Säsongen har dragit igång – Symetra Tour

För lite mer än en vecka sedan kom jag ”hem”, hem till Swedish Golf Teams lägenhet i Phoenix. Nu är säsongen igång och årets första Symetra Tour tävling var avklarad. Alltid skoj att komma igång efter off season.

 

Tävlingen spelades i Florida, i en stad som heter Winter Haven med ungefär 39 000 invånare. Golfbanan, Country Club of Winter Haven, var helt fantastisk med jättefina greener. Jag hade inte varit där tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, så allt var bara positivt. Tillsammans med Louise Ridderström blev vi tilldelade en jättetrevlig värdfamilj, Robbie och Tammie Shields, som öppnade upp sitt hem för oss två svenska tjejer.

Hemma hos familjen körde Tammie plankan-challenge. Jag och Louise ville också hänga på och utmanade henne. Robbie (mannen) var mycket snäll och ställde upp och tog fotot. Den här kvällen var det 2 minuter som gällde. Tänk alla dessa fantastiska människor som tar emot oss i sina hem med öppna famnen. Vi känner oss alltid väldigt välkomna och många blir ens vänner.

 

Florida Natural (USA:s största juiceföretaget) var sponsor till tävlingen och hade gjort ett kanonjobb. Någon smart person på deras marknadsavdelning hade kommit på att vi byter ut alla ordinarie tee-markeringar mot stora 1.5 liters juicepaket.

 

Första dagen när jag kom till tee och fick syn på dessa juicepaket tänkte jag: – åååhhh, juice, så gott! Undra om man kan ta lite? Jag öppnade paketet och tänkte jag häller väl över lite i min egna vattenflaska. Till min förvåning var det bara är vatten i paketet. Jag hör hur tjejerna som står bakom mig skrattar – de har varit med tidigare … Självklart var det inte juice i paketen, hur kunde jag tro det … Men jag bjuder på den 😉

 

I startfältet var vi 8 svenska tjejer, näst största nation efter USA. Efter första dagens spel var Louise i delad ledning. Jag älskar att se när det är svenska namn högt upp på leaderboarden.

 

När alla spelat klart sin andra runda var vi tre tjejer som lyckades klara cuten som gick på plus 5. Av 132 spelare slutade jag på en 30:e plats i årets första Symetra Tour tävling. Med scorerna 71-72-75. Givetvis var jag besviken över spelet på de fem sista hålen som bidrog till att jag trillade ned i resultatlistan under sista rundan. Men bortsett från det kändes och stämde spelet väldigt bra.

 

I år är vi fler svenska tjejer än någonsin som spelar på den här touren, vilket är jätte skoj. I mesta möjliga mån försöker vi spela in tillsammans och vill man finns det alltid plats för att vara med på en chiptävling, till en restaurang eller bara hänga med till gymmet.

 

Det jag kände förra veckan som var extra roligt är att det spelar inte någon roll vilket resultat du kommer in med. Jag tycker alla tjejer är fantastiska i att se varandra som människor och kompisar, istället för att värderas utifrån din score och inte se varandra som konkurrenter. Efter den här tävlingsveckan i Florida flög några av oss tillbaka till Phoenix där vi spenderade några dagar tillsammans med mycket träning. Nu har alla åkt och jag är själv i lägenheten och förbereder mig för nästa tävling som spelas i Beumont som ligger mitt emellan Los Angeles och Palm Springs i Kalifornien.

 

Under tävlingen hade jag en australiensisk kille på bagen som heter Andrew, som jag har känt i några år. Han är en mycket duktig caddie och har caddat på LPGA i 7 år men har nu blivit ”huntad” till en australiensisk rookie som förespås bli den nya Jason Day. Så ni förstår att Andrew har mycket kunskap och erfarenhet som jag har nytta av i min golfsatsning.

 

För er som inte träffat mig har jag en tendens att vara ”lite för mycket förberedd”. Det kan exempelvis på eventuella väderförändringar som kan bli under en tävling. Regnkläder, vindtröja, varm tröja, tunn tröja – ja listan kan göras lång. Den här veckan var vädret i Florida mycket skiftande, på morgonen när jag kl 6.40 kom till rangen för att värma upp var det endast 2 grader för att sedan dra iväg till 26 grader på eftermiddagen. Gissa om det gjordes några ombyten. Andrew berättade att han aldrig sett någon ha så många olika outfits på en och samma dag.

