på Los Colinas Golf Club i sydöstra Phoenix. Detta var en relativt lätt bana vilket resulterade i låga scorer. Ibland är det lätt att säga att den här banan är lätt och här kommer man skjuta lågt, men som alla vet är allting så enkelt i teorin men att få den där lilla vita bollen i hål är ibland väldigt svårt. Jag hade scorerna 73-69-65 och lyckades knipa till mig en 7:e plats. Det var andra gången i karriären som jag sköt en 65:a på tävling. Jag träffade alla 18 greener!! Något jag aldrig har gjort tidigare. Ni ska veta att självförtroendet verkligen var på topp när jag rullade ut från parkeringsplatsen. Att dessutom ha den bästa scoren under sista varvet och klättra i resultatlistan var extra roligt!!

Jag var mycket nöjd med alla delar av mitt spel men framförallt hur jag hanterade min nervositet under de tre sista hålen. Att kunna leverera under press har hög prioritet i min träning. Det spelar inte så stor roll hur bra sving du har om du inte kan hantera nervositeten och stressen när den kommer – för den kommer ..

Min nyfunne vän Kyung Kim vann Cactus Tour-tävlingen på minus 17 slag!! Så imponerande! Kyung är född och uppvuxen på Hawaii. Det hade inte varit fel att ”åka och hälsa på en dag eller så 😉 ”. Jag har alltid velat besöka Hawaii.

Kyung gick på University of Southern California och var en av de bästa collegespelarna i landet. År 2012 spelade hon US Womens Open, tyvärr missade hon cuten med endast 1 slag!! Denna tjejen är så vass, ni ska se henne putta. Kyung är den allra bästa puttaren jag någonsin sett!! Det råder inget tvivel om att hon, inom de närmsta åren, kommer finnas med i toppen på LPGA:s resultatlistor. Men det kommer de två andra två tjejerna på bilden också (jag och Louise Stahle) 😉

Dagen efter tävlingen bjöd Louise in mig och Kyung till hennes hemmabana här i Phoenix, D C Ranch Country Club. Det är alltid lika roligt att få spela på de här exklusiva privatklubbarna. Louise hade med sig en annan tjej så vi fyra delade in oss två och två, jag och Kyung, Louise och väninnan. Vi spelade match. Matchen slutade lika efter att jag satte en fem-meters putt på sista hålet för delning. Alla önskade returmatch inom det närmaste.

Efter rundan stack jag och träffade min room mate från college, Hannah, plus några andra kompisar. Vi hade bokat in att vi skulle gå ut och äta middag. Det här är ett skönt avbrott i min vardag då jag mest går i träningskläder eller golfkläder. Att få klä upp sig, lägga lite makeup och fixa till håret gör att jag stänger av golfen för några timmar. Men för att utnyttja tiden till max så passade jag på att göra min tävlingsstatistisk innan Hannah och de andra hunnit komma till middagen. Perfekt! Jag använder mig av ett program som heter shots to hole (shotstohole.com). Jag har varit så nöjd med det programmet och tycker att det innehåller allt jag behöver.

Jag tänkte också visa vilka fina blommor de har planterat vid trottoarkanterna här i Scottsdale. Jag har fått dille på allting som är gult. Kläder, blommor ja allt! OCH hur bra är inte iPhone deep effect kameran!!

Eftersom det är några veckor sedan jag träffade min tränare så bestämde jag att det var dags att åka och hälsa på honom i Sioux Falls, South Dakota. Det är en flygresa på 3,5 timmar från Phoenix. Jag flög in på torsdagskvällen. På fredagen tränade vi i 7 timmar för att avsluta med ett 5-timmarspass på lördagen. Efter passet tog jag ett direktflyg tillbaka till Phoenix på för att vara redo på rangen kl 8 dagen därpå. Det händer mycket nu! Men jag trivs och försöker ta in och njuta hela tiden.

Resan till Sioux Falls var väl spenderad tid. Att träffa Todd ger mig en extra energikick för ytterligare några veckor framåt. Vi jobbar igenom alla delar av spelet och ser till att jag vet vad jag ska träna på. Vårt mål är att jag ska bli så självständig som möjligt så att jag aldrig ska känna mig helt lost. Jag har mängder att tacka Todd för!! Dessa två dagar var kanonbra!

Nu ska jag gå och lägga mig – God Natt!!

Längtar efter min Mazda

Den april 21, 2017april 21, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Florida2 kommentarer

Påsken är över!

Under de senaste dagarna har jag mer eller mindre upplevt mig som en superkvinna som löser allt. Låt mig berätta om min Annandag Påsk:

Klockan 5:20 ringer alarmet. Studsar upp och redan då infinner sig stressen när jag tänker på allt jag ska göra. Jag ska packa, tvätta lakan och städa så det ser fint ut när nästa svenska tjej anländer till Swedish Golf Teams lägenhet i Phoenix. Ett kanonställe som jag har fått lov att nyttja de senaste veckorna. Jag hade helt glömt av hur lång tid sådana här saker tar. När jag är färdig med det blir det bokning av flygbiljett och anmälan till golftävling. Därefter måste jag köra till receptionen och lämna tillbaka lägenhetsnycklarna samt fylla i några papper som måste postas på ett speciellt postkontor. Puh!

