Jag var en av de som fick Future Fund stipendiet!!!

 

För två veckor sedan blev jag en av åtta svenska tjejer och tre killar som fick ta emot det fantastiska stipendiet PGA Future Fund som PGA of Sweden delar ut varje år. PGA Future Fund är Sveriges största individuella idrottsstipendium. PGA of Sweden grundade stipendiet hösten 1997 tillsammans med företag från näringslivet samt privatpersoner, alla med stort golfintresse.

”PGA of Sweden har en kommitté, som i samarbete med Svenska Golfförbundets landslagsledare, utser stipendiater varje år. Huvudkriterier för att bli utsedd är: 1) Spelaren kvalificerar sig till en högre tour som ligger på högsta eller näst högsta nivå. Högsta nivå är PGA Tour, LPGA Tour, European Tour (ET) eller Ladies European Tour (LET) och till näst högsta nivå räknas: Symetra Tour, web.com tour, Challenge Tour (CT) eller Ladies European Tour Access Series (LETAS). Stipendiet ska ses som ett ekonomiskt bidrag och ge en extra trygghet i spelarens fortsatta satsning.”

 

Jag känner mig otroligt hedrad! Stipendiet ger mig möjlighet att nyttja min tränare ännu mer och kanske ta med honom på en av mina tävlingar så han kan se mig ”in action” dvs hur jag fungerar och agerar när det verkligen gäller.

Så än en gång – Stort tack till PGA of Sweden för att ni uppmärksammat mig och min satsning. Det är väldigt roligt att läsa vilka spelare som under alla år har blivit utnämnda. I listan finns det många namn, som i starten av sin karriär, tagit emot stipendiet och som senare nått stor framgång på olika tourer i världen. Jag blir så glad och stolt att vara en i listan. Klicka här för att ta del av vilka som har fått stipendiet med tillhörande summa och stipendieår. Ett av namnen är Alexander Norén – år 2007 fick han ta emot stipendiet – precis som jag gjorde i år! Det känns som om Alexander Norén börjar närma sig en vinst på PGA Touren. Verkligen hur kul som helst!

 

Efter en vecka i Las Vegas körde jag ner till Phoenix, Arizona vilket ligger exakt 5 timmars bilväg från Las Vegas. Fast jag har kört sträckan många gånger tar jag tiden varje gång jag kör 😉 . I Phoenix blir det träning från att solen går upp tills den går ned.

 

En vanlig dag kan se ut ungefär såhär. Kör igång på gymmet klockan 7. Just nu kör jag lite mer styrka än jag har gjort tidigare. Jag fokuserar, lite extra, på att bli starkare i ben och rumpa för att slå lite längre, men främst för att göra det lättare att hålla mina positioner i svingen. Efter det kör jag till golfbanan. Puttning och chippning på förmiddagen, lunch break och därefter blir det slag och spel på eftermiddagen. Dagen avslutas med hot yoga.

 

Spelet känns bättre och bättre för varje dag. Symetra Tour-säsongen drar igång andra veckan i mars, men jag planerar att spela någon mini-tourtävling i Phoenix innan starten allt för att vara så förberedd som möjligt!

Over and out!
Elin

Annonser

Hur i hela friden ska jag fixa det här?

 

Nu är jag tillbaka i Scottsdale Arizona! Äntligen! Tillbaka till där allting startade den här säsongen. Som ni förstår så trivs jag väldigt bra i Scottsdale. En bidragande orsak, förutom vädret 🙂 , är att här kan jag bo i landslagets lägenhet och få tillgång till en golfklubb. Att kunna laga egen mat och tvätta sina kläder är något som jag värdesätter högt. Genom SwGT har vi tillgång till en golfbana där vi kan träna och spela. Nu är det fullt fokus på att förbereda mig inför tredje och sista kvalsteget till LPGA. Skulle det då gå riktigt bra så har jag chans att ta hem ett av de 20 LPGA-tourkort som vi spelar om.

 

Som många av er har läst på Facebook och Instagram spelade jag LPGA-kvalet steg 2 för drygt två veckor sedan. Med pappa Lars på bagen fick vi några fantastiska dagar. Tänkte berätta lite mer detaljerat om den sista dagen. Totalt var vi 191 tjejer som tampades om att bli topp 80. Fyra rundor (18-hål per dag) och ingen cut.

