Texas Tech – alltid i mitt hjärta!

 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägget så passade jag på att åka till Lubbock efter att ha spenderat tre dagar i Dallas tillsammans med min kompis Kim och min tränare Todd Kolb. Det är alltid lika skoj att komma tillbaka till Lubbock och träffa alla personer som jag lärt känna under mina fyra år som jag var student och athlete på Texas Tech University.

 

 

Precis som i Fort Worth blev det en basketkväll. Nu kanske tror ni att jag har gått och blivit jätteintresserad av basket 🙂 men det var bara en tillfällighet att två basketmatcher med Texas Tech spelades samtidigt som jag befann mig i Dallas och Lubbock. Vi hade superskoj och Texas Tech vann igen! Det var något som slog mig. Lagets stjärna, Keenan Evans endast gjorde 16 poäng vid den här matchen. I Dallas gjorde han hela 35 poäng. Då steppar de andra spelarna i laget upp och ser till att ta poäng, den här dagen, då Keenan inte presterar på högsta nivå. Det här är lagidrott när den är som bäst!

En bild från min collegetid – jag och coach Jojo Robertson

Under trippen till Lubbock åkte jag också och hälsade på mina golfcoacher som fortfarande är ledare för skolans lag. Min head coach, Jojo Robertson, hade plockat ihop lite Texas Tech loggade golfkläder som hon lämnade över till mig. Det är något speciellt att bära skolans logga på bröstet. Precis som alla amerikanare är jag väldigt stolt över min skola. Jag blev så glad över kläderna och tackade Jojo flera gånger. I förbifarten tog jag också några nävar av mina favoritpeggar.

 

Resultatmässigt går det bättre för skolan än någonsin. Det byggs nya idrottshallar överallt på campus. Just nu hade friidrottarna fått en ny inomhusarena, man hade byggt en ny träningshall för fotbollslaget så att de kunde träna inomhus vid behov, golfarna hade fått ett nytt gym – Allt detta bara under det senaste året!

 

Hur är allt det här möjligt undrar ni, var kommer pengarna ifrån? Jo, när någon, som tidigare gått på skolan, nått framgång och tjänat stora pengar, händer det ganska ofta att de går in och gör en donation till den skola där de tog sin examen – som en Payback! Visserligen får man göra skatteavdrag i USA för donationer men jag tror att främst är det en ära att få en byggnad uppkallad efter sig.  Jojo berättade att inom en tvåårs-period kommer också golfarnas träningsområde byggas om. Häftigt!! Då ska ni veta att det ordinarie träningsområdet är bland de bättre i landet. Och när jag gjorde mitt val av skola var det nuvarande fina träningsområdet som var den bidragande orsak till att jag valde Texas Tech University. Nu ska det byggas om och bli ännu bättre – Man kanske ska ta och flytta tillbaka 😉

På en av väggarna i klubbhuset hänger flaggan som jag skickade till Jojo efter att jag spelat US Open

Under tiden som jag var i Lubbock så kom en ”throw back”-bild upp på mitt facebook-flöde. Det var en bild som var tagen för fem år sedan när laget var på en hemmamatch med vårt fotbollslag. Jag tänkte skriva en kort beskrivelse om mina lagkamrater. Tjejerna nämns från vänster till höger på bilden nedan.

 

Gabby Dominguez
Gabbe kommer från Waco i Texas. Hon är den mest tävlingsmänniska jag någonsin träffat. Hon jobbar idag på amerikanska U.S Air Force i Chicago.

Kimmy Hill
Kimmy kommer ursprungligen från Kina men har bott i Palm Springs i California sedan hon var 10 år. Kimmy jobbar idag på Yelp i Phoenix och befordras var och varannan vecka. Att kunna flytande kinesiska är en färdighet som är väldigt eftertraktad.

Hannah Arnold
Hannah kommer från Lufkin Texas och vi delade lägenhet i 4 år. Hannah kom till Texas Tech som en walk on. Det betyder att skolan inte ger dig något scholarship (stipendium) utan du får betala allting själv. Efter 3 år av hårt slit berättade coach Jojo att Hannah också skulle få ett scholarship. Både jag och Hannah grät av glädje. Hannah har det största hjärtat av alla jag träffat och spelar idag på Sunshine Tour i Sydafrika och på några olika undertourer till Symetra Touren i USA.