 

Som tur är så har jag en helt fantastisk klädsponsor, Footjoy, som ser till att jag har kläder för alla väder! Det plagg som jag skulle säga att alla golfare borde ha i bagen är en väst. Väst är perfekt! När det är lite kallare och du behöver något som värmer dig men vill fortfarande känna att ska vara lätt att svinga – då är det väst som gäller. Har du ingen väst? – Här hittar du fina Footjoy-västar!!

Nu ska jag till golfbanan, utan väst – eftersom det alltid är samma väder i Phoenix – nämligen Sol!

 

Glad Påsk på er alla!

Annonser

Texas Tech – alltid i mitt hjärta!

 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägget så passade jag på att åka till Lubbock efter att ha spenderat tre dagar i Dallas tillsammans med min kompis Kim och min tränare Todd Kolb. Det är alltid lika skoj att komma tillbaka till Lubbock och träffa alla personer som jag lärt känna under mina fyra år som jag var student och athlete på Texas Tech University.

 

 

Precis som i Fort Worth blev det en basketkväll. Nu kanske tror ni att jag har gått och blivit jätteintresserad av basket 🙂 men det var bara en tillfällighet att två basketmatcher med Texas Tech spelades samtidigt som jag befann mig i Dallas och Lubbock. Vi hade superskoj och Texas Tech vann igen! Det var något som slog mig. Lagets stjärna, Keenan Evans endast gjorde 16 poäng vid den här matchen. I Dallas gjorde han hela 35 poäng. Då steppar de andra spelarna i laget upp och ser till att ta poäng, den här dagen, då Keenan inte presterar på högsta nivå. Det här är lagidrott när den är som bäst!

En bild från min collegetid – jag och coach Jojo Robertson

Under trippen till Lubbock åkte jag också och hälsade på mina golfcoacher som fortfarande är ledare för skolans lag. Min head coach, Jojo Robertson, hade plockat ihop lite Texas Tech loggade golfkläder som hon lämnade över till mig. Det är något speciellt att bära skolans logga på bröstet. Precis som alla amerikanare är jag väldigt stolt över min skola. Jag blev så glad över kläderna och tackade Jojo flera gånger. I förbifarten tog jag också några nävar av mina favoritpeggar.

 

Resultatmässigt går det bättre för skolan än någonsin. Det byggs nya idrottshallar överallt på campus. Just nu hade friidrottarna fått en ny inomhusarena, man hade byggt en ny träningshall för fotbollslaget så att de kunde träna inomhus vid behov, golfarna hade fått ett nytt gym – Allt detta bara under det senaste året!

 

Hur är allt det här möjligt undrar ni, var kommer pengarna ifrån? Jo, när någon, som tidigare gått på skolan, nått framgång och tjänat stora pengar, händer det ganska ofta att de går in och gör en donation till den skola där de tog sin examen – som en Payback! Visserligen får man göra skatteavdrag i USA för donationer men jag tror att främst är det en ära att få en byggnad uppkallad efter sig.  Jojo berättade att inom en tvåårs-period kommer också golfarnas träningsområde byggas om. Häftigt!! Då ska ni veta att det ordinarie träningsområdet är bland de bättre i landet. Och när jag gjorde mitt val av skola var det nuvarande fina träningsområdet som var den bidragande orsak till att jag valde Texas Tech University. Nu ska det byggas om och bli ännu bättre – Man kanske ska ta och flytta tillbaka 😉

På en av väggarna i klubbhuset hänger flaggan som jag skickade till Jojo efter att jag spelat US Open

Under tiden som jag var i Lubbock så kom en ”throw back”-bild upp på mitt facebook-flöde. Det var en bild som var tagen för fem år sedan när laget var på en hemmamatch med vårt fotbollslag. Jag tänkte skriva en kort beskrivelse om mina lagkamrater. Tjejerna nämns från vänster till höger på bilden nedan.

 

Gabby Dominguez
Gabbe kommer från Waco i Texas. Hon är den mest tävlingsmänniska jag någonsin träffat. Hon jobbar idag på amerikanska U.S Air Force i Chicago.