 

Inför sista rundan var jag totalt plus 1 vilket gav mig en delad 31:a plats med scorerna 75-69-73. Nu var det bara en runda kvar att spela. Resultatlistan var mycket tight och med många tjejer som skulle kunna skjuta väldigt lågt. Det fanns inte utrymme att missa för då var risken väldigt stor att du hamnade ovanför det magiska strecket – ovanför plats 80. Jag var nervös, mina järnslag hade inte varit så bra under veckan vilket de vanligtvis brukar, men min chippning och puttning var min räddning. Tankarna flög runt i huvudet. Jag startar på 10:an och efter 10 spelade hål är jag plus 4 för rundan och därmed har jag åkt ned i resultatlistan eftersom jag nu är plus 5 totalt. Jag är ganska säker på att cuten kommer gå på antingen plus 7 eller 8.

 

Jag slås nästan av panik. Jag har 8 hål kvar att spela och är 5 över par, troligtvis med en cut på 7. Hur i hela friden ska jag fixa detta?! Det känns nästan helt omöjligt. Jag känner knappt mina armar som darrar av nervositet. Efter några djupa andetag, hittar jag tillbaka och koncentrerar mig på -Vi har en fairway som ska träffas! Nu är det bara att försöka stänga av alla tankar, ta ett slag i taget och fokusera på det jag kan påverka.

 

När jag ska slå ut på sista hålet (banans 9:a) har jag lyckats göra 7 raka par. Jag är helt slut, jag tänker – Bara en drive till Elin, du klarar det! Sista hålet är ett par fem. Det är vatten längs hela högersidan, nu ska vi bara träffa fairway. Jag träffar fairway! Vi går fram till bollen. Vänder mig till pappa och säger att jag inte tänker sätta vattenhindret i spel, han nickar och håller med, istället slår jag fram en järn sexa (en mycket kortare klubba än vad vi i vanligtvis skulle slagit) som lägger sig bra men med 130 meter kvar till green. På tredje slaget (inspel) missar greenen precis, men kan putta från foregreen. Missar birdien men sänker en kort retur för par. Lyckan när sista puttern var slagen var obeskrivlig. Det är klart!!! Vi gick vidare!!! Vi kramas och är så nöjda med vad vi tillsammans presterat!! Både jag och pappa är tävlingsmänniskor som älskar när det ”hettar till” men detta var absolut det värsta vi någonsin varit med om. Jag slutar på en delad 61:a plats med 2 slags marginal. Det var så mycket som stod på spel. Om jag klarade mig till Steg 3 får jag, till nästa år, fullt kort på Symetra Tour, oavsett hur det kommer att gå på sista steget. Det är så skönt att veta var och när jag ska tävla och inte som i år – stå på reservlistan och hoppas att du kommer med.

 

I bollen bakom mig spelar två andra svenska tjejer, Louise Ridderström och Martina Edberg. Även de klarar sig! Under det här året i USA har jag och Louise camperat ihop vid flera tillfällen. Det slår mig att vi, för ungefär tre månader sedan, satt i ett sunkigt hotellrum i Michigan och var väldigt ledsna för att vi inte hittat spelet och inte hade någon spikad plan. Nu tre månader senare jublar vi för vi har tagit oss igenom det andra steget och ska spela om LPGA-tourkort. Livet kan ändra sig fort!

 

Så vad händer nu? Mitt i all förberedelse så har jag åkt på en ordentlig förkylning. Kanske inte så konstigt, det brukar komma när man drar ner på tempot. Troligtvis var både knoppen och kroppen helt slutkörd efter en lång säsong med mängder av träning, resande och press på sig själv att spela bra. Det är så skönt att nu ladda upp med att vara på samma plats i tre veckor och slippa resandet. Efter dessa tränings- och uppladdningsveckor bär det av till Florida. På den fina golfbanan LPGA International som ligger i Daytona Beach spelas sista steget. Min kära pappa Lars, som gjorde ett helt fantastiskt jobb, kan tyvärr inte kunna vara vid min sida, istället kommer min storebror Christoffer för att cadda.

 

Den här kval-veckan, som jag fick dela med pappa, kommer bli ett minne som vi kommer bära med oss genom hela livet, alla skratt, all nervositet. Tillsammans satte vi en plan, genomförde den och gick därifrån som vinnare! Båda kommer alltid tänka tillbaka på den här veckan med glädje och ett stort leende.

Mot golfbanan!

 

18 greenträffar!

Tänk vad snabbt tiden går!! Jag hinner knappt med. Idag när jag satte mig ned för att skriva min blogg så slog det mig att jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde förra veckan.

Givetvis har jag inte glömt att jag spelade en tävling på Cactus-touren på Los Colinas Golf Club i sydöstra Phoenix. Detta var en relativt lätt bana vilket resulterade i låga scorer. Ibland är det lätt att säga att den här banan är lätt och här kommer man skjuta lågt, men som alla vet är allting så enkelt i teorin men att få den där lilla vita bollen i hål är ibland väldigt svårt. Jag hade scorerna 73-69-65 och lyckades knipa till mig en 7:e plats. Det var andra gången i karriären som jag sköt en 65:a på tävling. Jag träffade alla 18 greener!! Något jag aldrig har gjort tidigare. Ni ska veta att självförtroendet verkligen var på topp när jag rullade ut från parkeringsplatsen. Att dessutom ha den bästa scoren under sista varvet och klättra i resultatlistan var extra roligt!!

