Vad kul att du hittat till min hemsida!

Tyvärr har jag inte bloggat sedan mars 2018, men alla inlägg finns kvar för den som vill läsa om min tid på Texas Tech University och de första åren som professionell golfspelare.

I dagsläget har jag inga planer på att starta igång bloggandet igen, men man vet aldrig …

Under sidan Contact hittar du mina kontaktuppgifter om du önskar komma i kontakt med mig.

// Elin

 

För lite mer än en vecka sedan kom jag ”hem”, hem till Swedish Golf Teams lägenhet i Phoenix. Nu är säsongen igång och årets första Symetra Tour tävling var avklarad. Alltid skoj att komma igång efter off season.

 

Tävlingen spelades i Florida, i en stad som heter Winter Haven med ungefär 39 000 invånare. Golfbanan, Country Club of Winter Haven, var helt fantastisk med jättefina greener. Jag hade inte varit där tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, så allt var bara positivt. Tillsammans med Louise Ridderström blev vi tilldelade en jättetrevlig värdfamilj, Robbie och Tammie Shields, som öppnade upp sitt hem för oss två svenska tjejer.

Hemma hos familjen körde Tammie plankan-challenge. Jag och Louise ville också hänga på och utmanade henne. Robbie (mannen) var mycket snäll och ställde upp och tog fotot. Den här kvällen var det 2 minuter som gällde. Tänk alla dessa fantastiska människor som tar emot oss i sina hem med öppna famnen. Vi känner oss alltid väldigt välkomna och många blir ens vänner.

 

Florida Natural (USA:s största juiceföretaget) var sponsor till tävlingen och hade gjort ett kanonjobb. Någon smart person på deras marknadsavdelning hade kommit på att vi byter ut alla ordinarie tee-markeringar mot stora 1.5 liters juicepaket.

 

 

 

I startfältet var vi 8 svenska tjejer, näst största nation efter USA. Efter första dagens spel var Louise i delad ledning. Jag älskar att se när det är svenska namn högt upp på leaderboarden.

 

När alla spelat klart sin andra runda var vi tre tjejer som lyckades klara cuten som gick på plus 5. Av 132 spelare slutade jag på en 30:e plats i årets första Symetra Tour tävling. Med scorerna 71-72-75. Givetvis var jag besviken över spelet på de fem sista hålen som bidrog till att jag trillade ned i resultatlistan under sista rundan. Men bortsett från det kändes och stämde spelet väldigt bra.

 

I år är vi fler svenska tjejer än någonsin som spelar på den här touren, vilket är jätte skoj. I mesta möjliga mån försöker vi spela in tillsammans och vill man finns det alltid plats för att vara med på en chiptävling, till en restaurang eller bara hänga med till gymmet.

 

Det jag kände förra veckan som var extra roligt är att det spelar inte någon roll vilket resultat du kommer in med. Jag tycker alla tjejer är fantastiska i att se varandra som människor och kompisar, istället för att värderas utifrån din score och inte se varandra som konkurrenter. Efter den här tävlingsveckan i Florida flög några av oss tillbaka till Phoenix där vi spenderade några dagar tillsammans med mycket träning. Nu har alla åkt och jag är själv i lägenheten och förbereder mig för nästa tävling som spelas i Beumont som ligger mitt emellan Los Angeles och Palm Springs i Kalifornien.

 

Under tävlingen hade jag en australiensisk kille på bagen som heter Andrew, som jag har känt i några år. Han är en mycket duktig caddie och har caddat på LPGA i 7 år men har nu blivit ”huntad” till en australiensisk rookie som förespås bli den nya Jason Day. Så ni förstår att Andrew har mycket kunskap och erfarenhet som jag har nytta av i min golfsatsning.

 

För er som inte träffat mig har jag en tendens att vara ”lite för mycket förberedd”. Det kan exempelvis på eventuella väderförändringar som kan bli under en tävling. Regnkläder, vindtröja, varm tröja, tunn tröja – ja listan kan göras lång. Den här veckan var vädret i Florida mycket skiftande, på morgonen när jag kl 6.40 kom till rangen för att värma upp var det endast 2 grader för att sedan dra iväg till 26 grader på eftermiddagen. Gissa om det gjordes några ombyten. Andrew berättade att han aldrig sett någon ha så många olika outfits på en och samma dag.

