Nu kör vi igång!

Många av er har säkert undrat varför kommer det inget blogginlägg? Sanningen är den att det har varit så mycket annat som har tagit upp min tid, då har bloggen varit det som fått stå åt sidan. Jag hoppas att jag kan hitta tillfällen som passar in i mitt schema.

Eftersom sista inlägget handlade om att jag hade spelat till mig en plats på US Women’s Open 2017 är det väl lämpligt att vi startar därifrån. Häng med!

US Women’s Open Golf 2017 – 13-17 juli Trump National GC, Bedminster New Jersey

US Open var det häftigaste jag någonsin har varit med om!!!!! Veckan innan spelade jag en Symetra tour-tävling i French Lick, som ligger 15 mil söder om Indianapolis. Enklaste sättet att ta sig till nästa tävling var att flyga från Chicago till flygplatsen Newark i New Jersey. Tyvärr så blev mitt flyg försenat med 8 timmar på grund av oväder. Detta gjorde att jag missade måndagens inspelsvarv. En viss stress kom smygandes, kommer jag hinna förbereda mig?

 

Alla tjejer som skulle spela tävlingen fick möjlighet att hämta ut en Lexus SUV på flygplatsen. Vilken drömbil! Under tisdagens inspel hade, caddien som jag hyrt in för veckan, Michelle Simpson anlänt. Vanligtvis caddar Michelle på LPGA-touren. Jag var i himmelriket och jag kände mig så harmonisk men ändå på tårna. Här var jag på US Open, tillsammans med mina föräldrar och tränare. Kunde det bli bättre?

 

Eftersom US Open inte har någon ProAm så fanns det möjlighet till inspel även på onsdagen. Efter 7 spelade hål kommer en våg av känslor över mig. Hur jag än försöker så går det inte att stoppa tårarna! Verkligheten kommer ikapp mig, lilla jag, Elin Arvidsson från Skrea, är på US Open, spelar inspelsrunda tillsammans med en tjej från Korea som är rankad femma i världen, det står funktionärer i varje hörn, en går med en skylt med mitt namn, en annan frågar om jag vill ha en flaska vatten. Allt blev bara för mycket! Ni som känner mig kunde nog förutse att Elin inte skulle klara den här veckan utan tårar 😉 – ska erkänna att jag har väldigt lätt för att gråta. Att få ur sig all den här anspänningen dagen innan tävlingen var något som skulle visa sig vara väldigt bra. På tävlingsdagen är jag så lugn och harmonisk. Känner att det här ska bli så roligt och jag ska bara njuta av varenda sekund.

Tävlingen börjar och jag spelar kanongolf, missar några puttar här och där men det ramlar i några birdies också. Banan är i kanonskick och stimpen på greenerna sägs vara 12, vilket innebär väldigt snabba. Jag skjuter 74-75 och missar cuten med 3 slag. Givetvis är det alltid tråkigt att missa cuten. Trots det är jag väldigt nöjd med min prestation och har många topprankade LPGA-spelare bakom mig i resultatlistan. Jag har ett mycket starkt minne med mig från när jag under sista hålet går fram mot green, skrattar för mig själv, tittar mig omkring, där går mina föräldrar och jag tänker – det här var inte sista gången vi gör det här – vi ska snart vara tillbaka!

Efter US Open lämnade jag tillbaka min Lexus och hämtade ut en liten bil för att köra 5 timmar till Rochester. Snabbt tillbaka till vardagen 🙂

 

Rochester, New York

Veckan efter US Open var det dags för en ny Symetra Tour-tävling. Jag fick möjlighet att bo hos Michele (ej caddien) och Chris William. Ett fantastiskt trevligt par som jag bodde hos förra året när jag spelade den här tävlingen. Jag och Michele har precis samma humor och skrattar mycket. Michele är husmäklare och Chris säljer försäkringar. Mitt golfspel var helt ok men fick inte i puttarna. Jag vill absolut inte skylla ifrån mig men jag måste säga att alla tjejer som spelar på Symetra Tour är så jäkla bra på att spela golf och om man inte är på hugget så blir det inget spel på helgen! Jag missade cuten med två slag och var väldigt besviken.

