Längtar efter min Mazda

Den april 21, 2017april 21, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Florida2 kommentarer

Påsken är över!

Under de senaste dagarna har jag mer eller mindre upplevt mig som en superkvinna som löser allt. Låt mig berätta om min Annandag Påsk:

Klockan 5:20 ringer alarmet. Studsar upp och redan då infinner sig stressen när jag tänker på allt jag ska göra. Jag ska packa, tvätta lakan och städa så det ser fint ut när nästa svenska tjej anländer till Swedish Golf Teams lägenhet i Phoenix. Ett kanonställe som jag har fått lov att nyttja de senaste veckorna. Jag hade helt glömt av hur lång tid sådana här saker tar. När jag är färdig med det blir det bokning av flygbiljett och anmälan till golftävling. Därefter måste jag köra till receptionen och lämna tillbaka lägenhetsnycklarna samt fylla i några papper som måste postas på ett speciellt postkontor. Puh!

Efter att ha bockat av allt kör jag till golfbanan för att träna och därefter spela 18 hål. Jag spelar kanongolf i 16 hål och är 4 under par. Det här går ju så bra! Skoj skoj! När jag ska slå ut på det 17:e hålet slår det mig … något som jag troligtvis lyckats glömma bort under de första 16 hålen … efter rundan ska jag köra till Las Vegas. En 5,5 timmars körning från Phoenix. Kommer in på 70 slag, duschar snabbt på klubben, fyller på med kaffe och sätter mig i bilen. Kör till Las Vegas och kommer fram till min helt fantastiska bonusfamilj. Klockan visar 22.00. Jag och pappan i familjen, Ron, sätter oss i köket. Jag fixar varm choklad, ingen aning varför jag var sugen på det just då eftersom jag endast brukar dricka det hemma i Sverige när det är vinter, kallt och för att bli varm i kroppen. Det problemet har vi ju inte här i Las Vegas just nu då termometern visar mellan 25 och 32 grader. Ron frågar mig om hur jag har haft det i Phoenix, jag berättar om golfbanor jag spelat, hur golfen går och om alla trevliga människor jag mött. Klockan 23.20 går jag till mitt rum och somnar direkt, helt slut.

Ni som följer mig på Instagram har säkert sett att jag redan är på väg till Florida! När jag lämnade USA i november, förra året, fick jag parkera min bil i en av mina vänners garage i Orlando. Så där har bilen stått ända tills nu. I mars när jag flög tillbaka till USA var jag inbokad på träning i Las Vegas och Phoenix samt att jag skulle spela två tävlingar i Phoenix. Som ni förstår är det var alldeles för långt att köra från Florida till Las Vegas och Arizona med min Mazda. Därför tog jag och hyrde en bil. För er som har hyrt bil vet att det blir mycket dyrare om man vill lämna tillbaka på annan plats än där du hämtade ut den. Nu skulle hyrbilen tillbaka till Las Vegas, så därför fick jag ta en sväng därom. Men för mig var det ingen uppoffring eftersom det är alltid lika roligt att träffa Ron och hans familj. Även om det bara var för en kväll.

Anledningen till att jag nu är i Florida beror på två saker. Efter att jag hämtat min bil (har faktiskt längtat efter min Mazda 3:a!!!) ska jag köra till min vän Emily som bor i Statesboro i Georgia. Emily var under min tid på Texas Tech assistent till mitt lags coach Jojo Robertson. Nu är Emily head coach för Georgia States Womens Golf Team. Jag har lite grejor hos henne från min collegetid. Nu ska Emily flytta och då måste mina saker plockas ut från lägenheten. Jag har funderat på att skänka allt till välgörenhet. Det är lite tavlor, en säng och lite annat smått och gott. Eftersom jag inte har något eget ”krypin” skulle jag bli tvungen att magasinera. Skulle det vara så att jag skaffar en ”bas” nästa år så blir det enklare och troligtvis billigare att fixa allt då istället för att betala hyra för ett lagerutrymme.

Samtidigt som jag är på östkusten har jag anmält mig till reservlistan på en Symetra Tour tävling som går av stapeln samma vecka, endast 3 timmars bilfärd från Emily, två flugor i en smäll. Men om jag ska vara ärlig så är chansen inte så stor att jag kommer med på tävlingen. Jag vet inte vilket nummer jag är på listan men jag måste ge det en chans.

