Vid tre tillfällen, 1995, 1996 och 2006, vinner Annika Sörenstam US Women’s Open. 11 år efter hennes sista seger kommer jag att pegga upp i samma tävling. Den största och kanske mest prestigefyllda golftävlingen i världen. Jag kan inte förstå att det är sant. Jag tror inte att jag kommer inse vad jag har gjort förrän jag står där på första tee. Om någon hade sagt, för ett år sedan, att inom ett år kommer Elin spela sin första major, hade jag trott att personen var galen.

US Open-kvalet fungerar så att det finns 21 olika spelplatser i USA och i övriga världen finns det 4 olika platser där det kvalas (England, Kina, Korea och Japan). Det är maximerat till 60 tjejer som får spela på varje spelplats och de två bästa resultaten får en startplats i major-tävlingen US Open. Kvalet innebär 36 hål under en och samma dag, that’s it! När det är klart ropar de upp de namnen på de två som är högst upp på resultatlistan som får komma fram och hämta sin inbjudan (intyg att du har en plats på tävlingen). Om det är flera i toppen med samma resultat blir det särspel för att få fram två vinnare.

 

Jag hade anmält mig till ett kval som gick strax utanför Chicago. Det passade bra in i mitt spelschema därav valde jag den platsen. Tävlingen spelades på måndagen och jag hade bestämt träff med min ”caddie/mentor/bollplank” Andrew (samma kille som jag hade under LPGA tourkvalet steg 2 förra hösten) på fredagen. Andrew jobbar varje vecka som caddie på LPGA så han hade inte möjlighet att cadda för mig på tävlingen men istället var han med när vi gjorde alla förberedelserna. Jag har så mycket att tacka Andrew för. Någon kanske tänker varför valde jag inte att ha en caddie som kunde vara där under hela tävlingen. Jag tror att en viktig del är att spelare och caddie känner varandra väldigt väl och vet vart man har varandra innan tävling. Jag hade inte tid att göra dessa förberedelser med någon annan därav valet att inte ha någon professionel caddie.

Tävlingsdagen kom. Jag har min vagn och golfbag redo för att spela 36 hål. Jag tränar och förbereder mig inför tävlingen precis som vanlig och känner att jag är redo. Innan jag lämnade banan på söndagen frågade jag i shopen om det möjligtvis fanns någon junior som skulle tycka det var roligt att dra min vagn. Tyvärr hittade de aldrig någon. Tävlingsdagen kom och jag drog min vagn själv. När vi har spelat 9 hål och passerar klubbhuset ser jag en 13-årig kille utanför shopen. Jag ropar till honom ” hey what’s up? What are u doing? Han säger med mycket ledsen röst ”I never got a bag”, ”you with me kid!! Come on!!”. Chane har det största leendet på läpparna när han stutsar fram mot min vita vagn. Samma leende behöll han hela tävligen.

 

När vi spelat 30 hål i 37 graders värme och den andra tjejen har valt att lägga sig ner på marken mellan slagen eftersom det är så varmt börjar jag känna mig ordentligt trött. Chane är i himmelriket, vi snackar om hans rugby-karriär, vad han gillar för mat, den lokala glasskiosken, jag berättar för honom om hur vi ibland hoppade ner i vattenhindren på Falkenbergs GK för att plocka upp bollar osv. När vi spelat klart och signerat scorekorten (71-73) förstår jag att det kommer bli tight i toppen. Jag gick ut relativt tidigt på morgonen så det var flera spelare bakom mig som jag fick tålmodigt vänta in innan jag kunde ta ut segern. Jag hade ett kort samtal med mamma Liselotte via Whats App. Klockan var halv tre, mitt i natten, i Sverige. Hon hade följt spelet via datorn och såg att det eventuellt kunde bli särspel om andra platsen. Jag började förbereda mig och sa till Chane att han inte fick gå hem ännu eftersom vi kanske skulle ut igen. De här 45 minuterna var nog de längsta i mitt liv. Chane frågar gång på gång om det är klart. Sista bollen kommer in och har en högre score än mig. Jag kan först inte fatta vad som hänt. Jag blir delad vinnare av kvalet och får därmed en plats i US Womens Open 2017!!!!!! Tävlingen spelas Trump National GC, Bedminster New Jersey den 13-16 juli 🙂

 

Jag tar ett foto på inbjudan och skickar till min tränare Todd Kolb. Han svarar ”Are you serious?! Wow!!” Jag åker hem till min helt fantastiska värdfamilj. De har redan lagt Champagnen på kylning!! Efter en fantastisk middag tillsammans med familjen ska jag försöka sova, men det går inte. Jag är ligger och vrider och vänder mig samtidigt som hundratals sms och meddelanden plingar i min telefon. Jag har nog aldrig haft en bättre känsla i kroppen. Fattar inte vad vad jag har gjort och vad som har hänt, vilken resa jag får vara med om. Sen slår det mig, detta kommer att vara min första major, men absolut inte den sista!

 

Jag vill tacka alla som har hört av sig till mig. Det har varit några kaotiska dagar. Känslan att vara tillbaka på golfbanan, efter att jag tog ledigt i tisdags, var helt underbar.

Att kvala in till en major förde med sig några nya uppgifter. Exempelvis att läsa och fylla i en 10-sidor lång registrering. Men lugn – det här är något jag lätt skulle kunna vänja mig vid!!!!

TACK och massa av KRAMAR från Chicago.

Elin