Jag var mycket nöjd med alla delar av mitt spel men framförallt hur jag hanterade min nervositet under de tre sista hålen. Att kunna leverera under press har hög prioritet i min träning. Det spelar inte så stor roll hur bra sving du har om du inte kan hantera nervositeten och stressen när den kommer – för den kommer ..

Min nyfunne vän Kyung Kim vann Cactus Tour-tävlingen på minus 17 slag!! Så imponerande! Kyung är född och uppvuxen på Hawaii. Det hade inte varit fel att ”åka och hälsa på en dag eller så 😉 ”. Jag har alltid velat besöka Hawaii.

 

Kyung gick på University of Southern California och var en av de bästa collegespelarna i landet. År 2012 spelade hon US Womens Open, tyvärr missade hon cuten med endast 1 slag!! Denna tjejen är så vass, ni ska se henne putta. Kyung är den allra bästa puttaren jag någonsin sett!! Det råder inget tvivel om att hon, inom de närmsta åren, kommer finnas med i toppen på LPGA:s resultatlistor. Men det kommer de två andra två tjejerna på bilden också (jag och Louise Stahle) 😉

Dagen efter tävlingen bjöd Louise in mig och Kyung till hennes hemmabana här i Phoenix, D C Ranch Country Club. Det är alltid lika roligt att få spela på de här exklusiva privatklubbarna. Louise hade med sig en annan tjej så vi fyra delade in oss två och två, jag och Kyung, Louise och väninnan. Vi spelade match. Matchen slutade lika efter att jag satte en fem-meters putt på sista hålet för delning. Alla önskade returmatch inom det närmaste.

 

Efter rundan stack jag och träffade min room mate från college, Hannah, plus några andra kompisar. Vi hade bokat in att vi skulle gå ut och äta middag. Det här är ett skönt avbrott i min vardag då jag mest går i träningskläder eller golfkläder. Att få klä upp sig, lägga lite makeup och fixa till håret gör att jag stänger av golfen för några timmar. Men för att utnyttja tiden till max så passade jag på att göra min tävlingsstatistisk innan Hannah och de andra hunnit komma till middagen. Perfekt! Jag använder mig av ett program som heter shots to hole (shotstohole.com). Jag har varit så nöjd med det programmet och tycker att det innehåller allt jag behöver.

 

Jag tänkte också visa vilka fina blommor de har planterat vid trottoarkanterna här i Scottsdale. Jag har fått dille på allting som är gult. Kläder, blommor ja allt! OCH hur bra är inte iPhone deep effect kameran!!

 

Eftersom det är några veckor sedan jag träffade min tränare så bestämde jag att det var dags att åka och hälsa på honom i Sioux Falls, South Dakota. Det är en flygresa på 3,5 timmar från Phoenix. Jag flög in på torsdagskvällen. På fredagen tränade vi i 7 timmar för att avsluta med ett 5-timmarspass på lördagen. Efter passet tog jag ett direktflyg tillbaka till Phoenix på för att vara redo på rangen kl 8 dagen därpå. Det händer mycket nu! Men jag trivs och försöker ta in och njuta hela tiden.

Resan till Sioux Falls var väl spenderad tid. Att träffa Todd ger mig en extra energikick för ytterligare några veckor framåt. Vi jobbar igenom alla delar av spelet och ser till att jag vet vad jag ska träna på. Vårt mål är att jag ska bli så självständig som möjligt så att jag aldrig ska känna mig helt lost. Jag har mängder att tacka Todd för!! Dessa två dagar var kanonbra!

 

Nu ska jag gå och lägga mig – God Natt!!

 

Kanoner & helikopters – en vanlig Pro-Am i Arizona

Mitt lag, vi vann inte men vi hade en mycket trevlig runda tillsammans.

I lördags fick jag möjlighet att spela en Pro-Am tävling för ett sjukhus som heter Shriners. Shriners är en av de stora sponsorerna till PGA Touren och varje år är de huvudsponsor till en tävling i PGA tävling i Las Vegas.