 

Som tur är så har jag en helt fantastisk klädsponsor, Footjoy, som ser till att jag har kläder för alla väder! Det plagg som jag skulle säga att alla golfare borde ha i bagen är en väst. Väst är perfekt! När det är lite kallare och du behöver något som värmer dig men vill fortfarande känna att ska vara lätt att svinga – då är det väst som gäller. Har du ingen väst? – Här hittar du fina Footjoy-västar!!

Nu ska jag till golfbanan, utan väst – eftersom det alltid är samma väder i Phoenix – nämligen Sol!

 

Glad Påsk på er alla!

 

Ni känner säkert till den där känslan när allt i spelet fungerar. Att vara i ett tillstånd då man till och med innan slaget vet att jag kommer att träffa fairway eller green, missa finns överhuvudtaget inte med som ett alternativ. Skulle jag, mot förmodan, missa – då blir det en up and down eller en sänkt chip. Lätt som en plätt!

 

Precis en sådan runda hade jag förra veckan på Estancia Golf & Country Club i Phoenix. 8 birdies och en bogey – 65 slag!!! Jag var i himmelriket. När jag tänker tillbaka på rundan så vet jag att det här var den absolut bästa golf jag någonsin spelat. Dessutom gör jag det på min favoritbana tillsammans med en av mina vänner som är medlem på denna fantastiska golfklubb!!

Dagen efter min drömrunda flög jag till Dallas i Texas för att träffa min tränare och min kompis Kim Kaufman. Hon har köpt ett hus i Fort Worth. Kim är medlem på en otroligt fin bana som heter Shady Oaks Country Club. Vi gav oss ut till Shady för att spela. Som ni förstår fanns drömrundan med i mina tankar och ett otroligt gott självförtroende. Jag kommer aldrig mer missa en fairway eller green och att alla puttar kommer gå i. Men oj vad fort jag kom ned på jorden – förra veckans 65:a blev snabbt en 79:a. Tänk vad snabbt det kan vända. Till mitt försvar bör det tilläggas att Shady Oaks är en tuff bana där de flesta greener är upphöjda med relativt mycket slope på varje green, men så mycket svårare än Estancia GCC är den inte så att det ska skilja 14 slag … Nästa gång ska jag ha revansch på banan, det kan jag lova 🙂 Det var fantastiskt skoj att spela banan som man kallar Ben Hogans hemmabana.

 

Rolig fakta: I receptionen inne i klubbhusets finns det en glasmonter med ett skåp från omklädningsrummet. Det här skåpet var Ben Hogans. När Mr Hogan dog bestämde klubben, tillsammans med hans fru, att aldrig röra innehållet i skåpet och ha det som en souvenir på klubben för att på så sätt hedra Bens minne. Efter att vi hade spelat färdigt skulle jag gå och ta ett foto på skåpet. Tar i dörren och ska gå in … låst … vad är oddsen?

 

Fort Worth, som är systerstad till Dallas, bjöd på svinkallt väder och nordlig vind. Det slog mig, hur i hela friden kunde jag lämna Scottsdale i Arizona, där visade termometern på 26 grader, för att åka och träna golf i Fort Worth med en temperatur på runt 2 grader. Men bortsett från vädret var det perfekt eftersom jag fick möjlighet att träffa min tränare under några dagar. Än en gång tack till PGA of Sweden och Future Fund stipendiet som gör det möjligt för mig att träffa min tränare var fjärde vecka, vilket känns väldigt, väldigt bra.

Fortfarande tränar vi relativt mycket på tekniken. Teknikträning är inte min favorit men jag vet att den är oerhört viktig. Under februarimånad förra året hade jag svårt att få till en bra balans mellan de olika träningsområdena. Så det här är något som jag ser till att göra bättre i år.