För några dagar sedan pratade jag med min kompis Frida Gustavsson Spång från Borås GK om det här med att komma med på tävling eller ej. Vi var båda eniga om att det här är definitivt den faktor som skapar mest stress i våra liv just nu. Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig nästa månad och ibland kan det vara så kort framförhållning att jag inte ens vet vad som händer nästa vecka. Hela tiden får jag ställa mig frågor som: Kommer jag att komma med? Ska jag chansa? Är det värt det – pengamässigt, tidsmässigt? Vad händer om jag inte kommer med? Var kan jag bo? Var kan jag träna då? osv osv. Det är ganska ovisst och det skapar oro. Men jag anstränger mig verkligen att göra det bästa av situationen och på så sätt få ut så mycket som möjligt av tillvaron. Jag har lärt mig att om jag bara känner att jag blir bättre och utvecklas så kommer det att lösa sig.

Anledningen till att jag känner mig så frustrerad beror troligtvis på att jag vet hur bra golf jag spelar just nu och att det finns så mycket i kroppen men tyvärr har jag hitintills inte fått möjlighet att spela någon Symetra Tour tävling i år. Sidenote: Som backup har jag Cactus Touren i Arizona. Där kan jag alltid spela men tyvärr är det ingen undertour till Symetra och har ingen koppling till den touren. Så oavsett om jag vinner alla Cactus Tour tävlingar så förbättras inte min kategori på Symetra.

Varför har det blivit svårare för mig att komma med på Symetra i år, kanske ni tänker.

Varje år åker europeiska tjejer som spelar på Ladies European Tour (LET) över till USA för att försöka kvala sig in till LPGA, samma kval som jag spelade i Kalifornien. Kvalet är indelat i tre steg. Jag skrev ett blogginlägg för några månader sen om hur kvalet är uppbyggt, klicka här om du vill läsa det 🙂 Om de här tjejerna inte lyckas ta sig hela vägen till slutkvalet, vilket var målet att ta en plats till LPGA, så har de vanligtvis återvänt till ”sin” hemmatour LET. De har då valt att inte nyttja den plats/kategori som de får till Symetra Touren beroende på hur långt de gått i LGPA-kvalet.

Som många av er vet har LET svårt att hitta sponsorer till damtävlingarna och antalet tävlingar har minskat. Vilket har bidragit till att allt fler europeer väljer att åka över till USA och spela Symetra-tävlingar, som är en riktigt bra tour. Hög kvalité på banorna, bra prispengar och ofta mycket bättre väder än i Europa. Så man förstår att fler nyttjar sin plats på Symetra. Finns det inga tävlingar att spela är det ju naturligt att de åker över. Det är det här som har bidragit till att min ranking (samma som förra året, till och med lite bättre i år) inte räcker för att jag ska komma med. Alternativet finns att stå på reservlista men du behöver ju inte vara Einstein för att förstå att då har också antalet blivit fler som vill stå på reservlistan. Det här är inget jag kan påverka och därför väljer jag att ta det lugnt, inte stressa upp, jag är ung och har många år på mig.

Ha en go kväll!
Elin 🙂

”is it Eeeee – l –i- nnnnn?”

Den april 14, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi UncategorizedLämna en kommentar

Glad påsk allihopa!

Det är under högtider och andra festligheter när nära och kära samlas som längtan efter familj och svenska vänner blir extra påtaglig – och nu är det påsk! Men jag har lärt mig. Jag tänker på det lite på morgonen för att sedan ganska snart vara tillbaka till mitt fullspäckade liv. För det är ju så att jag inte för något här i världen skulle vilja byta ut den tillvaron som jag lever här och nu. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad över alla dessa fina människor som jag träffat och alla händelser som jag får vara med om. Här kommer några utav dem!

I torsdags förra veckan åkte jag till Lubbock i Texas för att spela en liten ”reunion-golftävling”. Det var en tävling för alla studenter som spelar golf och har en examen från Texas Tech University (TTU). Ni som följt mig, i några år, vet säkert att jag under fyra år gick på TTU och tog en kandidatexamen i media och kommunikation.

