Texas Tech – alltid i mitt hjärta!

 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägget så passade jag på att åka till Lubbock efter att ha spenderat tre dagar i Dallas tillsammans med min kompis Kim och min tränare Todd Kolb. Det är alltid lika skoj att komma tillbaka till Lubbock och träffa alla personer som jag lärt känna under mina fyra år som jag var student och athlete på Texas Tech University.

 

 

Precis som i Fort Worth blev det en basketkväll. Nu kanske tror ni att jag har gått och blivit jätteintresserad av basket 🙂 men det var bara en tillfällighet att två basketmatcher med Texas Tech spelades samtidigt som jag befann mig i Dallas och Lubbock. Vi hade superskoj och Texas Tech vann igen! Det var något som slog mig. Lagets stjärna, Keenan Evans endast gjorde 16 poäng vid den här matchen. I Dallas gjorde han hela 35 poäng. Då steppar de andra spelarna i laget upp och ser till att ta poäng, den här dagen, då Keenan inte presterar på högsta nivå. Det här är lagidrott när den är som bäst!

En bild från min collegetid – jag och coach Jojo Robertson

Under trippen till Lubbock åkte jag också och hälsade på mina golfcoacher som fortfarande är ledare för skolans lag. Min head coach, Jojo Robertson, hade plockat ihop lite Texas Tech loggade golfkläder som hon lämnade över till mig. Det är något speciellt att bära skolans logga på bröstet. Precis som alla amerikanare är jag väldigt stolt över min skola. Jag blev så glad över kläderna och tackade Jojo flera gånger. I förbifarten tog jag också några nävar av mina favoritpeggar.

 

Resultatmässigt går det bättre för skolan än någonsin. Det byggs nya idrottshallar överallt på campus. Just nu hade friidrottarna fått en ny inomhusarena, man hade byggt en ny träningshall för fotbollslaget så att de kunde träna inomhus vid behov, golfarna hade fått ett nytt gym – Allt detta bara under det senaste året!

 

Hur är allt det här möjligt undrar ni, var kommer pengarna ifrån? Jo, när någon, som tidigare gått på skolan, nått framgång och tjänat stora pengar, händer det ganska ofta att de går in och gör en donation till den skola där de tog sin examen – som en Payback! Visserligen får man göra skatteavdrag i USA för donationer men jag tror att främst är det en ära att få en byggnad uppkallad efter sig.  Jojo berättade att inom en tvåårs-period kommer också golfarnas träningsområde byggas om. Häftigt!! Då ska ni veta att det ordinarie träningsområdet är bland de bättre i landet. Och när jag gjorde mitt val av skola var det nuvarande fina träningsområdet som var den bidragande orsak till att jag valde Texas Tech University. Nu ska det byggas om och bli ännu bättre – Man kanske ska ta och flytta tillbaka 😉

På en av väggarna i klubbhuset hänger flaggan som jag skickade till Jojo efter att jag spelat US Open

Under tiden som jag var i Lubbock så kom en ”throw back”-bild upp på mitt facebook-flöde. Det var en bild som var tagen för fem år sedan när laget var på en hemmamatch med vårt fotbollslag. Jag tänkte skriva en kort beskrivelse om mina lagkamrater. Tjejerna nämns från vänster till höger på bilden nedan.

 

Gabby Dominguez
Gabbe kommer från Waco i Texas. Hon är den mest tävlingsmänniska jag någonsin träffat. Hon jobbar idag på amerikanska U.S Air Force i Chicago.

Kimmy Hill
Kimmy kommer ursprungligen från Kina men har bott i Palm Springs i California sedan hon var 10 år. Kimmy jobbar idag på Yelp i Phoenix och befordras var och varannan vecka. Att kunna flytande kinesiska är en färdighet som är väldigt eftertraktad.

Hannah Arnold
Hannah kommer från Lufkin Texas och vi delade lägenhet i 4 år. Hannah kom till Texas Tech som en walk on. Det betyder att skolan inte ger dig något scholarship (stipendium) utan du får betala allting själv. Efter 3 år av hårt slit berättade coach Jojo att Hannah också skulle få ett scholarship. Både jag och Hannah grät av glädje. Hannah har det största hjärtat av alla jag träffat och spelar idag på Sunshine Tour i Sydafrika och på några olika undertourer till Symetra Touren i USA.