Beverly Mendoza
Bev är från Philipinerna, en tjej som skjuter 72 eller 73 varje gång hon peggar upp bollen, spelar ingen roll i vilket väder eller vind. Bev älskar att gå i skola och studera. Troligtvis håller hon på med sin fjärde utbildning just nu 🙂

Kim Kaufman
Kim kommer från South Dakota och sedan fyra år tillbaka spelar hon på LPGA-touren. Under hennes collegetid hade hon aldrig något annat än högsta betyg i alla ämnen.

Elin Arvidsson
Henne känner ni väl redan 😉

 

Det här laget var otroligt bra på pappret men det var som vi aldrig fick till det samtidigt. Jag kan faktiskt inte säga vad felet berodde på. Trots att jag inte har kontakt med alla så är det superskoj att titta på bilderna och tänka på en väldigt rolig tid.

Vilka brudar!!

Annonser

Känslan när allt i spelet fungerar

 

Ni känner säkert till den där känslan när allt i spelet fungerar. Att vara i ett tillstånd då man till och med innan slaget vet att jag kommer att träffa fairway eller green, missa finns överhuvudtaget inte med som ett alternativ. Skulle jag, mot förmodan, missa – då blir det en up and down eller en sänkt chip. Lätt som en plätt!

 

Precis en sådan runda hade jag förra veckan på Estancia Golf & Country Club i Phoenix. 8 birdies och en bogey – 65 slag!!! Jag var i himmelriket. När jag tänker tillbaka på rundan så vet jag att det här var den absolut bästa golf jag någonsin spelat. Dessutom gör jag det på min favoritbana tillsammans med en av mina vänner som är medlem på denna fantastiska golfklubb!!

Dagen efter min drömrunda flög jag till Dallas i Texas för att träffa min tränare och min kompis Kim Kaufman. Hon har köpt ett hus i Fort Worth. Kim är medlem på en otroligt fin bana som heter Shady Oaks Country Club. Vi gav oss ut till Shady för att spela. Som ni förstår fanns drömrundan med i mina tankar och ett otroligt gott självförtroende. Jag kommer aldrig mer missa en fairway eller green och att alla puttar kommer gå i. Men oj vad fort jag kom ned på jorden – förra veckans 65:a blev snabbt en 79:a. Tänk vad snabbt det kan vända. Till mitt försvar bör det tilläggas att Shady Oaks är en tuff bana där de flesta greener är upphöjda med relativt mycket slope på varje green, men så mycket svårare än Estancia GCC är den inte så att det ska skilja 14 slag … Nästa gång ska jag ha revansch på banan, det kan jag lova 🙂 Det var fantastiskt skoj att spela banan som man kallar Ben Hogans hemmabana.

 

Rolig fakta: I receptionen inne i klubbhusets finns det en glasmonter med ett skåp från omklädningsrummet. Det här skåpet var Ben Hogans. När Mr Hogan dog bestämde klubben, tillsammans med hans fru, att aldrig röra innehållet i skåpet och ha det som en souvenir på klubben för att på så sätt hedra Bens minne. Efter att vi hade spelat färdigt skulle jag gå och ta ett foto på skåpet. Tar i dörren och ska gå in … låst … vad är oddsen?

 

Fort Worth, som är systerstad till Dallas, bjöd på svinkallt väder och nordlig vind. Det slog mig, hur i hela friden kunde jag lämna Scottsdale i Arizona, där visade termometern på 26 grader, för att åka och träna golf i Fort Worth med en temperatur på runt 2 grader. Men bortsett från vädret var det perfekt eftersom jag fick möjlighet att träffa min tränare under några dagar. Än en gång tack till PGA of Sweden och Future Fund stipendiet som gör det möjligt för mig att träffa min tränare var fjärde vecka, vilket känns väldigt, väldigt bra.

Fortfarande tränar vi relativt mycket på tekniken. Teknikträning är inte min favorit men jag vet att den är oerhört viktig. Under februarimånad förra året hade jag svårt att få till en bra balans mellan de olika träningsområdena. Så det här är något som jag ser till att göra bättre i år.

Under min vistelse hos Kim passade vi på att en kväll gå och titta på Texas Tech Universitys basketlag. Texas Tech var den skolan där jag studerade och spelade för skolans golflag i fyra år så ni förstår vilket lag som ligger närmast mitt hjärta 🙂 De skulle möta Texas Christian University. Kim visste att hennes kompis Angela Stanford (hon har vunnit 5 ggr på LPGA och vid flera tillfällen varit med i det amerikanska Solheim Cup-laget) alltid har tillgång till riktigt bra biljetter till alla TCU:s hemmamatcher. Eftersom Angela inte var hemma så fick vi biljetterna.