Kimmy Hill
Kimmy kommer ursprungligen från Kina men har bott i Palm Springs i California sedan hon var 10 år. Kimmy jobbar idag på Yelp i Phoenix och befordras var och varannan vecka. Att kunna flytande kinesiska är en färdighet som är väldigt eftertraktad.

Hannah Arnold
Hannah kommer från Lufkin Texas och vi delade lägenhet i 4 år. Hannah kom till Texas Tech som en walk on. Det betyder att skolan inte ger dig något scholarship (stipendium) utan du får betala allting själv. Efter 3 år av hårt slit berättade coach Jojo att Hannah också skulle få ett scholarship. Både jag och Hannah grät av glädje. Hannah har det största hjärtat av alla jag träffat och spelar idag på Sunshine Tour i Sydafrika och på några olika undertourer till Symetra Touren i USA.

Beverly Mendoza
Bev är från Philipinerna, en tjej som skjuter 72 eller 73 varje gång hon peggar upp bollen, spelar ingen roll i vilket väder eller vind. Bev älskar att gå i skola och studera. Troligtvis håller hon på med sin fjärde utbildning just nu 🙂

Kim Kaufman
Kim kommer från South Dakota och sedan fyra år tillbaka spelar hon på LPGA-touren. Under hennes collegetid hade hon aldrig något annat än högsta betyg i alla ämnen.

Elin Arvidsson
Henne känner ni väl redan 😉

 

Det här laget var otroligt bra på pappret men det var som vi aldrig fick till det samtidigt. Jag kan faktiskt inte säga vad felet berodde på. Trots att jag inte har kontakt med alla så är det superskoj att titta på bilderna och tänka på en väldigt rolig tid.

Vilka brudar!!

Känslan när allt i spelet fungerar

 

Ni känner säkert till den där känslan när allt i spelet fungerar. Att vara i ett tillstånd då man till och med innan slaget vet att jag kommer att träffa fairway eller green, missa finns överhuvudtaget inte med som ett alternativ. Skulle jag, mot förmodan, missa – då blir det en up and down eller en sänkt chip. Lätt som en plätt!

 

Precis en sådan runda hade jag förra veckan på Estancia Golf & Country Club i Phoenix. 8 birdies och en bogey – 65 slag!!! Jag var i himmelriket. När jag tänker tillbaka på rundan så vet jag att det här var den absolut bästa golf jag någonsin spelat. Dessutom gör jag det på min favoritbana tillsammans med en av mina vänner som är medlem på denna fantastiska golfklubb!!

Dagen efter min drömrunda flög jag till Dallas i Texas för att träffa min tränare och min kompis Kim Kaufman. Hon har köpt ett hus i Fort Worth. Kim är medlem på en otroligt fin bana som heter Shady Oaks Country Club. Vi gav oss ut till Shady för att spela. Som ni förstår fanns drömrundan med i mina tankar och ett otroligt gott självförtroende. Jag kommer aldrig mer missa en fairway eller green och att alla puttar kommer gå i. Men oj vad fort jag kom ned på jorden – förra veckans 65:a blev snabbt en 79:a. Tänk vad snabbt det kan vända. Till mitt försvar bör det tilläggas att Shady Oaks är en tuff bana där de flesta greener är upphöjda med relativt mycket slope på varje green, men så mycket svårare än Estancia GCC är den inte så att det ska skilja 14 slag … Nästa gång ska jag ha revansch på banan, det kan jag lova 🙂 Det var fantastiskt skoj att spela banan som man kallar Ben Hogans hemmabana.

 

Rolig fakta: I receptionen inne i klubbhusets finns det en glasmonter med ett skåp från omklädningsrummet. Det här skåpet var Ben Hogans. När Mr Hogan dog bestämde klubben, tillsammans med hans fru, att aldrig röra innehållet i skåpet och ha det som en souvenir på klubben för att på så sätt hedra Bens minne. Efter att vi hade spelat färdigt skulle jag gå och ta ett foto på skåpet. Tar i dörren och ska gå in … låst … vad är oddsen?

 

Fort Worth, som är systerstad till Dallas, bjöd på svinkallt väder och nordlig vind. Det slog mig, hur i hela friden kunde jag lämna Scottsdale i Arizona, där visade termometern på 26 grader, för att åka och träna golf i Fort Worth med en temperatur på runt 2 grader. Men bortsett från vädret var det perfekt eftersom jag fick möjlighet att träffa min tränare under några dagar. Än en gång tack till PGA of Sweden och Future Fund stipendiet som gör det möjligt för mig att träffa min tränare var fjärde vecka, vilket känns väldigt, väldigt bra.