Beverly Mendoza
Bev är från Philipinerna, en tjej som skjuter 72 eller 73 varje gång hon peggar upp bollen, spelar ingen roll i vilket väder eller vind. Bev älskar att gå i skola och studera. Troligtvis håller hon på med sin fjärde utbildning just nu 🙂

Kim Kaufman
Kim kommer från South Dakota och sedan fyra år tillbaka spelar hon på LPGA-touren. Under hennes collegetid hade hon aldrig något annat än högsta betyg i alla ämnen.

Elin Arvidsson
Henne känner ni väl redan 😉

 

Det här laget var otroligt bra på pappret men det var som vi aldrig fick till det samtidigt. Jag kan faktiskt inte säga vad felet berodde på. Trots att jag inte har kontakt med alla så är det superskoj att titta på bilderna och tänka på en väldigt rolig tid.

Vilka brudar!!

Annonser

Hur i hela friden ska jag fixa det här?

 

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

 

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

 

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

 

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

 

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

 

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

 

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

 

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!

 

Tuffa dagar

Nu ska jag skriva om något som inte är så roligt, det tar emot, något som man helst bara vill skippa att göra – jag pratar om när det inte går så bra.

lpga_flagga03_01_30437650585_o-kopia

Tyvärr är det sånt som händer. Det är en del av det här jobbet eller rättare sagt det är en del av livet. Under veckan var det LPGA Q-School som stod på schemat. Jag hade klarat första steget galant och nu var det dags för steg två, en av de viktigaste tävlingarna på året, för min del. Jag hade förberett mig på allra bästa sätt och jag kände mig redo.

Tävlingen började men resultaten kom inte. Jag gjorde allt jag kunde, jag slet, jag höll humöret på topp, ja ni vet allt sånt, men ändå gick det inte. Med två hål kvar att spela tar jag på mig mina solglasögon för att dölja tårarna som svämmar över. Mitt i allt gör jag en helt otroligt bra birdie på sista hålet samtidigt som det slår mig att jag har missat min chans. Jag fixade inte det denna gången. Kommer jag komma till toppen? Svaret är – Helt klart! Det är bara en frågan om tid. Jag vet att det kommer att hända – tyvärr hände det inte den här söndagseftermiddagen i Venice Florida. Men jag vet en sak  – Det kommer!

elin-arvidsson_03_18_30437708555_o

elin-arvidsson_03_07_29806587854_o

Efter rundan, möter jag några av coacherna från svenska Landslaget. De berättar att det inte går ta miste på att jag verkligen älskar att spela golf och vara där jag är. De orden värmer, för det är precis så jag känner. För mig är det viktigt att jag hela tiden är i nuet och ser till att uppskatta allt jag upplever under min resa till målet. Samt alla de underbara människor som jag har fått möjlighet att lära känna och som jag har i min närhet.

20161021_073744-2

Den här veckan bodde jag hemma hos Ken och Pam Jonsson i Sarasota. Från deras lägenhet har man den här utsikten. Ken och Pam är ett helt fantastiskt par som mötte varandra på äldre dar. Under mina dagar hos dem fick jag möjlighet att åka i deras Tesla. Ingen förare .. bilen kör själv!!!! Jag behöver bara göra ett gött gäng birdies sen kan jag ha en Tesla som kör mig till på mina 10 timmarsresor!!! Hur underbart som helst!

20161020_191410

I närheten av Ken och Pams lägenhet finns en av de bästa yoga-studios som jag någonsin varit i, The Yoga Shack!