På riktigt amerikanskt vis när man går på match så var de först lounge-häng med mat, litervis av läsk, tack gode så fanns det Ramlösa för de som önskade, kakor, chips och popcorn, allt för att komma i rätt stämning. Vi satt på riktigt bra platser. Texas Tech-laget som är rankade topp 7 i USA just nu (högsta rankingen de någonsin haft) spelade otroligt bra basket och vann matchen.

 

Jag kan inte mycket om basket men det är kanske den sporten som jag ökat mitt intresset av alla idrotter under mina sex år i USA. Det är verkligen skoj att gå på basketmatch och speciellt om man har fri tillgång till en lounge med dess tillbehör 😉

På måndag nästa vecka ska jag till världens bästa klubbmärke – PING – inte alls partisk 😉 för att testa ut nya klubbor för kommande säsong. Kan inte vänta och se vad Scott har plockat ihop. Eftersom jag förra året tog mig till tredje steget av LPGA-tourkvalet har jag nu kvalificerat mig att bli fullt sponsrad med klubbor. Jag är så tacksam och glad över att få representera Ping.

Nu är det dags att åka tillbaka till där allting startade, Lubbock Texas och Texas Tech University! I nästa blogginlägg får ni läsa om min collegestad.

Ha det så gott!
Elin

Jag var en av de som fick Future Fund stipendiet!!!

 

För två veckor sedan blev jag en av åtta svenska tjejer och tre killar som fick ta emot det fantastiska stipendiet PGA Future Fund som PGA of Sweden delar ut varje år. PGA Future Fund är Sveriges största individuella idrottsstipendium. PGA of Sweden grundade stipendiet hösten 1997 tillsammans med företag från näringslivet samt privatpersoner, alla med stort golfintresse.

”PGA of Sweden har en kommitté, som i samarbete med Svenska Golfförbundets landslagsledare, utser stipendiater varje år. Huvudkriterier för att bli utsedd är: 1) Spelaren kvalificerar sig till en högre tour som ligger på högsta eller näst högsta nivå. Högsta nivå är PGA Tour, LPGA Tour, European Tour (ET) eller Ladies European Tour (LET) och till näst högsta nivå räknas: Symetra Tour, web.com tour, Challenge Tour (CT) eller Ladies European Tour Access Series (LETAS). Stipendiet ska ses som ett ekonomiskt bidrag och ge en extra trygghet i spelarens fortsatta satsning.”

 

Jag känner mig otroligt hedrad! Stipendiet ger mig möjlighet att nyttja min tränare ännu mer och kanske ta med honom på en av mina tävlingar så han kan se mig ”in action” dvs hur jag fungerar och agerar när det verkligen gäller.

Så än en gång – Stort tack till PGA of Sweden för att ni uppmärksammat mig och min satsning. Det är väldigt roligt att läsa vilka spelare som under alla år har blivit utnämnda. I listan finns det många namn, som i starten av sin karriär, tagit emot stipendiet och som senare nått stor framgång på olika tourer i världen. Jag blir så glad och stolt att vara en i listan. Klicka här för att ta del av vilka som har fått stipendiet med tillhörande summa och stipendieår. Ett av namnen är Alexander Norén – år 2007 fick han ta emot stipendiet – precis som jag gjorde i år! Det känns som om Alexander Norén börjar närma sig en vinst på PGA Touren. Verkligen hur kul som helst!

 

Efter en vecka i Las Vegas körde jag ner till Phoenix, Arizona vilket ligger exakt 5 timmars bilväg från Las Vegas. Fast jag har kört sträckan många gånger tar jag tiden varje gång jag kör 😉 . I Phoenix blir det träning från att solen går upp tills den går ned.

 

En vanlig dag kan se ut ungefär såhär. Kör igång på gymmet klockan 7. Just nu kör jag lite mer styrka än jag har gjort tidigare. Jag fokuserar, lite extra, på att bli starkare i ben och rumpa för att slå lite längre, men främst för att göra det lättare att hålla mina positioner i svingen. Efter det kör jag till golfbanan. Puttning och chippning på förmiddagen, lunch break och därefter blir det slag och spel på eftermiddagen. Dagen avslutas med hot yoga.

 

Spelet känns bättre och bättre för varje dag. Symetra Tour-säsongen drar igång andra veckan i mars, men jag planerar att spela någon mini-tourtävling i Phoenix innan starten allt för att vara så förberedd som möjligt!

