Bloggen tog en liten paus – nu tillbaka!

 

 

Nu kör vi igång!

Många av er har säkert undrat varför kommer det inget blogginlägg? Sanningen är den att det har varit så mycket annat som har tagit upp min tid, då har bloggen varit det som fått stå åt sidan. Jag hoppas att jag kan hitta tillfällen som passar in i mitt schema.

Eftersom sista inlägget handlade om att jag hade spelat till mig en plats på US Women’s Open 2017 är det väl lämpligt att vi startar därifrån. Häng med!

Dreamteam! Från vänster min US Open-caddie Michele, jag, Todd Kolb min tränare, Kim Kaufman LPGA-spelare och min bästa vän, Kims caddie Audrey

US Women’s Open Golf 2017 – 13-17 juli Trump National GC, Bedminster New Jersey

US Open var det häftigaste jag någonsin har varit med om!!!!! Veckan innan spelade jag en Symetra tour-tävling i French Lick, som ligger 15 mil söder om Indianapolis. Enklaste sättet att ta sig till nästa tävling var att flyga från Chicago till flygplatsen Newark i New Jersey. Tyvärr så blev mitt flyg försenat med 8 timmar på grund av oväder. Detta gjorde att jag missade måndagens inspelsvarv. En viss stress kom smygandes, kommer jag hinna förbereda mig?

Vilken glädje att ha mamma och pappa på plats för att dela den här upplevelsen!
Min fina Lexus bil – gick hur bra som helst 😉 nästan som min Mazda.

 

Alla tjejer som skulle spela tävlingen fick möjlighet att hämta ut en Lexus SUV på flygplatsen. Vilken drömbil! Under tisdagens inspel hade, caddien som jag hyrt in för veckan, Michelle Simpson anlänt. Vanligtvis caddar Michelle på LPGA-touren. Jag var i himmelriket och jag kände mig så harmonisk men ändå på tårna. Här var jag på US Open, tillsammans med mina föräldrar och tränare. Kunde det bli bättre?

Det här är 16:e hålet. Ett par 3 med vatten hela vägen mellan tee och green. Ni hittar mig under FootJoy-paraplyet.
Trumps ”låda” i bakgrunden. Som ni förstår var det ett rigoröst säkerhets pådrag.
Catriona Matthew tog sig tid att skriva autograf.
Olika typer av golfbilar …
Under ett av inspelsvarven gick jag med Jeongeun Lee som är den sjätte i raden med samma namn att spela på LPGA, därav J6. Vid US Open var hon rankad top 5 i världen.
Som ni förstår var det kameror överallt.
Jag och min tränare tar ett sista snack innan det var dags att slå ut.
Att få skriva autografer till de här fansen är något jag verkligen uppskattar. Förmodligen finns framtidens LPGA spelare här!
Finaste papsen!
Stort tack till Ping som snabbt fixade fram en tourbag med mitt namn.

 

Eftersom US Open inte har någon ProAm så fanns det möjlighet till inspel även på onsdagen. Efter 7 spelade hål kommer en våg av känslor över mig. Hur jag än försöker så går det inte att stoppa tårarna! Verkligheten kommer ikapp mig, lilla jag, Elin Arvidsson från Skrea, är på US Open, spelar inspelsrunda tillsammans med en tjej från Korea som är rankad femma i världen, det står funktionärer i varje hörn, en går med en skylt med mitt namn, en annan frågar om jag vill ha en flaska vatten. Allt blev bara för mycket! Ni som känner mig kunde nog förutse att Elin inte skulle klara den här veckan utan tårar 😉 – ska erkänna att jag har väldigt lätt för att gråta. Att få ur sig all den här anspänningen dagen innan tävlingen var något som skulle visa sig vara väldigt bra. På tävlingsdagen är jag så lugn och harmonisk. Känner att det här ska bli så roligt och jag ska bara njuta av varenda sekund.

Tävlingen börjar och jag spelar kanongolf, missar några puttar här och där men det ramlar i några birdies också. Banan är i kanonskick och stimpen på greenerna sägs vara 12, vilket innebär väldigt snabba. Jag skjuter 74-75 och missar cuten med 3 slag. Givetvis är det alltid tråkigt att missa cuten. Trots det är jag väldigt nöjd med min prestation och har många topprankade LPGA-spelare bakom mig i resultatlistan. Jag har ett mycket starkt minne med mig från när jag under sista hålet går fram mot green, skrattar för mig själv, tittar mig omkring, där går mina föräldrar och jag tänker – det här var inte sista gången vi gör det här – vi ska snart vara tillbaka!

Tillsammans med mamma och pappa följde vi de två sista dagarnas spel som publik. Givetvis tog jag möjligheten att träna under de här dagarna också eftersom träningsområdena var i världsklass.