Chris är medlem på den anrika klubben Oak Hill GC, som kommer hålla PGA Tour Championship 2019. Tack vare Chris fick jag möjlighet att spela en av de bästa banorna jag någonsin spelat. Jag har varit i Rochester två år i rad och jag gillar verkligen den här staden. Ofta slår det mig om jag inte hade spelat golf på den här touren med allt flackande över hela USA, då hade jag aldrig fått chansen att lärt känna Michele och Chris, ej heller besökt Rochester. Efter Rochester bar det av till Battle Creek i Michigan.

 

Battle Creek, Michigan 

Jag flög till Chicago för att hämta min Mazda för att sedan köra till Battle Creek i Michigan och som ligger mitt emellan Chicago och Detroit. Den här veckan kamperade jag ihop med Louise Ridderström och vi hade otur och inte fått någon värdfamilj. Istället var vi tvungna att checka in på hotell, eller snarare motell. Som ni förstår så blir det inte några lyxhotell utan det är billigast som gäller. När det blir veckor som Battle Creek, då saknar jag alla mina underbara värdfamiljer!!

Battle Creek är hemstaden för Kellogg’s Cornflakes och där tar det slut … det är det enda som finns i Battle Creek men jag kände mig redo och på hugget att spela bra golf, jag gillade banan direkt.  När jag hade spelat 27 hål var jag plus 5 och insåg att med det resultatet skulle jag inte klara cuten. Jag var så arg. Jag hade fått nog. Jag sa till mig själv, gör något åt detta Elin, det är inte ok.

Det är svårt att beskriva när inget fungerar och på nått sätt ska försöka gasa på och vända spelet till det bättre. Men den här veckan var det som ett jävlar anamma slogs på och jag gav mig den på att jag skulle lösa det. Jag kommer in på plus 3, totalt. 60 stycken spelare och de med lika resultat går vidare att spela den sista dagen. Jag vet att det kommer bli tight men jag tror att det kommer lösa sig.  Jag går och tränar och tänker jag måste vara förberedd om jag ska spela nästa dag. Kvalgränsen går på plus 2 – det enda jag behövde var att en tjej skulle göra en stackars bogey istället för par, då hade gränsen gått på plus 3 och jag hade varit med. Nu var jag INTE med …

Eftersom mina vänner Emma och Emily klarar cuten så stannar jag och Louise kvar nästa dag också. Efter att tjejerna spelat färdigt och jag och Louise har haft en hel träningsdag i Battle Creek hoppar vi in i bilen och börjar köra mot vad snart kommer bli en av mina favoritstäder, CHICAGO.

 

Vi, jag, Louise, Emma Henrikson och Emily Penttilä är i Chicago i mindre än 12 timmar. Tempot är högt och vi hinner med: shopping, avokado-toast, besöka The Bean, känna in storstads viben, takterrassdrinkar, besöka Chicago Yacht Club, kaffe, skoskav, mängder av skratt, missen att ta med bilen in i Downtown, ännu mer miss att ha fyra golfbagar och bagage för fyra personer i ett litet hotellrum. Vi är alla överens om att när vi blir äldre och har egna familjer kommer de aldrig få med oss på bilsemester eftersom vi redan har släpat och konkat runt på bagage, golfklubbor etc.

 

Milwaukee, Wisconsin

Efter ett fantastiskt dygn i Chicago hoppar vi in i bilen och börjar köra mot Milwaukee, Wisconsin. Ingen av oss har varit där tidigare så alla var mycket nyfikna och peppade. Emma hade fixat värdfamilj för oss, ett fantastisk äldre par. De påminde väldigt mycket om våra mor- och farföräldrar.

Milwaukee bjöd på kallt och ruggigt väder, det blåste och regnade i om vartannat. Vi är väldigt bortskämda med att för det mesta är det varmt och soligt. Ofta är det blåsigt men regn är ganska ovanligt.

 

Milwaukee blir en hit. Jag spelar bra golf trots tuffa förhållanden och landar på en 47:e plats. Resultatet gör att jag hoppar upp på penninglistan och blir rankad som 148:e spelare. Alla spelare upptill ranking 150 går direkt in på Steg 2 på LPGA-kvalet vilket innebär att jag slipper kvala på Steg 1. Äntligen har jag marginalerna på min sida! Så skönt och sådan lättnad!!