Västra delen av Texas, där Lubbock ligger, är känt för att vara väldigt blåsigt och som golfare blir det väldigt påtagligt eftersom du måste lära dig hantera vinden, nästintill varje dag. Det är sällan det inte blåser. Ibland var det kraftiga sandstormar och då hade du sand överallt, på bilen, i bilen, i håret … Jag tänkte innan jag åkte dit att det kommer nog inte vara så farligt. Men oj så fel jag hade. Det var extremt blåsigt på tävlingsdagen. Trots det lyckades mitt lag hantera vinden riktigt bra. Vi hamnade på minus 12. Tyvärr var det ett annat lag som kom in på minus 17, men det spelade inte så stor roll eftersom vi hade en mycket trevlig runda. Det är alltid lika roligt att komma tillbaka och hälsa på vänner, coach Jojo och spela på min ”hemmabana” Rawls GC som är en riktigt bra golfbana.

I Lubbock passade jag på att träffa min sjukgymnast från collegetiden. Efter veckor av träning och spel så känner jag av vissa belastningar i kroppen. Jag försöker alltid göra så gott jag kan på egenhand. Kör hårt med foamroller och stretching. Men det skadar inte att ha en professionell sjukgymnast som ibland ser över rygg, axel, höft och knä.

Efter tre dagar i Lubbock flög jag tillbaka till Phoenix. En god vän hade bjudit in mig att spela på Estancia GC, en av mina favoritbanor i Phoenix. Utan min vetskap så var jag med i något slags ligaspel/WSOP. Efter rundan åkte vi allihopa, 35 spelare, till en av ligamedlemmarna och där bjöds det på middag!! En fantastisk barbecue, det vill säga, pulled pork, revben, kall potatissallad, bröd, inlagd gurka och skivad lök. Jättegott!

Det här gör de varje vecka. Om du vill arrangera middagen skriver du upp dig på en lista. De berättade att de hade varit tvungna att inrätta ett slags kösystem eftersom alla ville hålla i middagen. Ofta var fylldes middagslistan upp snabbare än spellistan. Gästvänligheten i detta landet är helt otrolig. Många kan tycka att det beror väl på att de här personerna har det mycket gott ställt men jag träffar även ”vanligt” folk och de är precis lika generösa.

Under middagen/barbecuen går jag runt och presenterar mig för alla gäster. Jag kände en person innan jag åkte dit men tänkte att jag lär väl känna någon mer. Jag stannar till vid ett par och mannen berättar att han är domare på college-touren (NCAA). Han frågar vilken skola jag spelade för under min collegetid, vilka år som jag spelade osv. Jag berättar om TTU och vilka tävlingar vi var med och tävlade på. Då trillar polletten ner …

Vid mitt första år på college, alltså år 2012, spelade vi en tävling i Colorado. Alltid efter avslutad runda, då vi fyller i vår score och ser till att alla siffror är korrekta, finns det en domare med oss som vi kan ställa frågor till eller om vi är oense om något.

Under mina år i USA har jag fått mängder av frågor angående hur mitt namn uttalas och de flesta amerikanarna har svårt att få till det. Vid tävlingen i Colorado frågade domaren mig med mycket frågade röst ”is it Eeeee – l –i- nnnnn?” Jag tittar på hans namnbricka och säger precis lika frågande till honom ”is it B – ooooooo – B?” Vi skrattar och skojar och har en trevlig stund som jag senare ringer och berättar för mina föräldrar. I måndags 5 år senare står jag och B – ooooo –b på en altan i Phoenix och äter barbecue. Hur liten är världen?? Jag älskar det!!

Vi hade en jättetrevlig kväll och vid 21-tiden körde jag hem. Hade speltid inbokad till 7.30 nästa dag.

Nu har jag bara några få dagar kvar i Phoenix. De här sista dagarna kommer jag försöka hika så många gånger som möjligt. Det är verkligen bra träning men framförallt är det så fint här med ett mycket vackert landskap. Då är det ju dumt att inte passa på eftersom många hike-sträckor ligger endast är 10 minuter från lägenheten. Jag har också bokat in att träffa min teammate från college, Kimmy Hill. Kimmy valde att sluta med golf när hon var klar med studierna. Hon bor nu i Phoenix och jobbar på Yelp. Kimmy lever verkligen i nuet och har aldrig oroat sig för någonting, väldigt uppfriskande att vara runt omkring henne.

En några år gammal bild på mig och Kimmy

Njut av Påsken och dess ledighet! När jag berättar i USA att de flesta i Sverige startar ledigheten efter lunch på skärtorsdagen och börjar jobba på tisdagen efter tror de att jag skojar!!