Efter att ha bockat av allt kör jag till golfbanan för att träna och därefter spela 18 hål. Jag spelar kanongolf i 16 hål och är 4 under par. Det här går ju så bra! Skoj skoj! När jag ska slå ut på det 17:e hålet slår det mig … något som jag troligtvis lyckats glömma bort under de första 16 hålen … efter rundan ska jag köra till Las Vegas. En 5,5 timmars körning från Phoenix. Kommer in på 70 slag, duschar snabbt på klubben, fyller på med kaffe och sätter mig i bilen. Kör till Las Vegas och kommer fram till min helt fantastiska bonusfamilj. Klockan visar 22.00. Jag och pappan i familjen, Ron, sätter oss i köket. Jag fixar varm choklad, ingen aning varför jag var sugen på det just då eftersom jag endast brukar dricka det hemma i Sverige när det är vinter, kallt och för att bli varm i kroppen. Det problemet har vi ju inte här i Las Vegas just nu då termometern visar mellan 25 och 32 grader. Ron frågar mig om hur jag har haft det i Phoenix, jag berättar om golfbanor jag spelat, hur golfen går och om alla trevliga människor jag mött. Klockan 23.20 går jag till mitt rum och somnar direkt, helt slut.

Ni som följer mig på Instagram har säkert sett att jag redan är på väg till Florida! När jag lämnade USA i november, förra året, fick jag parkera min bil i en av mina vänners garage i Orlando. Så där har bilen stått ända tills nu. I mars när jag flög tillbaka till USA var jag inbokad på träning i Las Vegas och Phoenix samt att jag skulle spela två tävlingar i Phoenix. Som ni förstår är det var alldeles för långt att köra från Florida till Las Vegas och Arizona med min Mazda. Därför tog jag och hyrde en bil. För er som har hyrt bil vet att det blir mycket dyrare om man vill lämna tillbaka på annan plats än där du hämtade ut den. Nu skulle hyrbilen tillbaka till Las Vegas, så därför fick jag ta en sväng därom. Men för mig var det ingen uppoffring eftersom det är alltid lika roligt att träffa Ron och hans familj. Även om det bara var för en kväll.

Anledningen till att jag nu är i Florida beror på två saker. Efter att jag hämtat min bil (har faktiskt längtat efter min Mazda 3:a!!!) ska jag köra till min vän Emily som bor i Statesboro i Georgia. Emily var under min tid på Texas Tech assistent till mitt lags coach Jojo Robertson. Nu är Emily head coach för Georgia States Womens Golf Team. Jag har lite grejor hos henne från min collegetid. Nu ska Emily flytta och då måste mina saker plockas ut från lägenheten. Jag har funderat på att skänka allt till välgörenhet. Det är lite tavlor, en säng och lite annat smått och gott. Eftersom jag inte har något eget ”krypin” skulle jag bli tvungen att magasinera. Skulle det vara så att jag skaffar en ”bas” nästa år så blir det enklare och troligtvis billigare att fixa allt då istället för att betala hyra för ett lagerutrymme.

Samtidigt som jag är på östkusten har jag anmält mig till reservlistan på en Symetra Tour tävling som går av stapeln samma vecka, endast 3 timmars bilfärd från Emily, två flugor i en smäll. Men om jag ska vara ärlig så är chansen inte så stor att jag kommer med på tävlingen. Jag vet inte vilket nummer jag är på listan men jag måste ge det en chans.

För några dagar sedan pratade jag med min kompis Frida Gustavsson Spång från Borås GK om det här med att komma med på tävling eller ej. Vi var båda eniga om att det här är definitivt den faktor som skapar mest stress i våra liv just nu. Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig nästa månad och ibland kan det vara så kort framförhållning att jag inte ens vet vad som händer nästa vecka. Hela tiden får jag ställa mig frågor som: Kommer jag att komma med? Ska jag chansa? Är det värt det – pengamässigt, tidsmässigt? Vad händer om jag inte kommer med? Var kan jag bo? Var kan jag träna då? osv osv. Det är ganska ovisst och det skapar oro. Men jag anstränger mig verkligen att göra det bästa av situationen och på så sätt få ut så mycket som möjligt av tillvaron. Jag har lärt mig att om jag bara känner att jag blir bättre och utvecklas så kommer det att lösa sig.

Anledningen till att jag känner mig så frustrerad beror troligtvis på att jag vet hur bra golf jag spelar just nu och att det finns så mycket i kroppen men tyvärr har jag hitintills inte fått möjlighet att spela någon Symetra Tour tävling i år. Sidenote: Som backup har jag Cactus Touren i Arizona. Där kan jag alltid spela men tyvärr är det ingen undertour till Symetra och har ingen koppling till den touren. Så oavsett om jag vinner alla Cactus Tour tävlingar så förbättras inte min kategori på Symetra.