Over and out!
Elin 🙂

 

Vid tre tillfällen, 1995, 1996 och 2006, vinner Annika Sörenstam US Women’s Open. 11 år efter hennes sista seger kommer jag att pegga upp i samma tävling. Den största och kanske mest prestigefyllda golftävlingen i världen. Jag kan inte förstå att det är sant. Jag tror inte att jag kommer inse vad jag har gjort förrän jag står där på första tee. Om någon hade sagt, för ett år sedan, att inom ett år kommer Elin spela sin första major, hade jag trott att personen var galen.

US Open-kvalet fungerar så att det finns 21 olika spelplatser i USA och i övriga världen finns det 4 olika platser där det kvalas (England, Kina, Korea och Japan). Det är maximerat till 60 tjejer som får spela på varje spelplats och de två bästa resultaten får en startplats i major-tävlingen US Open. Kvalet innebär 36 hål under en och samma dag, that’s it! När det är klart ropar de upp de namnen på de två som är högst upp på resultatlistan som får komma fram och hämta sin inbjudan (intyg att du har en plats på tävlingen). Om det är flera i toppen med samma resultat blir det särspel för att få fram två vinnare.

 

Jag hade anmält mig till ett kval som gick strax utanför Chicago. Det passade bra in i mitt spelschema därav valde jag den platsen. Tävlingen spelades på måndagen och jag hade bestämt träff med min ”caddie/mentor/bollplank” Andrew (samma kille som jag hade under LPGA tourkvalet steg 2 förra hösten) på fredagen. Andrew jobbar varje vecka som caddie på LPGA så han hade inte möjlighet att cadda för mig på tävlingen men istället var han med när vi gjorde alla förberedelserna. Jag har så mycket att tacka Andrew för. Någon kanske tänker varför valde jag inte att ha en caddie som kunde vara där under hela tävlingen. Jag tror att en viktig del är att spelare och caddie känner varandra väldigt väl och vet vart man har varandra innan tävling. Jag hade inte tid att göra dessa förberedelser med någon annan därav valet att inte ha någon professionel caddie.

Tävlingsdagen kom. Jag har min vagn och golfbag redo för att spela 36 hål. Jag tränar och förbereder mig inför tävlingen precis som vanlig och känner att jag är redo. Innan jag lämnade banan på söndagen frågade jag i shopen om det möjligtvis fanns någon junior som skulle tycka det var roligt att dra min vagn. Tyvärr hittade de aldrig någon. Tävlingsdagen kom och jag drog min vagn själv. När vi har spelat 9 hål och passerar klubbhuset ser jag en 13-årig kille utanför shopen. Jag ropar till honom ” hey what’s up? What are u doing? Han säger med mycket ledsen röst ”I never got a bag”, ”you with me kid!! Come on!!”. Chane har det största leendet på läpparna när han stutsar fram mot min vita vagn. Samma leende behöll han hela tävligen.

 

När vi spelat 30 hål i 37 graders värme och den andra tjejen har valt att lägga sig ner på marken mellan slagen eftersom det är så varmt börjar jag känna mig ordentligt trött. Chane är i himmelriket, vi snackar om hans rugby-karriär, vad han gillar för mat, den lokala glasskiosken, jag berättar för honom om hur vi ibland hoppade ner i vattenhindren på Falkenbergs GK för att plocka upp bollar osv. När vi spelat klart och signerat scorekorten (71-73) förstår jag att det kommer bli tight i toppen. Jag gick ut relativt tidigt på morgonen så det var flera spelare bakom mig som jag fick tålmodigt vänta in innan jag kunde ta ut segern. Jag hade ett kort samtal med mamma Liselotte via Whats App. Klockan var halv tre, mitt i natten, i Sverige. Hon hade följt spelet via datorn och såg att det eventuellt kunde bli särspel om andra platsen. Jag började förbereda mig och sa till Chane att han inte fick gå hem ännu eftersom vi kanske skulle ut igen. De här 45 minuterna var nog de längsta i mitt liv. Chane frågar gång på gång om det är klart. Sista bollen kommer in och har en högre score än mig. Jag kan först inte fatta vad som hänt. Jag blir delad vinnare av kvalet och får därmed en plats i US Womens Open 2017!!!!!! Tävlingen spelas Trump National GC, Bedminster New Jersey den 13-16 juli 🙂