Glad påsk!!

Ännu en tävling, ännu en tredje plats!

Den april 7, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Arizona, Tävling1 kommentar

Hej alla nya och gamla läsare! Förra veckan skrev jag om när jag tog hem tredje plats när jag spelade Cactus Tourens tävling på Sundance Golf Club. Den här veckan spelade vi Legacy Resort and Golf och jag blev trea igen 🙂 Jag hade scorerna 69-72-71 och blev totalt 4 under par. Under de tre varv vi spelar så slängde jag i 15 birdies, vilket jag är väldigt nöjd med. Utöver det så lyckades jag få i en eagle, då ska ni veta att det är väldigt sällan jag gör en eagle på tävling. Men det är kanske den ”nya” Elin Arvidsson som gör det 😉

Man kan se en ny trend i mitt spel! Jag lyckas få i mängder av birdies men fortfarande blir det nån boogie för mycket. Det är väldigt intressant att läsa av statistiken och analysera förändringarna i spelet och speciellt när det är till det positiva. Sedan några månader tillbaka har jag börjat slå längre och har en riktigt bra bollträff. Jag har tränat upp min teknik men jag måste också ge de nya klubborna från Ping ”cred”. Min vän Scott på Ping gjorde verkligen ett kanonjobb när vi testade ut de nya klubborna.

Generellt så kan jag se en tendens att vi svenska tjejer slår längre jämfört med resten av startfältet. Jag tror det kan bero på att vi har växt upp med att varje vinter ha en lång och tråkigt inomhusperiod där vi till stor del bara tränar teknik. Detta gör att vi blir väldigt bra på det. Jag tror också det kommer från att golf-sverige tidigt förstod hur viktigt det är med fysträning och att starta igång med det i ett tidigt stadie. Det finns säkert de som har en annan åsikt men det är den här uppfattningen jag har fått under mina sex år här.

Tillbaka till tävlingen. Redan under inspelet kände jag att den här banan gillade jag verkligen och det var inte svårt att förstå att den här tävlingen kommer att avgöras på greenerna. Legacy GC har ett greengräs som växer i sidled till skillnad mot många andra där det istället växer rakt upp. Det sistnämnda har vi i Sverige. Det är med gräs som växer i sidled som grain skapas. Det betyder att bollen beter sig annorlunda beroende på vilken riktning gräset växer. Detta är verkligen tricky!!! Men man lär sig. Jag spenderade många timmar på Legacys träningsputting-green dagarna innan tävlingen för att vänja mig vid grainet.

Under de här tre rundorna fick jag spela med: en tjej från Hawaii, en från Minnesota, en från Arizona och en från LUND!!! Ja ni läste rätt!! Lund!! Louise Stahle var här och spelade tävlingen. Louise spelade fantastiskt bra golf och tog med sig segerpokalen hem till Skåne. Jag hade ju tänkt att den skulle hem till Halland … 🙂 Men nästa vecka ska jag se till att det blir det Halland!

Louise Stahle är 32 år och har Barsebäck som hemmaklubb och har spelat för landslaget under många år som amatör. Vid nått tillfälle har jag träffat henne och som mest har vi hälsat på varandra så när vi nu fick gå ihop under två varv fick jag möjlighet att lära känna henne och se hennes spel på närmre håll. Louise är en duktig spelare med mycket erfarenhet och stor kunskap. Jag blev väldigt glad när hon, efter rundans spel, frågade om vi kan byta telefonnummer och kanske träffas för att spela vid något tillfälle. Tänk så många härliga kompisar jag träffar hela tiden.

Denna veckan var också min vapendragare från Texas Tech-tiden, Hannah Arnold, varit med i startfältet. Hannah och jag delade lägenhet under fyra år i Lubbock. Hon gick i en årskurs över mig men vi spelade båda två i skolans golflag. Hannah är en av mina finaste vänner och det är alltid lika roligt att träffas.

Efter att vi hade spelat klart tävlingen stack jag och Hannah iväg för att äta thaimat. Hannah är så roligt, hon är helt säkert på att, i ett tidigare liv, var hon asiat. Hannah älskar all asiatisk mat!! Jag ska erkänna att det är lite tunt med bilder från de senaste dagarna. Jag längtar så tills jag spelar på LPGA då det finns professionella fotografer överallt. Tänk denna bloggen då!!!! Jag kör på med full speed och siktet inriktat att ta mig dit – det vill jag lova!!