Fortfarande tränar vi relativt mycket på tekniken. Teknikträning är inte min favorit men jag vet att den är oerhört viktig. Under februarimånad förra året hade jag svårt att få till en bra balans mellan de olika träningsområdena. Så det här är något som jag ser till att göra bättre i år.

Under min vistelse hos Kim passade vi på att en kväll gå och titta på Texas Tech Universitys basketlag. Texas Tech var den skolan där jag studerade och spelade för skolans golflag i fyra år så ni förstår vilket lag som ligger närmast mitt hjärta 🙂 De skulle möta Texas Christian University. Kim visste att hennes kompis Angela Stanford (hon har vunnit 5 ggr på LPGA och vid flera tillfällen varit med i det amerikanska Solheim Cup-laget) alltid har tillgång till riktigt bra biljetter till alla TCU:s hemmamatcher. Eftersom Angela inte var hemma så fick vi biljetterna.

På riktigt amerikanskt vis när man går på match så var de först lounge-häng med mat, litervis av läsk, tack gode så fanns det Ramlösa för de som önskade, kakor, chips och popcorn, allt för att komma i rätt stämning. Vi satt på riktigt bra platser. Texas Tech-laget som är rankade topp 7 i USA just nu (högsta rankingen de någonsin haft) spelade otroligt bra basket och vann matchen.

 

Jag kan inte mycket om basket men det är kanske den sporten som jag ökat mitt intresset av alla idrotter under mina sex år i USA. Det är verkligen skoj att gå på basketmatch och speciellt om man har fri tillgång till en lounge med dess tillbehör 😉

På måndag nästa vecka ska jag till världens bästa klubbmärke – PING – inte alls partisk 😉 för att testa ut nya klubbor för kommande säsong. Kan inte vänta och se vad Scott har plockat ihop. Eftersom jag förra året tog mig till tredje steget av LPGA-tourkvalet har jag nu kvalificerat mig att bli fullt sponsrad med klubbor. Jag är så tacksam och glad över att få representera Ping.

Nu är det dags att åka tillbaka till där allting startade, Lubbock Texas och Texas Tech University! I nästa blogginlägg får ni läsa om min collegestad.

Ha det så gott!
Elin

Jag var en av de som fick Future Fund stipendiet!!!

 

För två veckor sedan blev jag en av åtta svenska tjejer och tre killar som fick ta emot det fantastiska stipendiet PGA Future Fund som PGA of Sweden delar ut varje år. PGA Future Fund är Sveriges största individuella idrottsstipendium. PGA of Sweden grundade stipendiet hösten 1997 tillsammans med företag från näringslivet samt privatpersoner, alla med stort golfintresse.

”PGA of Sweden har en kommitté, som i samarbete med Svenska Golfförbundets landslagsledare, utser stipendiater varje år. Huvudkriterier för att bli utsedd är: 1) Spelaren kvalificerar sig till en högre tour som ligger på högsta eller näst högsta nivå. Högsta nivå är PGA Tour, LPGA Tour, European Tour (ET) eller Ladies European Tour (LET) och till näst högsta nivå räknas: Symetra Tour, web.com tour, Challenge Tour (CT) eller Ladies European Tour Access Series (LETAS). Stipendiet ska ses som ett ekonomiskt bidrag och ge en extra trygghet i spelarens fortsatta satsning.”

 

Jag känner mig otroligt hedrad! Stipendiet ger mig möjlighet att nyttja min tränare ännu mer och kanske ta med honom på en av mina tävlingar så han kan se mig ”in action” dvs hur jag fungerar och agerar när det verkligen gäller.

Så än en gång – Stort tack till PGA of Sweden för att ni uppmärksammat mig och min satsning. Det är väldigt roligt att läsa vilka spelare som under alla år har blivit utnämnda. I listan finns det många namn, som i starten av sin karriär, tagit emot stipendiet och som senare nått stor framgång på olika tourer i världen. Jag blir så glad och stolt att vara en i listan. Klicka här för att ta del av vilka som har fått stipendiet med tillhörande summa och stipendieår. Ett av namnen är Alexander Norén – år 2007 fick han ta emot stipendiet – precis som jag gjorde i år! Det känns som om Alexander Norén börjar närma sig en vinst på PGA Touren. Verkligen hur kul som helst!