 

Jag tar ett foto på inbjudan och skickar till min tränare Todd Kolb. Han svarar ”Are you serious?! Wow!!” Jag åker hem till min helt fantastiska värdfamilj. De har redan lagt Champagnen på kylning!! Efter en fantastisk middag tillsammans med familjen ska jag försöka sova, men det går inte. Jag är ligger och vrider och vänder mig samtidigt som hundratals sms och meddelanden plingar i min telefon. Jag har nog aldrig haft en bättre känsla i kroppen. Fattar inte vad vad jag har gjort och vad som har hänt, vilken resa jag får vara med om. Sen slår det mig, detta kommer att vara min första major, men absolut inte den sista!

 

Jag vill tacka alla som har hört av sig till mig. Det har varit några kaotiska dagar. Känslan att vara tillbaka på golfbanan, efter att jag tog ledigt i tisdags, var helt underbar.

Att kvala in till en major förde med sig några nya uppgifter. Exempelvis att läsa och fylla i en 10-sidor lång registrering. Men lugn – det här är något jag lätt skulle kunna vänja mig vid!!!!

TACK och massa av KRAMAR från Chicago.

Elin

Wow – Det här är helt fantastiskt! Ett stort tack till alla fina grattishälsningar och sms jag har fått efter förra veckans vinst! Extra roligt att veta att det är så många runt om i världen som följer mig!

 

Precis som förra veckan så spelade jag en av Cactus Tourens tävlingar. Den här tävlingen gick på en golfbana som låg 50 minuters bilfärd från Swedish Golf Team’s lägenhet, där jag bor när jag är i Phoenix.

Första rundan gick jag på par men var trots det inte helt nöjd. Svingen kändes inte som vanligt och speciellt vid slag med vind från höger till vänster – då blev det riktigt galet. Utöver att spelet inte stämde till hundra så hade det nog mest påverkan på mitt självförtroende. Jag smsade min tränare efter första rundan. Genom råd och tips styrde han in mig på rätt väg. Det ska tilläggas att jag nästan aldrig har kontakt med min tränare under en tävling. Vi har tränat mycket på att jag ska ha god kunskap om min sving och mitt spel. Detta har gjort att jag har blivit väldigt bra på hur jag ska hantera spelet när det inte stämmer.

Efter andra dagens spel summerade jag scoren till 69 slag, ett resultat som gav mig en plats i ledarbollen sista dagen –  ett slag efter ledaren.

Jag sa till mig själv innan rundan: ”Elin- vad som än händer idag ska vi (VI är: Elin som slår bollen och Elin som finns i mitt huvud) bara fokusera på varje slag och ha tålamod.”

 

På första hålet sänker jag en 12 meters putt för birdie och tänker NU KÖR VI!!! Eftersom det inte är några leaderboards på Cactus Touren är det väldigt svårt att veta hur man ligger till och vilken score de andra har. Jag visste att om jag spelade bra och scorade lägre än de två tjejerna som jag gick med skulle jag ha en chans på vinst. Men jag visste också att Kyung Kim (läs om henne i förra veckans blogginlägg) vid det här laget satt i klubbhuset. Om hon hade haft en vanlig dag med sin putter så kan det ha blivit en väldigt låg score på hennes scorekort.

Sista rundan skjuter jag en 68:a och vinner med två slag!! Jihoooooo!!!! Jag vann!!!! Så himla skoj!! Som ni vet är det många timmars träning bakom men det är värt varenda sekund när du hamnar högst upp på resultatlistan. Jag tror att den största anledningen till att jag klarade av att vinna denna veckan är att jag har tränat på att spela smart. Till exempel att jag ser till att om jag missar så ska jag missa på ”rätt” sida/ställen vilket gör att det oftast blir färre boogies.

Lördagen innan tävlingen så kom två svenska tjejer till Swedish Golf Team’s lägenheten här i Phoenix! Emma Henrikson som spelar för Ljunghusen GK och Louise Ridderström som spelar för Stockholms GK. Louise gick på den mycket anrika och prestigefyllda skolan UCLA under sin collegetid och Emma gick på San Diego State University. Denna veckan är de här i Phoenix för att spela Cactus Touren, precis som mig! Emma slutar på en delad andra plats och Louise blir tia. Vilka fantastiska golftjejer lilla Sverige får fram!