Under min vistelse hos Kim passade vi på att en kväll gå och titta på Texas Tech Universitys basketlag. Texas Tech var den skolan där jag studerade och spelade för skolans golflag i fyra år så ni förstår vilket lag som ligger närmast mitt hjärta 🙂 De skulle möta Texas Christian University. Kim visste att hennes kompis Angela Stanford (hon har vunnit 5 ggr på LPGA och vid flera tillfällen varit med i det amerikanska Solheim Cup-laget) alltid har tillgång till riktigt bra biljetter till alla TCU:s hemmamatcher. Eftersom Angela inte var hemma så fick vi biljetterna.

På riktigt amerikanskt vis när man går på match så var de först lounge-häng med mat, litervis av läsk, tack gode så fanns det Ramlösa för de som önskade, kakor, chips och popcorn, allt för att komma i rätt stämning. Vi satt på riktigt bra platser. Texas Tech-laget som är rankade topp 7 i USA just nu (högsta rankingen de någonsin haft) spelade otroligt bra basket och vann matchen.

 

Jag kan inte mycket om basket men det är kanske den sporten som jag ökat mitt intresset av alla idrotter under mina sex år i USA. Det är verkligen skoj att gå på basketmatch och speciellt om man har fri tillgång till en lounge med dess tillbehör 😉

På måndag nästa vecka ska jag till världens bästa klubbmärke – PING – inte alls partisk 😉 för att testa ut nya klubbor för kommande säsong. Kan inte vänta och se vad Scott har plockat ihop. Eftersom jag förra året tog mig till tredje steget av LPGA-tourkvalet har jag nu kvalificerat mig att bli fullt sponsrad med klubbor. Jag är så tacksam och glad över att få representera Ping.

Nu är det dags att åka tillbaka till där allting startade, Lubbock Texas och Texas Tech University! I nästa blogginlägg får ni läsa om min collegestad.

Ha det så gott!
Elin

 

 

Nu kör vi igång!

Många av er har säkert undrat varför kommer det inget blogginlägg? Sanningen är den att det har varit så mycket annat som har tagit upp min tid, då har bloggen varit det som fått stå åt sidan. Jag hoppas att jag kan hitta tillfällen som passar in i mitt schema.

Eftersom sista inlägget handlade om att jag hade spelat till mig en plats på US Women’s Open 2017 är det väl lämpligt att vi startar därifrån. Häng med!

US Women’s Open Golf 2017 – 13-17 juli Trump National GC, Bedminster New Jersey

US Open var det häftigaste jag någonsin har varit med om!!!!! Veckan innan spelade jag en Symetra tour-tävling i French Lick, som ligger 15 mil söder om Indianapolis. Enklaste sättet att ta sig till nästa tävling var att flyga från Chicago till flygplatsen Newark i New Jersey. Tyvärr så blev mitt flyg försenat med 8 timmar på grund av oväder. Detta gjorde att jag missade måndagens inspelsvarv. En viss stress kom smygandes, kommer jag hinna förbereda mig?

 

Alla tjejer som skulle spela tävlingen fick möjlighet att hämta ut en Lexus SUV på flygplatsen. Vilken drömbil! Under tisdagens inspel hade, caddien som jag hyrt in för veckan, Michelle Simpson anlänt. Vanligtvis caddar Michelle på LPGA-touren. Jag var i himmelriket och jag kände mig så harmonisk men ändå på tårna. Här var jag på US Open, tillsammans med mina föräldrar och tränare. Kunde det bli bättre?

 

Eftersom US Open inte har någon ProAm så fanns det möjlighet till inspel även på onsdagen. Efter 7 spelade hål kommer en våg av känslor över mig. Hur jag än försöker så går det inte att stoppa tårarna! Verkligheten kommer ikapp mig, lilla jag, Elin Arvidsson från Skrea, är på US Open, spelar inspelsrunda tillsammans med en tjej från Korea som är rankad femma i världen, det står funktionärer i varje hörn, en går med en skylt med mitt namn, en annan frågar om jag vill ha en flaska vatten. Allt blev bara för mycket! Ni som känner mig kunde nog förutse att Elin inte skulle klara den här veckan utan tårar 😉 – ska erkänna att jag har väldigt lätt för att gråta. Att få ur sig all den här anspänningen dagen innan tävlingen var något som skulle visa sig vara väldigt bra. På tävlingsdagen är jag så lugn och harmonisk. Känner att det här ska bli så roligt och jag ska bara njuta av varenda sekund.