Over and out!
Elin

– Welcome home Elin, we have missed you!

Förra veckan flög jag till Las Vegas och blev, som vanligt, väldigt väl mottagen av min vän Ron McMillan. Det första han säger när vi möts är:
– Welcome home Elin, we have missed you!

Ron och jag vid en Pro-Am tävling som vi spelade förra året.

Ron McMillan är den person, av alla jag känner, med absolut störst hjärta. År 1944 föddes han i en liten stad i Oklahoma. Efter avklarade universitetsstudier började han jobba på McDonalds. Några år senare fick han förfrågan om han ville vara med och starta upp några McDonalds-restauranger i Houston Texas. Självklart ville han det! Efter Houston blev det ytterligare restauranger och som mest ägde han tillsammans med några andra investerare 38 olika McDonalds runt om i hela USA. Ron har sålt av allt och lever idag tillsammans med sin fru Teresa samt deras dotter Austin i Las Vegas. Utöver sitt stora intresse för entreprenörskap och affärer spelar han gärna Black Jack och Poker, kanske därför de har bosatt sig i Las Vegas …

I drygt en vecka befann jag mig i Las Vegas för att spela och träna (golf 🙂 ). Alltid när jag är där ställer jag mitt alarm på kl 5.30. Jag och Ron har fått en vana att ta en två timmar lång frukost. Jag äter min yoghurt med bär och nötter samt en kopp gott kaffe. Ron äter lite olika beroende på om hans fru tycker han ska vara på diet eller ej 😉 . En härlig start på dagen då vi pratar om allt och inget.

Ron snackar alltid om hur viktigt det är med vila i allt tränande. Han ger också tips på hur jag kan spara pengar och hur betydelsefullt det är med effektivisering i alla företag, även i företaget Elin Golf 🙂 . Jag skrattar högt för mig själv när jag tänker på hur Ron älskar att visa på en karta vilka vägar som blir bäst för mig att köra på mina roadtrip till tävlingarna under säsongen – i en riktig kartbok (atlas), ingen dator eller gps:er här inte! Jag undrar om Ron tror att jag kör runt med en vanlig kartbok i bilen.

Ron har aldrig varit någon elitidrottare utan hans talang har istället varit att skapa business vilket har gjort honom till en fantastiskt framgångsrik affärsman. Att få möjlighet att sitta och prata med honom och så många kloka tankar, ger mig så mycket. Min mormor, morfar, farmor och farfar gick bort relativt tidigt i mitt liv så det är nästan som att Ron har fått ta den platsen och jag är verkligen lyckligt lottad! I april ska Ron och hans fru Teresa köra till en Symetra Tour tävling bara för att titta på mig.

Efter 6 dagar med träning och spel i Las Vegas var de dags för mig att köra vidare till Svenska Golflandslagets boende och träningsbas i Phoenix. Som alltid när jag ska säga hejdå så säger han:
-Okej glöm inte Elin, inga män innanför en armlängd. I så fall måste de ringa mig först.

Älskade Ron McMillan!

Hur i hela friden ska jag fixa det här?

 

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

 

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

 

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

 

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

 

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

 

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

 

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

 

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!

 

Bloggen tog en liten paus – nu tillbaka!

 

 

Nu kör vi igång!

Många av er har säkert undrat varför kommer det inget blogginlägg? Sanningen är den att det har varit så mycket annat som har tagit upp min tid, då har bloggen varit det som fått stå åt sidan. Jag hoppas att jag kan hitta tillfällen som passar in i mitt schema.

Eftersom sista inlägget handlade om att jag hade spelat till mig en plats på US Women’s Open 2017 är det väl lämpligt att vi startar därifrån. Häng med!

Dreamteam! Från vänster min US Open-caddie Michele, jag, Todd Kolb min tränare, Kim Kaufman LPGA-spelare och min bästa vän, Kims caddie Audrey

US Women’s Open Golf 2017 – 13-17 juli Trump National GC, Bedminster New Jersey

US Open var det häftigaste jag någonsin har varit med om!!!!! Veckan innan spelade jag en Symetra tour-tävling i French Lick, som ligger 15 mil söder om Indianapolis. Enklaste sättet att ta sig till nästa tävling var att flyga från Chicago till flygplatsen Newark i New Jersey. Tyvärr så blev mitt flyg försenat med 8 timmar på grund av oväder. Detta gjorde att jag missade måndagens inspelsvarv. En viss stress kom smygandes, kommer jag hinna förbereda mig?