 

Samtidigt som tjejerna kom till Swedish Golf Team’s träningsbas så kom även Patrik Jonson som är ansvarig för golflandslagets damer

Under 2,5 dag passade vi på att träna så mycket som möjligt med Patrik samt sparras mot varandra. Även fast jag har en amerikansk tränare, Todd Kolb, så går det alldeles utmärkt att träna med Patrik, eftersom Patrik och Todd har en pågående dialog om vad ”vi” (jag och Todd) tränar på.

Vinsten firades med att jag tillsammans med flera kompisar gick ut och åt. Klockan 23 var jag helt dödstrött. Somnade med ett stort leende efter att jag svarat på alla sms och meddelanden. TACK än en gång!! I skrivande stund har jag packat ihop alla mina saker, städat lägenheten, lämnat tillbaka hyrbilen och tagit mig till Phoenix flygplats för att idag flyga till Philidelpia för att spela Pennsylvania State Open. Mer om det tar vi i nästa inlägg.

 

TACK igen!!! Ni är helt underbara och jag är så glad över alla grattishälsningar, det betyder så mycket för mig!!

 

KRAM ELIN

 

 

När det stod klart att jag inte kom med som reserv på Symetra Tour-tävlingen i Atlanta så var det bara att flyga tillbaka till Phoenix för att istället spela tävling på Cactus Touren. Med scorerna 74-72-74 slutade jag på en delad sjunde plats. Inte vad jag önskade men jag vet precis vad jag behöver träna på så det ska lösas till nästa veckas tävling.

Istället tänkte jag visa, med lite bilder, från New Smyrna där jag var innan jag åkte till Atlanta. New Smyrna Beach ligger på Floridas östkust och där bor min fina familj, The Truslows.

 

Varje morgon startar jag på denna fantastiska löparslinga som mäter drygt 2 km. Jag brukar springa 3 varv. Det är så härligt att springa på det här underlaget eftersom det sviktar. Efter löpningen brukar jag gå ned till stranden för att känna på vattnet.

 

Självklart springer jag i mina nya löparskor som Sanford Health skickat till mig. Än en gång – Stort tack!!

 

Familjen Truslows hus är en sjö/havstomt med egen brygga där de lägger till med sin båt. Sonen i familjen hade missat att jag var där. Han springer in i huset och utbrister: ”who is that crazy person on our dock, should I call the police??! ” Mamman skrattade och sa det är bara Elin 🙂 haha!

 

 

Troligtvis är jag sist av alla på denna trend som jag dessutom aldrig trodde jag skulle falla för. Jag pratar om Acai Bowls. Om du vill testa ett nyttigt mellanmål är en acai bowl det perfekta alternativet! Superbäret acai, som har ätits i århundraden i Sydamerika, är nämligen något av det nyttigaste du kan äta. Jämför man bäret med blåbär innehåller acai 3-6 gånger så mycket antioxidanter och de är även fullproppade med nyttiga fettsyror och mineraler som järn, kalium, magnesium, fosfor och kalcium. En acai bowl kan liknas vid frozen yoghurt i skål som toppas med kokosflingor och färsk frukt eller bär. Helt fantastiskt gott! Det är himmelriket, speciellt när man får det serverat från en liten vagn som har en tupp som husdjur.

 

Självklart blev det också mycket golfträning och spel. Den här veckan tränade jag på Sugar Mill Golf & CC.

 

Jag och Andrea, mamman i huset, cyklade ned till stranden för att kolla på alla surfarna. En dag ska jag lära mig det! Ser jätteroligt ut.

 

Jag har sett väldigt många bilder på Instagram med personer som gör yogaposer på brädan … men oj vad det var svårt. Plankan var den mest avancerade övningen som jag klarade!

 

Det här är det närmaste surfing jag kommer, dvs Paddle Board. Det är faktiskt riktigt roligt och ganska så jobbigt, särskilt om man försöker ta sig fram snabbt. Och det gäller att hålla koll på riktningen också. Som ni ser på bilden är jag på väg in i vassen!! Vill tillägga att min kompis Austin var den ende som trillade i. Inte jag!!

Nu är det dags att dra till golfbanan för att spela in till nästa tävling! Ciao!