Tävlingen börjar och jag spelar kanongolf, missar några puttar här och där men det ramlar i några birdies också. Banan är i kanonskick och stimpen på greenerna sägs vara 12, vilket innebär väldigt snabba. Jag skjuter 74-75 och missar cuten med 3 slag. Givetvis är det alltid tråkigt att missa cuten. Trots det är jag väldigt nöjd med min prestation och har många topprankade LPGA-spelare bakom mig i resultatlistan. Jag har ett mycket starkt minne med mig från när jag under sista hålet går fram mot green, skrattar för mig själv, tittar mig omkring, där går mina föräldrar och jag tänker – det här var inte sista gången vi gör det här – vi ska snart vara tillbaka!

Efter US Open lämnade jag tillbaka min Lexus och hämtade ut en liten bil för att köra 5 timmar till Rochester. Snabbt tillbaka till vardagen 🙂

 

Rochester, New York

Veckan efter US Open var det dags för en ny Symetra Tour-tävling. Jag fick möjlighet att bo hos Michele (ej caddien) och Chris William. Ett fantastiskt trevligt par som jag bodde hos förra året när jag spelade den här tävlingen. Jag och Michele har precis samma humor och skrattar mycket. Michele är husmäklare och Chris säljer försäkringar. Mitt golfspel var helt ok men fick inte i puttarna. Jag vill absolut inte skylla ifrån mig men jag måste säga att alla tjejer som spelar på Symetra Tour är så jäkla bra på att spela golf och om man inte är på hugget så blir det inget spel på helgen! Jag missade cuten med två slag och var väldigt besviken.

Chris är medlem på den anrika klubben Oak Hill GC, som kommer hålla PGA Tour Championship 2019. Tack vare Chris fick jag möjlighet att spela en av de bästa banorna jag någonsin spelat. Jag har varit i Rochester två år i rad och jag gillar verkligen den här staden. Ofta slår det mig om jag inte hade spelat golf på den här touren med allt flackande över hela USA, då hade jag aldrig fått chansen att lärt känna Michele och Chris, ej heller besökt Rochester. Efter Rochester bar det av till Battle Creek i Michigan.

 

Battle Creek, Michigan 

Jag flög till Chicago för att hämta min Mazda för att sedan köra till Battle Creek i Michigan och som ligger mitt emellan Chicago och Detroit. Den här veckan kamperade jag ihop med Louise Ridderström och vi hade otur och inte fått någon värdfamilj. Istället var vi tvungna att checka in på hotell, eller snarare motell. Som ni förstår så blir det inte några lyxhotell utan det är billigast som gäller. När det blir veckor som Battle Creek, då saknar jag alla mina underbara värdfamiljer!!

Battle Creek är hemstaden för Kellogg’s Cornflakes och där tar det slut … det är det enda som finns i Battle Creek men jag kände mig redo och på hugget att spela bra golf, jag gillade banan direkt.  När jag hade spelat 27 hål var jag plus 5 och insåg att med det resultatet skulle jag inte klara cuten. Jag var så arg. Jag hade fått nog. Jag sa till mig själv, gör något åt detta Elin, det är inte ok.