Mina tankar finns hos alla i Sverige som på ett eller annat sätt drabbat och påverkats av det hemska som hänt i Stockholm idag.

Kram Elin

Kanoner & helikopters – en vanlig Pro-Am i Arizona

Den april 5, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi ArizonaLämna en kommentar

Mitt lag, vi vann inte men vi hade en mycket trevlig runda tillsammans.

I lördags fick jag möjlighet att spela en Pro-Am tävling för ett sjukhus som heter Shriners. Shriners är en av de stora sponsorerna till PGA Touren och varje år är de huvudsponsor till en tävling i PGA tävling i Las Vegas.

Den här Pro-Am tävlingen skulle spelas på samma bana som jag, nästa vecka ska spela tävling på, så det här passade mig alldeles perfekt. För att vara med på denna välgörenhets-event så får du som privatperson eller företag köpa en startplats och det här eventet kostade 170 dollar per person. Alla pengar går oavkortat till välgörenhet. Jag är inte så väl insatt hur det fungerar i Sverige men i USA slipper du skatta för pengar som du skänker till välgörenhet. När du betalat din insats har du en plats i ett fyrmanna-lag och spelformen är scramble. Laget består av tre amatörer (som köpt sig en biljett) och ett proffs. Det är här jag kommer in i bilden 🙂 jag är proffset!

Mitt jobb är att spela så bra golf som möjligt och därmed höja laget chans att vinna de fina priser som oftast finns på prisbordet. Visst är det roligt att vinna fina priser men det som jag tycker är viktigast är att personerna i ”mitt” lag ska ha en trevlig dag. Jag tycker det är min skyldighet att få alla till att trivas. Jag har börjat bli riktigt bra på att läsa av människor och vilken typ av skämt och samtalsämnen som kommer gå hem. Under 5 timmar är mitt ”jobb” att se till att de tyckte att de fick valuta för sina pengar samtidigt som jag själv ska känna att jag fick ut något utav rundan.

Det kan säkert se flamsigt och stojigt ut för den som ser på. Men det är väldigt viktigt för mig att jag efteråt inte ska känna att jag ”slängt” bort 5 timmar och istället kunde gjort något annat för att bli bättre på golf. Så mitt upp i allt det här ståhejet så tänker jag på allt som jag tränar på och fokuserar till 100 procent inför varje slag.

Tidig start 07.30 – Solen i Arizona har precis gått upp!

Den här lördagens Pro-Am spelade jag tillsammans med Mike, Mike och Mark. Väldigt lätt att komma ihåg vad de hette … Mark jobbade på Samsung och vi diskuterade deras nya telefon som ska komma ut här i USA om någon vecka. Mark berättade också om hur tufft det hade varit för företaget efter att de hade fått reklamera alla Samsung Note 7 modellen. Jag gillar verkligen den här kontakten där du får en liten inblick i många olika branscher och yrken. Det är väldigt lätt att allt bara kretsar kring golf, tävlingar och scorer. Det finns ju så mycket annat intressant!

Det finns väldigt många olika happenings under rundan, exempelvis erbjuds alla vid ett hål att skjuta iväg en boll genom en kanon istället för att använda drivern. Om du är duktig på att hantera kanonen kan du komma riktigt långt fram på fairway. Eller att en helikopter kommer flygandes och släpper ned namnade bollar på en green för att sedan se vilket namn som hamnade närmast. Bollen med det namnet blir en vinnare. Mitt i allt detta var det en amerikan som sjöng nationalsången a capella.

Det här är USA!

Måste erkänna att jag är bättre med drivern …

Ingen green för min boll, tror den hamnade i bunkern

Tävlingssäsongen är igång!

Den mars 27, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Arizona, TävlingLämna en kommentar

Första tävlingen är avklarad och införd i böckerna för 2017.

Så här glad blir man när du just har avslutat årets första tävling med en tredje placering!

Vänner under solen – skärm, solglasögon, solfaktor i olika styrkor – Viktigt!