Varför har det blivit svårare för mig att komma med på Symetra i år, kanske ni tänker.

Varje år åker europeiska tjejer som spelar på Ladies European Tour (LET) över till USA för att försöka kvala sig in till LPGA, samma kval som jag spelade i Kalifornien. Kvalet är indelat i tre steg. Jag skrev ett blogginlägg för några månader sen om hur kvalet är uppbyggt, klicka här om du vill läsa det 🙂 Om de här tjejerna inte lyckas ta sig hela vägen till slutkvalet, vilket var målet att ta en plats till LPGA, så har de vanligtvis återvänt till ”sin” hemmatour LET. De har då valt att inte nyttja den plats/kategori som de får till Symetra Touren beroende på hur långt de gått i LGPA-kvalet.

Som många av er vet har LET svårt att hitta sponsorer till damtävlingarna och antalet tävlingar har minskat. Vilket har bidragit till att allt fler europeer väljer att åka över till USA och spela Symetra-tävlingar, som är en riktigt bra tour. Hög kvalité på banorna, bra prispengar och ofta mycket bättre väder än i Europa. Så man förstår att fler nyttjar sin plats på Symetra. Finns det inga tävlingar att spela är det ju naturligt att de åker över. Det är det här som har bidragit till att min ranking (samma som förra året, till och med lite bättre i år) inte räcker för att jag ska komma med. Alternativet finns att stå på reservlista men du behöver ju inte vara Einstein för att förstå att då har också antalet blivit fler som vill stå på reservlistan. Det här är inget jag kan påverka och därför väljer jag att ta det lugnt, inte stressa upp, jag är ung och har många år på mig.

Ha en go kväll!
Elin 🙂

Kanoner & helikopters – en vanlig Pro-Am i Arizona

Den april 5, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi ArizonaLämna en kommentar

Mitt lag, vi vann inte men vi hade en mycket trevlig runda tillsammans.

I lördags fick jag möjlighet att spela en Pro-Am tävling för ett sjukhus som heter Shriners. Shriners är en av de stora sponsorerna till PGA Touren och varje år är de huvudsponsor till en tävling i PGA tävling i Las Vegas.

Den här Pro-Am tävlingen skulle spelas på samma bana som jag, nästa vecka ska spela tävling på, så det här passade mig alldeles perfekt. För att vara med på denna välgörenhets-event så får du som privatperson eller företag köpa en startplats och det här eventet kostade 170 dollar per person. Alla pengar går oavkortat till välgörenhet. Jag är inte så väl insatt hur det fungerar i Sverige men i USA slipper du skatta för pengar som du skänker till välgörenhet. När du betalat din insats har du en plats i ett fyrmanna-lag och spelformen är scramble. Laget består av tre amatörer (som köpt sig en biljett) och ett proffs. Det är här jag kommer in i bilden 🙂 jag är proffset!

Mitt jobb är att spela så bra golf som möjligt och därmed höja laget chans att vinna de fina priser som oftast finns på prisbordet. Visst är det roligt att vinna fina priser men det som jag tycker är viktigast är att personerna i ”mitt” lag ska ha en trevlig dag. Jag tycker det är min skyldighet att få alla till att trivas. Jag har börjat bli riktigt bra på att läsa av människor och vilken typ av skämt och samtalsämnen som kommer gå hem. Under 5 timmar är mitt ”jobb” att se till att de tyckte att de fick valuta för sina pengar samtidigt som jag själv ska känna att jag fick ut något utav rundan.

Det kan säkert se flamsigt och stojigt ut för den som ser på. Men det är väldigt viktigt för mig att jag efteråt inte ska känna att jag ”slängt” bort 5 timmar och istället kunde gjort något annat för att bli bättre på golf. Så mitt upp i allt det här ståhejet så tänker jag på allt som jag tränar på och fokuserar till 100 procent inför varje slag.

Tidig start 07.30 – Solen i Arizona har precis gått upp!

Den här lördagens Pro-Am spelade jag tillsammans med Mike, Mike och Mark. Väldigt lätt att komma ihåg vad de hette … Mark jobbade på Samsung och vi diskuterade deras nya telefon som ska komma ut här i USA om någon vecka. Mark berättade också om hur tufft det hade varit för företaget efter att de hade fått reklamera alla Samsung Note 7 modellen. Jag gillar verkligen den här kontakten där du får en liten inblick i många olika branscher och yrken. Det är väldigt lätt att allt bara kretsar kring golf, tävlingar och scorer. Det finns ju så mycket annat intressant!

Det finns väldigt många olika happenings under rundan, exempelvis erbjuds alla vid ett hål att skjuta iväg en boll genom en kanon istället för att använda drivern. Om du är duktig på att hantera kanonen kan du komma riktigt långt fram på fairway. Eller att en helikopter kommer flygandes och släpper ned namnade bollar på en green för att sedan se vilket namn som hamnade närmast. Bollen med det namnet blir en vinnare. Mitt i allt detta var det en amerikan som sjöng nationalsången a capella.

Det här är USA!