Vilken glädje att ha mamma och pappa på plats för att dela den här upplevelsen!
Min fina Lexus bil – gick hur bra som helst 😉 nästan som min Mazda.

 

Alla tjejer som skulle spela tävlingen fick möjlighet att hämta ut en Lexus SUV på flygplatsen. Vilken drömbil! Under tisdagens inspel hade, caddien som jag hyrt in för veckan, Michelle Simpson anlänt. Vanligtvis caddar Michelle på LPGA-touren. Jag var i himmelriket och jag kände mig så harmonisk men ändå på tårna. Här var jag på US Open, tillsammans med mina föräldrar och tränare. Kunde det bli bättre?

Det här är 16:e hålet. Ett par 3 med vatten hela vägen mellan tee och green. Ni hittar mig under FootJoy-paraplyet.
Trumps ”låda” i bakgrunden. Som ni förstår var det ett rigoröst säkerhets pådrag.
Catriona Matthew tog sig tid att skriva autograf.
Olika typer av golfbilar …
Under ett av inspelsvarven gick jag med Jeongeun Lee som är den sjätte i raden med samma namn att spela på LPGA, därav J6. Vid US Open var hon rankad top 5 i världen.
Som ni förstår var det kameror överallt.
Jag och min tränare tar ett sista snack innan det var dags att slå ut.
Att få skriva autografer till de här fansen är något jag verkligen uppskattar. Förmodligen finns framtidens LPGA spelare här!
Finaste papsen!
Stort tack till Ping som snabbt fixade fram en tourbag med mitt namn.

 

Eftersom US Open inte har någon ProAm så fanns det möjlighet till inspel även på onsdagen. Efter 7 spelade hål kommer en våg av känslor över mig. Hur jag än försöker så går det inte att stoppa tårarna! Verkligheten kommer ikapp mig, lilla jag, Elin Arvidsson från Skrea, är på US Open, spelar inspelsrunda tillsammans med en tjej från Korea som är rankad femma i världen, det står funktionärer i varje hörn, en går med en skylt med mitt namn, en annan frågar om jag vill ha en flaska vatten. Allt blev bara för mycket! Ni som känner mig kunde nog förutse att Elin inte skulle klara den här veckan utan tårar 😉 – ska erkänna att jag har väldigt lätt för att gråta. Att få ur sig all den här anspänningen dagen innan tävlingen var något som skulle visa sig vara väldigt bra. På tävlingsdagen är jag så lugn och harmonisk. Känner att det här ska bli så roligt och jag ska bara njuta av varenda sekund.

Tävlingen börjar och jag spelar kanongolf, missar några puttar här och där men det ramlar i några birdies också. Banan är i kanonskick och stimpen på greenerna sägs vara 12, vilket innebär väldigt snabba. Jag skjuter 74-75 och missar cuten med 3 slag. Givetvis är det alltid tråkigt att missa cuten. Trots det är jag väldigt nöjd med min prestation och har många topprankade LPGA-spelare bakom mig i resultatlistan. Jag har ett mycket starkt minne med mig från när jag under sista hålet går fram mot green, skrattar för mig själv, tittar mig omkring, där går mina föräldrar och jag tänker – det här var inte sista gången vi gör det här – vi ska snart vara tillbaka!

Tillsammans med mamma och pappa följde vi de två sista dagarnas spel som publik. Givetvis tog jag möjligheten att träna under de här dagarna också eftersom träningsområdena var i världsklass.

Efter US Open lämnade jag tillbaka min Lexus och hämtade ut en liten bil för att köra 5 timmar till Rochester. Snabbt tillbaka till vardagen 🙂

 

Rochester, New York

Veckan efter US Open var det dags för en ny Symetra Tour-tävling. Jag fick möjlighet att bo hos Michele (ej caddien) och Chris William. Ett fantastiskt trevligt par som jag bodde hos förra året när jag spelade den här tävlingen. Jag och Michele har precis samma humor och skrattar mycket. Michele är husmäklare och Chris säljer försäkringar. Mitt golfspel var helt ok men fick inte i puttarna. Jag vill absolut inte skylla ifrån mig men jag måste säga att alla tjejer som spelar på Symetra Tour är så jäkla bra på att spela golf och om man inte är på hugget så blir det inget spel på helgen! Jag missade cuten med två slag och var väldigt besviken.