 

Efter en vecka i Las Vegas körde jag ner till Phoenix, Arizona vilket ligger exakt 5 timmars bilväg från Las Vegas. Fast jag har kört sträckan många gånger tar jag tiden varje gång jag kör 😉 . I Phoenix blir det träning från att solen går upp tills den går ned.

 

En vanlig dag kan se ut ungefär såhär. Kör igång på gymmet klockan 7. Just nu kör jag lite mer styrka än jag har gjort tidigare. Jag fokuserar, lite extra, på att bli starkare i ben och rumpa för att slå lite längre, men främst för att göra det lättare att hålla mina positioner i svingen. Efter det kör jag till golfbanan. Puttning och chippning på förmiddagen, lunch break och därefter blir det slag och spel på eftermiddagen. Dagen avslutas med hot yoga.

 

Spelet känns bättre och bättre för varje dag. Symetra Tour-säsongen drar igång andra veckan i mars, men jag planerar att spela någon mini-tourtävling i Phoenix innan starten allt för att vara så förberedd som möjligt!

Over and out!
Elin

– Welcome home Elin, we have missed you!

Förra veckan flög jag till Las Vegas och blev, som vanligt, väldigt väl mottagen av min vän Ron McMillan. Det första han säger när vi möts är:
– Welcome home Elin, we have missed you!

Ron och jag vid en Pro-Am tävling som vi spelade förra året.

Ron McMillan är den person, av alla jag känner, med absolut störst hjärta. År 1944 föddes han i en liten stad i Oklahoma. Efter avklarade universitetsstudier började han jobba på McDonalds. Några år senare fick han förfrågan om han ville vara med och starta upp några McDonalds-restauranger i Houston Texas. Självklart ville han det! Efter Houston blev det ytterligare restauranger och som mest ägde han tillsammans med några andra investerare 38 olika McDonalds runt om i hela USA. Ron har sålt av allt och lever idag tillsammans med sin fru Teresa samt deras dotter Austin i Las Vegas. Utöver sitt stora intresse för entreprenörskap och affärer spelar han gärna Black Jack och Poker, kanske därför de har bosatt sig i Las Vegas …

I drygt en vecka befann jag mig i Las Vegas för att spela och träna (golf 🙂 ). Alltid när jag är där ställer jag mitt alarm på kl 5.30. Jag och Ron har fått en vana att ta en två timmar lång frukost. Jag äter min yoghurt med bär och nötter samt en kopp gott kaffe. Ron äter lite olika beroende på om hans fru tycker han ska vara på diet eller ej 😉 . En härlig start på dagen då vi pratar om allt och inget.

Ron snackar alltid om hur viktigt det är med vila i allt tränande. Han ger också tips på hur jag kan spara pengar och hur betydelsefullt det är med effektivisering i alla företag, även i företaget Elin Golf 🙂 . Jag skrattar högt för mig själv när jag tänker på hur Ron älskar att visa på en karta vilka vägar som blir bäst för mig att köra på mina roadtrip till tävlingarna under säsongen – i en riktig kartbok (atlas), ingen dator eller gps:er här inte! Jag undrar om Ron tror att jag kör runt med en vanlig kartbok i bilen.

Ron har aldrig varit någon elitidrottare utan hans talang har istället varit att skapa business vilket har gjort honom till en fantastiskt framgångsrik affärsman. Att få möjlighet att sitta och prata med honom och så många kloka tankar, ger mig så mycket. Min mormor, morfar, farmor och farfar gick bort relativt tidigt i mitt liv så det är nästan som att Ron har fått ta den platsen och jag är verkligen lyckligt lottad! I april ska Ron och hans fru Teresa köra till en Symetra Tour tävling bara för att titta på mig.

Efter 6 dagar med träning och spel i Las Vegas var de dags för mig att köra vidare till Svenska Golflandslagets boende och träningsbas i Phoenix. Som alltid när jag ska säga hejdå så säger han:
-Okej glöm inte Elin, inga män innanför en armlängd. I så fall måste de ringa mig först.

Älskade Ron McMillan!

Hur i hela friden ska jag fixa det här?

 

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

 

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

 

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

 

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

 

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

 

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

 

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

 

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!