20161019_164222

Svenska Golfförbundet var på plats för att spela in en film om hur det är att gå på college i USA och vilka möjligheter det finns efter college. Jag fick äran att vara med i filmen och jag ser verkligen fram emot att se slutprodukten. När filmen är klar lovar jag att länka till den. Om jag förstod rätt så kommer den ut till våren! Spännande!

elin-arvidsson_03_08_30437781475_o-kopia

Biljetten hem till Sverige är bokad och den 16 november är jag tillbaka i Falkenberg. Målet är att hitta något jobb under tiden jag är hemma. Jag är öppen för alla förslag, oavsett om det är dagtid eller på kväll, vardag eller helg. Alla förslag tas emot med öppna armar. Jag kan packa, städa, skotta snö – You name it! Så om det är någon som behöver hjälp under slutet av november och december så kommer jag väldigt gärna! Jag är van av att jobba hårt, kan bidra med positiv energi och kanske ett och annat trick för att lära dig göra fler birdiesar – vem vet!

Caddie till kvalet fixat!

Idag är det lördag morgon och regnet öser ner utanför fönstret. I morgon, söndag, ska jag köra ned till Venice Florida för att förbereda mig inför att spela steg två av LPGA-tour kvalet. Tävlingen startar på torsdag.

För några veckor sedan berättade jag om en professionell caddie som jag gärna ville ha på bagen. Då var jag inte säker på att han kunde men i förra veckan blev det klart. Andrew, som han heter, kommer att cadda för mig på tourkvalet. Andrew är från Australien och jobbar främst på LPGA-touren. Han har flera års erfarenhet och har burit bagen åt spelare som vunnit på LPGA och i somras gick han caddie för en av spelarna på Olympiska spelen i Brasilien. Andrew är proffs på att cadda och jag är så glad att han hade möjlighet att bära min bag på kvalet. Jag har lärt känna Andrew genom en gemensam bekant.

Under två dagar har vi nu jobbat tillsammans. Vi har spelat, tränat och pratat. Det är viktigt att han får en uppfattning hur jag spelar, det vill säga, hur långt jag slår, hur jag läser greener osv. Lika viktigt är det att jag lär känna honom och bara efter de här två dagarna så känns det kanon att ha honom som caddie och som ett mentalt stöd.

20151126_134050
Ett äldre foto med mig på Peter och Andreas båtbrygga – den försvann med Matthew.

Den här veckan har jag bott hos familjen Truslow i New Smyrna Beach Florida. Det är alltid lika roligt att komma hem till Peter och Andrea eftersom här känner jag mig alltid som en medlem av familjen. Hit kommer jag flera gånger om året för att träna, träffa dessa underbara människor, ladda batterierna och äta fantastisk god mat. Peter och Andrea bor i New Smyrna Beach ett av de områden som var tvungna att evakueras med anledning av orkanen Matthews framfart förra veckan. Deras fantastiska hus ligger precis vid vattnet och de har sin egna båtbrygga som de når från trädgården. Ni kan förstå deras oro när stormen drog förbi. I och med den förhöjda vattennivån steg vattnet upp i deras trädgård. Som tur var så stannade vattnet fyra meter innan det nådde huset. Tyvärr tog stormen med sig nästan alla palmträd i trädgården samt deras privata båtbrygga men det bästa var att ingen person kom till skada i området.

20161015_175157

Screen shot 2016-04-17 at 8.53.11 PM

Det finns en golfbana i närheten av familjens hus där jag har tillgång att träna, Sugar Mill Country Club. Jag kör fram på parkeringen och möts av tränaren. Han berättar att banan hade tagit mycket stryk av stormen och är inte sig lik. För ett tag sedan hade jag berättat för honom hur jag vid flera tillfällen haft problem med ett speciellt träd på ett av banans hål. Under den här morgonens konversation förstår han att jag är nyfiken om detta j*kla träd nu är borta. Han tittar på mig med glimten i ögat och säger – Nej Elin, det trädet gick inte …  Nästa gång tänker jag 😉

image2

Sugar Mill Country Club har en relativt hög medelålder på medlemmarna. När jag kommer till rangen står där en man som ivrigt berättar att han dagen innan har slagit sin egna ålder på golfbanan. Alltså att han är 85 år och gick på 84 slag!!!! Jag är så imponerad. Han berättar med samma ivriga röst att han faktiskt är singel. Vad menade han med det?

Chao – Till nästa gång!