Det är svårt att beskriva när inget fungerar och på nått sätt ska försöka gasa på och vända spelet till det bättre. Men den här veckan var det som ett jävlar anamma slogs på och jag gav mig den på att jag skulle lösa det. Jag kommer in på plus 3, totalt. 60 stycken spelare och de med lika resultat går vidare att spela den sista dagen. Jag vet att det kommer bli tight men jag tror att det kommer lösa sig.  Jag går och tränar och tänker jag måste vara förberedd om jag ska spela nästa dag. Kvalgränsen går på plus 2 – det enda jag behövde var att en tjej skulle göra en stackars bogey istället för par, då hade gränsen gått på plus 3 och jag hade varit med. Nu var jag INTE med …

Eftersom mina vänner Emma och Emily klarar cuten så stannar jag och Louise kvar nästa dag också. Efter att tjejerna spelat färdigt och jag och Louise har haft en hel träningsdag i Battle Creek hoppar vi in i bilen och börjar köra mot vad snart kommer bli en av mina favoritstäder, CHICAGO.

 

Vi, jag, Louise, Emma Henrikson och Emily Penttilä är i Chicago i mindre än 12 timmar. Tempot är högt och vi hinner med: shopping, avokado-toast, besöka The Bean, känna in storstads viben, takterrassdrinkar, besöka Chicago Yacht Club, kaffe, skoskav, mängder av skratt, missen att ta med bilen in i Downtown, ännu mer miss att ha fyra golfbagar och bagage för fyra personer i ett litet hotellrum. Vi är alla överens om att när vi blir äldre och har egna familjer kommer de aldrig få med oss på bilsemester eftersom vi redan har släpat och konkat runt på bagage, golfklubbor etc.

 

Milwaukee, Wisconsin

Efter ett fantastiskt dygn i Chicago hoppar vi in i bilen och börjar köra mot Milwaukee, Wisconsin. Ingen av oss har varit där tidigare så alla var mycket nyfikna och peppade. Emma hade fixat värdfamilj för oss, ett fantastisk äldre par. De påminde väldigt mycket om våra mor- och farföräldrar.

Milwaukee bjöd på kallt och ruggigt väder, det blåste och regnade i om vartannat. Vi är väldigt bortskämda med att för det mesta är det varmt och soligt. Ofta är det blåsigt men regn är ganska ovanligt.

 

Milwaukee blir en hit. Jag spelar bra golf trots tuffa förhållanden och landar på en 47:e plats. Resultatet gör att jag hoppar upp på penninglistan och blir rankad som 148:e spelare. Alla spelare upptill ranking 150 går direkt in på Steg 2 på LPGA-kvalet vilket innebär att jag slipper kvala på Steg 1. Äntligen har jag marginalerna på min sida! Så skönt och sådan lättnad!!

Over and out!
Elin 🙂

 

Vid tre tillfällen, 1995, 1996 och 2006, vinner Annika Sörenstam US Women’s Open. 11 år efter hennes sista seger kommer jag att pegga upp i samma tävling. Den största och kanske mest prestigefyllda golftävlingen i världen. Jag kan inte förstå att det är sant. Jag tror inte att jag kommer inse vad jag har gjort förrän jag står där på första tee. Om någon hade sagt, för ett år sedan, att inom ett år kommer Elin spela sin första major, hade jag trott att personen var galen.

US Open-kvalet fungerar så att det finns 21 olika spelplatser i USA och i övriga världen finns det 4 olika platser där det kvalas (England, Kina, Korea och Japan). Det är maximerat till 60 tjejer som får spela på varje spelplats och de två bästa resultaten får en startplats i major-tävlingen US Open. Kvalet innebär 36 hål under en och samma dag, that’s it! När det är klart ropar de upp de namnen på de två som är högst upp på resultatlistan som får komma fram och hämta sin inbjudan (intyg att du har en plats på tävlingen). Om det är flera i toppen med samma resultat blir det särspel för att få fram två vinnare.

 

Jag hade anmält mig till ett kval som gick strax utanför Chicago. Det passade bra in i mitt spelschema därav valde jag den platsen. Tävlingen spelades på måndagen och jag hade bestämt träff med min ”caddie/mentor/bollplank” Andrew (samma kille som jag hade under LPGA tourkvalet steg 2 förra hösten) på fredagen. Andrew jobbar varje vecka som caddie på LPGA så han hade inte möjlighet att cadda för mig på tävlingen men istället var han med när vi gjorde alla förberedelserna. Jag har så mycket att tacka Andrew för. Någon kanske tänker varför valde jag inte att ha en caddie som kunde vara där under hela tävlingen. Jag tror att en viktig del är att spelare och caddie känner varandra väldigt väl och vet vart man har varandra innan tävling. Jag hade inte tid att göra dessa förberedelser med någon annan därav valet att inte ha någon professionel caddie.