Efter US Open lämnade jag tillbaka min Lexus och hämtade ut en liten bil för att köra 5 timmar till Rochester. Snabbt tillbaka till vardagen 🙂

 

Rochester, New York

Veckan efter US Open var det dags för en ny Symetra Tour-tävling. Jag fick möjlighet att bo hos Michele (ej caddien) och Chris William. Ett fantastiskt trevligt par som jag bodde hos förra året när jag spelade den här tävlingen. Jag och Michele har precis samma humor och skrattar mycket. Michele är husmäklare och Chris säljer försäkringar. Mitt golfspel var helt ok men fick inte i puttarna. Jag vill absolut inte skylla ifrån mig men jag måste säga att alla tjejer som spelar på Symetra Tour är så jäkla bra på att spela golf och om man inte är på hugget så blir det inget spel på helgen! Jag missade cuten med två slag och var väldigt besviken.

Chris är medlem på den anrika klubben Oak Hill GC, som kommer hålla PGA Tour Championship 2019. Tack vare Chris fick jag möjlighet att spela en av de bästa banorna jag någonsin spelat. Jag har varit i Rochester två år i rad och jag gillar verkligen den här staden. Ofta slår det mig om jag inte hade spelat golf på den här touren med allt flackande över hela USA, då hade jag aldrig fått chansen att lärt känna Michele och Chris, ej heller besökt Rochester. Efter Rochester bar det av till Battle Creek i Michigan.

 

Battle Creek, Michigan 

Jag flög till Chicago för att hämta min Mazda för att sedan köra till Battle Creek i Michigan och som ligger mitt emellan Chicago och Detroit. Den här veckan kamperade jag ihop med Louise Ridderström och vi hade otur och inte fått någon värdfamilj. Istället var vi tvungna att checka in på hotell, eller snarare motell. Som ni förstår så blir det inte några lyxhotell utan det är billigast som gäller. När det blir veckor som Battle Creek, då saknar jag alla mina underbara värdfamiljer!!

Battle Creek är hemstaden för Kellogg’s Cornflakes och där tar det slut … det är det enda som finns i Battle Creek men jag kände mig redo och på hugget att spela bra golf, jag gillade banan direkt.  När jag hade spelat 27 hål var jag plus 5 och insåg att med det resultatet skulle jag inte klara cuten. Jag var så arg. Jag hade fått nog. Jag sa till mig själv, gör något åt detta Elin, det är inte ok.

Det är svårt att beskriva när inget fungerar och på nått sätt ska försöka gasa på och vända spelet till det bättre. Men den här veckan var det som ett jävlar anamma slogs på och jag gav mig den på att jag skulle lösa det. Jag kommer in på plus 3, totalt. 60 stycken spelare och de med lika resultat går vidare att spela den sista dagen. Jag vet att det kommer bli tight men jag tror att det kommer lösa sig.  Jag går och tränar och tänker jag måste vara förberedd om jag ska spela nästa dag. Kvalgränsen går på plus 2 – det enda jag behövde var att en tjej skulle göra en stackars bogey istället för par, då hade gränsen gått på plus 3 och jag hade varit med. Nu var jag INTE med …

Eftersom mina vänner Emma och Emily klarar cuten så stannar jag och Louise kvar nästa dag också. Efter att tjejerna spelat färdigt och jag och Louise har haft en hel träningsdag i Battle Creek hoppar vi in i bilen och börjar köra mot vad snart kommer bli en av mina favoritstäder, CHICAGO.

Jag, Emily Penttilä, Emma Henrikson och Louise Ridderström i Chicago.

 

Vi, jag, Louise, Emma Henrikson och Emily Penttilä är i Chicago i mindre än 12 timmar. Tempot är högt och vi hinner med: shopping, avokado-toast, besöka The Bean, känna in storstads viben, takterrassdrinkar, besöka Chicago Yacht Club, kaffe, skoskav, mängder av skratt, missen att ta med bilen in i Downtown, ännu mer miss att ha fyra golfbagar och bagage för fyra personer i ett litet hotellrum. Vi är alla överens om att när vi blir äldre och har egna familjer kommer de aldrig få med oss på bilsemester eftersom vi redan har släpat och konkat runt på bagage, golfklubbor etc.

 

Milwaukee, Wisconsin

Efter ett fantastiskt dygn i Chicago hoppar vi in i bilen och börjar köra mot Milwaukee, Wisconsin. Ingen av oss har varit där tidigare så alla var mycket nyfikna och peppade. Emma hade fixat värdfamilj för oss, ett fantastisk äldre par. De påminde väldigt mycket om våra mor- och farföräldrar.

Milwaukee bjöd på kallt och ruggigt väder, det blåste och regnade i om vartannat. Vi är väldigt bortskämda med att för det mesta är det varmt och soligt. Ofta är det blåsigt men regn är ganska ovanligt.

 

Milwaukee blir en hit. Jag spelar bra golf trots tuffa förhållanden och landar på en 47:e plats. Resultatet gör att jag hoppar upp på penninglistan och blir rankad som 148:e spelare. Alla spelare upptill ranking 150 går direkt in på Steg 2 på LPGA-kvalet vilket innebär att jag slipper kvala på Steg 1. Äntligen har jag marginalerna på min sida! Så skönt och sådan lättnad!!

Over and out!
Elin 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s