Den här veckan spelade jag en Cactus Tourtävling. Det är en minitour som spelas i Phoenix Arizona. För mig är det en bra tävling för att komma igång med tävlandet. Alla tjejer som är där tränar hårt och har höga mål. Helt perfekt upplägg för mig att starta tävlingssäsongen med Cactus Touren då det är mer än nästan fem månader sedan jag spelade min sista tävling. Tävlingen spelas om 3 rundor utan någon cut på Sundance Golf Club som ligger i sydöstra delen av Phoenix. Jag hade en timmas körning dit enkel väg. Det var en lite kortare bana, fantastiskt fina greener och hinder placerade i landningsområdena. Det här gjorde att jag valde att bara slå ut med min driver 3 gånger under 18 hål, i vanliga fall slår jag ut med den 12-13 gånger på en runda.

Jag hade scorerna 68-76-73 och slutade på en tredje plats!! Jag gjorde 16 stycken birdies under de 3 rundorna. Med snabb huvudräkning blir det 5,3 birdies per runda. Om man jämför det med LPGA-tävlingen som spelades i Phoenix förra veckan där Anna Nordqvist hade en vinnarscore på -25, så gör jag tillräckligt många birdies. Nu blev ju hennes total score -25 och min +1 😉 Detta betyder att jag behöver städa upp lite boogies här och där. Men det är mycket lättare att ta bort någon onödig boogie istället för att lära sig göra många birdies. Därför var jag och min tränare väldigt nöjda, glada och positiva av starten av den här säsongen. Vi fick svar på mycket av det vi har tränat väldigt hårt på. Men självklart finns det mängder av annat som ska bli bättre.

Dags att slå ut på första Tee. En bild från en av förra årets Symetra Tour tävlingar.

Jag älskar att tävla och testa mitt spel! Tävlingsmomentet är anledningen till att jag kan motivera mig att träna, var enda dag, i alla väder, med eller utan träningsverk 😉 Självklart gillar att gå ut och spela en runda men det är tävlande som triggar igång mitt driv på allvar. Känslan som kommer när starten ropar upp – On tee from Falkenberg, Sweden Elin Arvidsson, är det bästa som finns. Och jag hoppas att om några år kommer det kanske stå 100-talet fans som applåderar … tänk vilka rysningar jag kommer att få då!! Efter noggrann utvärdering av tävlingen så kommer nästa veckas träning bestå av mängder av putt- och chipträning. Det är där vi ser just nu att jag kan spara flest antal slag. Nästa tävling spelar jag om en vecka. Jag kan knappt vänta till dess. Det var så himla skoj!!

Inför min bilresan till respektive tävlingsbana försöker jag alltid vara förberedd med att ladda ned någon podcast eller en låtlista som jag kan lyssna på, bra när det är en bit att köra. Till denna veckans tävling lyssnade jag på Filip och Fredriks podcast, och då ett avsnitt då de tar upp att Emil Jönsson har gjort ett instagram-inlägg angående där Emil säger att Filip och Fredriks pod har hjälpt honom i skidspåret. Filip säger, tänk om vi hjälper någon atlet att göra deras prestation kan bli lite bättre. Där sitter jag i bilen i Phoenix AZ på väg till en golftävling och skrattar högt!! Vad är oddsen! Om jag hade vunnit hade jag tackat Filip och Fredrik för underhållningen/uppladdningen 😉

Over and out från 28 grader i Phoenix på en av Starbucks härliga uteserveringar.

PS. Det har ryktats – hela vägen hit till Arizona att det, kanske blir Pro V1 på Falkenbergs Golfklubbs drivingrange i år!! Åk dit och kolla! Rangen öppnar måndagen den 27 mars och 18-håls banan med sommargreener den 30 mars!

Pro V1 på rangen i Falkenberg

Den mars 23, 2017mars 24, 2017 Av Elin Arvidsson Golfi Arizona, Vardag4 kommentarer

Jag tänkte berätta lite om två väldigt fina golfbanor som jag har fått möjlighet att spela här i Phoenix.

Först ut: Estancia Golf Club. I skrivande stund skulle jag så gärna vilja visa massor av bilder från vardera golfklubb, men tyvärr går det inte. På dessa fina golfbanor som jag har varit på här i USA är det känsligt/förbjudet med mobiltelefon men även att ta foton. Eftersom jag är gäst på de här anläggningar är det något som jag respekterar till fullo. Så tyvärr – därför finns det inga bilder… men jag har lagt in två filmer från respektive klubb.