Tävlingsdagen kom. Jag har min vagn och golfbag redo för att spela 36 hål. Jag tränar och förbereder mig inför tävlingen precis som vanlig och känner att jag är redo. Innan jag lämnade banan på söndagen frågade jag i shopen om det möjligtvis fanns någon junior som skulle tycka det var roligt att dra min vagn. Tyvärr hittade de aldrig någon. Tävlingsdagen kom och jag drog min vagn själv. När vi har spelat 9 hål och passerar klubbhuset ser jag en 13-årig kille utanför shopen. Jag ropar till honom ” hey what’s up? What are u doing? Han säger med mycket ledsen röst ”I never got a bag”, ”you with me kid!! Come on!!”. Chane har det största leendet på läpparna när han stutsar fram mot min vita vagn. Samma leende behöll han hela tävligen.

 

När vi spelat 30 hål i 37 graders värme och den andra tjejen har valt att lägga sig ner på marken mellan slagen eftersom det är så varmt börjar jag känna mig ordentligt trött. Chane är i himmelriket, vi snackar om hans rugby-karriär, vad han gillar för mat, den lokala glasskiosken, jag berättar för honom om hur vi ibland hoppade ner i vattenhindren på Falkenbergs GK för att plocka upp bollar osv. När vi spelat klart och signerat scorekorten (71-73) förstår jag att det kommer bli tight i toppen. Jag gick ut relativt tidigt på morgonen så det var flera spelare bakom mig som jag fick tålmodigt vänta in innan jag kunde ta ut segern. Jag hade ett kort samtal med mamma Liselotte via Whats App. Klockan var halv tre, mitt i natten, i Sverige. Hon hade följt spelet via datorn och såg att det eventuellt kunde bli särspel om andra platsen. Jag började förbereda mig och sa till Chane att han inte fick gå hem ännu eftersom vi kanske skulle ut igen. De här 45 minuterna var nog de längsta i mitt liv. Chane frågar gång på gång om det är klart. Sista bollen kommer in och har en högre score än mig. Jag kan först inte fatta vad som hänt. Jag blir delad vinnare av kvalet och får därmed en plats i US Womens Open 2017!!!!!! Tävlingen spelas Trump National GC, Bedminster New Jersey den 13-16 juli 🙂

 

Jag tar ett foto på inbjudan och skickar till min tränare Todd Kolb. Han svarar ”Are you serious?! Wow!!” Jag åker hem till min helt fantastiska värdfamilj. De har redan lagt Champagnen på kylning!! Efter en fantastisk middag tillsammans med familjen ska jag försöka sova, men det går inte. Jag är ligger och vrider och vänder mig samtidigt som hundratals sms och meddelanden plingar i min telefon. Jag har nog aldrig haft en bättre känsla i kroppen. Fattar inte vad vad jag har gjort och vad som har hänt, vilken resa jag får vara med om. Sen slår det mig, detta kommer att vara min första major, men absolut inte den sista!

 

Jag vill tacka alla som har hört av sig till mig. Det har varit några kaotiska dagar. Känslan att vara tillbaka på golfbanan, efter att jag tog ledigt i tisdags, var helt underbar.

Att kvala in till en major förde med sig några nya uppgifter. Exempelvis att läsa och fylla i en 10-sidor lång registrering. Men lugn – det här är något jag lätt skulle kunna vänja mig vid!!!!

TACK och massa av KRAMAR från Chicago.

Elin

Wow – Det här är helt fantastiskt! Ett stort tack till alla fina grattishälsningar och sms jag har fått efter förra veckans vinst! Extra roligt att veta att det är så många runt om i världen som följer mig!