Chris är medlem på den anrika klubben Oak Hill GC, som kommer hålla PGA Tour Championship 2019. Tack vare Chris fick jag möjlighet att spela en av de bästa banorna jag någonsin spelat. Jag har varit i Rochester två år i rad och jag gillar verkligen den här staden. Ofta slår det mig om jag inte hade spelat golf på den här touren med allt flackande över hela USA, då hade jag aldrig fått chansen att lärt känna Michele och Chris, ej heller besökt Rochester. Efter Rochester bar det av till Battle Creek i Michigan.

 

Battle Creek, Michigan 

Jag flög till Chicago för att hämta min Mazda för att sedan köra till Battle Creek i Michigan och som ligger mitt emellan Chicago och Detroit. Den här veckan kamperade jag ihop med Louise Ridderström och vi hade otur och inte fått någon värdfamilj. Istället var vi tvungna att checka in på hotell, eller snarare motell. Som ni förstår så blir det inte några lyxhotell utan det är billigast som gäller. När det blir veckor som Battle Creek, då saknar jag alla mina underbara värdfamiljer!!

Battle Creek är hemstaden för Kellogg’s Cornflakes och där tar det slut … det är det enda som finns i Battle Creek men jag kände mig redo och på hugget att spela bra golf, jag gillade banan direkt.  När jag hade spelat 27 hål var jag plus 5 och insåg att med det resultatet skulle jag inte klara cuten. Jag var så arg. Jag hade fått nog. Jag sa till mig själv, gör något åt detta Elin, det är inte ok.

Det är svårt att beskriva när inget fungerar och på nått sätt ska försöka gasa på och vända spelet till det bättre. Men den här veckan var det som ett jävlar anamma slogs på och jag gav mig den på att jag skulle lösa det. Jag kommer in på plus 3, totalt. 60 stycken spelare och de med lika resultat går vidare att spela den sista dagen. Jag vet att det kommer bli tight men jag tror att det kommer lösa sig.  Jag går och tränar och tänker jag måste vara förberedd om jag ska spela nästa dag. Kvalgränsen går på plus 2 – det enda jag behövde var att en tjej skulle göra en stackars bogey istället för par, då hade gränsen gått på plus 3 och jag hade varit med. Nu var jag INTE med …

Eftersom mina vänner Emma och Emily klarar cuten så stannar jag och Louise kvar nästa dag också. Efter att tjejerna spelat färdigt och jag och Louise har haft en hel träningsdag i Battle Creek hoppar vi in i bilen och börjar köra mot vad snart kommer bli en av mina favoritstäder, CHICAGO.

Jag, Emily Penttilä, Emma Henrikson och Louise Ridderström i Chicago.

 

Vi, jag, Louise, Emma Henrikson och Emily Penttilä är i Chicago i mindre än 12 timmar. Tempot är högt och vi hinner med: shopping, avokado-toast, besöka The Bean, känna in storstads viben, takterrassdrinkar, besöka Chicago Yacht Club, kaffe, skoskav, mängder av skratt, missen att ta med bilen in i Downtown, ännu mer miss att ha fyra golfbagar och bagage för fyra personer i ett litet hotellrum. Vi är alla överens om att när vi blir äldre och har egna familjer kommer de aldrig få med oss på bilsemester eftersom vi redan har släpat och konkat runt på bagage, golfklubbor etc.

 

Milwaukee, Wisconsin

Efter ett fantastiskt dygn i Chicago hoppar vi in i bilen och börjar köra mot Milwaukee, Wisconsin. Ingen av oss har varit där tidigare så alla var mycket nyfikna och peppade. Emma hade fixat värdfamilj för oss, ett fantastisk äldre par. De påminde väldigt mycket om våra mor- och farföräldrar.

Milwaukee bjöd på kallt och ruggigt väder, det blåste och regnade i om vartannat. Vi är väldigt bortskämda med att för det mesta är det varmt och soligt. Ofta är det blåsigt men regn är ganska ovanligt.

 

Milwaukee blir en hit. Jag spelar bra golf trots tuffa förhållanden och landar på en 47:e plats. Resultatet gör att jag hoppar upp på penninglistan och blir rankad som 148:e spelare. Alla spelare upptill ranking 150 går direkt in på Steg 2 på LPGA-kvalet vilket innebär att jag slipper kvala på Steg 1. Äntligen har jag marginalerna på min sida! Så skönt och sådan lättnad!!

Over and out!
Elin 🙂