Golfbanan Estancia ligger uppe bland bergen och har fantastisk utsikt från alla av banans hål. När vi stod på rangen och tränade berättade jag för en av medlemmarna att rangens Pro V1 bollar … glänser nästan mer än de jag har i bagen (!!!!). Oj vad han skrattade 🙂 Klubben är privat och har 325 medlemmar. På vart tredje hål finns det en kiosk med en uppdukad buffé, så det är bara att hugga i vad man känner för. Ingen risk att man gick ner i vikt under den rundan. Exempel på vad som serverades i kioskerna: hemmagjord glass, mängder av olika sorters läsk och ramlösa, nötter, godis, frukt, bakverk, hemmagjord beef jerky (torkat nötkött), ostbrickor och mackor. Förra året blev banan rankad av Golf Digest som den bästa privata golfbanan i Arizona. Då ska ni veta att de konkurrerar med en och annan bana eftersom det finns väldigt många privata golfbanor i Arizona.

Scottsdale National Golf Club är en annan värstingklubb jag fick chans att spela. Ägaren är mannen som grundade PXG, Bob Parson, se nedan.

Parsons Xtreme Golf (PXG) was founded in September of 2014 by well-known businessman, philanthropist and golf nut Bob Parsons. PXG was born out of Parsons’ desire to make the world’s best golf equipment.

Läs en artikel om Bob Parson och PXG i Dagens Golf

Mr Zimmerman, mannen i min värdfamilj för denna veckan, är medlem i dessa två golfklubbarna. Han tog med mig som gäst. Utan medlemsskap eller som gäst till medlem kommer du inte ut på de här banorna eller rättare sagt du kommer inte ens in på parkeringen 😉 Mr Zimmerman berättade att Bob Parson hade haft ett möte med Zach Johnson (som vid det tillfället precis vunnit British Open) och frågat om det fanns någon möjlighet att han skulle kunna tänka sig att byta klubbmärke och börja spela med PXG-klubbor. På den nivån som Zach spelar så handlar det mycket om hur mycket klubbföretaget är villiga att betala för att spelaren ska överhuvudtaget fundera på att byta klubbmärke. Zach uttalar sig väldigt tydligt att han inte är intresserad. Bob säger till honom, om du skulle fantisera om ett belopp, skulle du vilja skriva ned det på en lapp. Zach funderar och skriver något på en lapp, räcker över den till Bob, lite nonchalant. Bob tar lappen, utan att titta på den, och lägger ner den i fickan. Sen säger han: Zach, vi har en deal! Ryktet säger att det stod 20 miljoner dollar på lappen 😉 Vi kommer dock aldrig få reda på om det är sant!

På Scottsdale National får varje spelare en egen caddie till din runda. Att ha caddie är obligatoriskt. Här lagar du inget nedslagsmärken själv, utan det gör caddiesarna. Anledningen att du inte får laga är att det har hänt att medlemmarna inte lagar sina nedslagsmärke på ett korrekt sätt. Nu när istället professionella caddiesar lagar så ”läker” greenerna sig snabbare. Detsamma gäller bunkrarna. Som spelare krattar du inte efter dig när du slagit ett bunkerslag. Det kommer en person som tar hand om det. Jag lovar att under din vistelse här får du aldrig får möjlighet att lyfta din bag. Det finns anställda som kommer och tar ut bagen ur bilen och när du spelat färdigt så lastar de in den i bilen igen.

För oss svenskar låter ju allt detta helt sinnessjukt. För egen del tycker jag att det hör till att man tar hand om sina egna saker och jag kommer nog aldrig någonsin vänja mig. Men det är viktigt att komma ihåg att om jag bär bagen själv till och från min bil så kommer den killen som skulle ha gjort det uppfattas som att han har misskött sitt jobb och då kanske få tillsägelse av sin chef. Istället försöker jag skoja, snacka och förklara för ”bärarna” att jag självklart kan göra det själv men respekterar att det ingår i deras arbetsuppgifter. Detta har varit ett vinnande koncept under de tillfällen jag besökt golfklubbar som har det på det här sättet.

Trots alla värstingbanor som jag får möjlighet att spela, i det här landet, så värdesätter jag, allra högst, nio hål på Falkenbergs GK en sommarkväll i slutet av juli. Det är inget som slår det! Och om någon skulle få för sig att det ska vara Pro V1 på Falkenbergs range kommer jag inte sätta stopp för det 😉