 

Precis som förra veckan så spelade jag en av Cactus Tourens tävlingar. Den här tävlingen gick på en golfbana som låg 50 minuters bilfärd från Swedish Golf Team’s lägenhet, där jag bor när jag är i Phoenix.

Första rundan gick jag på par men var trots det inte helt nöjd. Svingen kändes inte som vanligt och speciellt vid slag med vind från höger till vänster – då blev det riktigt galet. Utöver att spelet inte stämde till hundra så hade det nog mest påverkan på mitt självförtroende. Jag smsade min tränare efter första rundan. Genom råd och tips styrde han in mig på rätt väg. Det ska tilläggas att jag nästan aldrig har kontakt med min tränare under en tävling. Vi har tränat mycket på att jag ska ha god kunskap om min sving och mitt spel. Detta har gjort att jag har blivit väldigt bra på hur jag ska hantera spelet när det inte stämmer.

Efter andra dagens spel summerade jag scoren till 69 slag, ett resultat som gav mig en plats i ledarbollen sista dagen –  ett slag efter ledaren.

Jag sa till mig själv innan rundan: ”Elin- vad som än händer idag ska vi (VI är: Elin som slår bollen och Elin som finns i mitt huvud) bara fokusera på varje slag och ha tålamod.”

 

På första hålet sänker jag en 12 meters putt för birdie och tänker NU KÖR VI!!! Eftersom det inte är några leaderboards på Cactus Touren är det väldigt svårt att veta hur man ligger till och vilken score de andra har. Jag visste att om jag spelade bra och scorade lägre än de två tjejerna som jag gick med skulle jag ha en chans på vinst. Men jag visste också att Kyung Kim (läs om henne i förra veckans blogginlägg) vid det här laget satt i klubbhuset. Om hon hade haft en vanlig dag med sin putter så kan det ha blivit en väldigt låg score på hennes scorekort.

Sista rundan skjuter jag en 68:a och vinner med två slag!! Jihoooooo!!!! Jag vann!!!! Så himla skoj!! Som ni vet är det många timmars träning bakom men det är värt varenda sekund när du hamnar högst upp på resultatlistan. Jag tror att den största anledningen till att jag klarade av att vinna denna veckan är att jag har tränat på att spela smart. Till exempel att jag ser till att om jag missar så ska jag missa på ”rätt” sida/ställen vilket gör att det oftast blir färre boogies.

Lördagen innan tävlingen så kom två svenska tjejer till Swedish Golf Team’s lägenheten här i Phoenix! Emma Henrikson som spelar för Ljunghusen GK och Louise Ridderström som spelar för Stockholms GK. Louise gick på den mycket anrika och prestigefyllda skolan UCLA under sin collegetid och Emma gick på San Diego State University. Denna veckan är de här i Phoenix för att spela Cactus Touren, precis som mig! Emma slutar på en delad andra plats och Louise blir tia. Vilka fantastiska golftjejer lilla Sverige får fram!

 

Samtidigt som tjejerna kom till Swedish Golf Team’s träningsbas så kom även Patrik Jonson som är ansvarig för golflandslagets damer

Under 2,5 dag passade vi på att träna så mycket som möjligt med Patrik samt sparras mot varandra. Även fast jag har en amerikansk tränare, Todd Kolb, så går det alldeles utmärkt att träna med Patrik, eftersom Patrik och Todd har en pågående dialog om vad ”vi” (jag och Todd) tränar på.

Vinsten firades med att jag tillsammans med flera kompisar gick ut och åt. Klockan 23 var jag helt dödstrött. Somnade med ett stort leende efter att jag svarat på alla sms och meddelanden. TACK än en gång!! I skrivande stund har jag packat ihop alla mina saker, städat lägenheten, lämnat tillbaka hyrbilen och tagit mig till Phoenix flygplats för att idag flyga till Philidelpia för att spela Pennsylvania State Open. Mer om det tar vi i nästa inlägg.

 

TACK igen!!! Ni är helt underbara och jag är så glad över alla grattishälsningar, det betyder så mycket för mig!!

 

KRAM ELIN