Shotgunstart – många på plats samtidigt

Den här Pro-Am tävlingen skulle spelas på samma bana som jag, nästa vecka ska spela tävling på, så det här passade mig alldeles perfekt. För att vara med på denna välgörenhets-event så får du som privatperson eller företag köpa en startplats och det här eventet kostade 170 dollar per person. Alla pengar går oavkortat till välgörenhet. Jag är inte så väl insatt hur det fungerar i Sverige men i USA slipper du skatta för pengar som du skänker till välgörenhet. När du betalat din insats har du en plats i ett fyrmanna-lag och spelformen är scramble. Laget består av tre amatörer (som köpt sig en biljett) och ett proffs. Det är här jag kommer in i bilden 🙂 jag är proffset!

Mitt jobb är att spela så bra golf som möjligt och därmed höja laget chans att vinna de fina priser som oftast finns på prisbordet. Visst är det roligt att vinna fina priser men det som jag tycker är viktigast är att personerna i ”mitt” lag ska ha en trevlig dag. Jag tycker det är min skyldighet att få alla till att trivas. Jag har börjat bli riktigt bra på att läsa av människor och vilken typ av skämt och samtalsämnen som kommer gå hem. Under 5 timmar är mitt ”jobb” att se till att de tyckte att de fick valuta för sina pengar samtidigt som jag själv ska känna att jag fick ut något utav rundan.

Det kan säkert se flamsigt och stojigt ut för den som ser på. Men det är väldigt viktigt för mig att jag efteråt inte ska känna att jag ”slängt” bort 5 timmar och istället kunde gjort något annat för att bli bättre på golf. Så mitt upp i allt det här ståhejet så tänker jag på allt som jag tränar på och fokuserar till 100 procent inför varje slag.

Tidig start 07.30 – Solen i Arizona har precis gått upp!

Den här lördagens Pro-Am spelade jag tillsammans med Mike, Mike och Mark. Väldigt lätt att komma ihåg vad de hette … Mark jobbade på Samsung och vi diskuterade deras nya telefon som ska komma ut här i USA om någon vecka. Mark berättade också om hur tufft det hade varit för företaget efter att de hade fått reklamera alla Samsung Note 7 modellen. Jag gillar verkligen den här kontakten där du får en liten inblick i många olika branscher och yrken. Det är väldigt lätt att allt bara kretsar kring golf, tävlingar och scorer. Det finns ju så mycket annat intressant!

Det finns väldigt många olika happenings under rundan, exempelvis erbjuds alla vid ett hål att skjuta iväg en boll genom en kanon istället för att använda drivern. Om du är duktig på att hantera kanonen kan du komma riktigt långt fram på fairway. Eller att en helikopter kommer flygandes och släpper ned namnade bollar på en green för att sedan se vilket namn som hamnade närmast. Bollen med det namnet blir en vinnare. Mitt i allt detta var det en amerikan som sjöng nationalsången a capella.

Det här är USA!

Mannen med kanonen laddar trycket
Måste erkänna att jag är bättre med drivern …
Stilstudie

Ingen green för min boll, tror den hamnade i bunkern

 

 

Pro V1 på rangen i Falkenberg

Jag tänkte berätta lite om två väldigt fina golfbanor som jag har fått möjlighet att spela här i Phoenix.

Först ut: Estancia Golf Club. I skrivande stund skulle jag så gärna vilja visa massor av bilder från vardera golfklubb, men tyvärr går det inte. På dessa fina golfbanor som jag har varit på här i USA är det känsligt/förbjudet med mobiltelefon men även att ta foton. Eftersom jag är gäst på de här anläggningar är det något som jag respekterar till fullo. Så tyvärr – därför finns det inga bilder… men jag har lagt in två filmer från respektive klubb.

Golfbanan Estancia ligger uppe bland bergen och har fantastisk utsikt från alla av banans hål. När vi stod på rangen och tränade berättade jag för en av medlemmarna att rangens Pro V1 bollar … glänser nästan mer än de jag har i bagen (!!!!). Oj vad han skrattade 🙂 Klubben är privat och har 325 medlemmar. På vart tredje hål finns det en kiosk med en uppdukad buffé, så det är bara att hugga i vad man känner för. Ingen risk att man gick ner i vikt under den rundan. Exempel på vad som serverades i kioskerna: hemmagjord glass, mängder av olika sorters läsk och ramlösa, nötter, godis, frukt, bakverk, hemmagjord beef jerky (torkat nötkött), ostbrickor och mackor. Förra året blev banan rankad av Golf Digest som den bästa privata golfbanan i Arizona. Då ska ni veta att de konkurrerar med en och annan bana eftersom det finns väldigt många privata golfbanor i Arizona.

Scottsdale National Golf Club är en annan värstingklubb jag fick chans att spela. Ägaren är mannen som grundade PXG, Bob Parson, se nedan.

Parsons Xtreme Golf (PXG) was founded in September of 2014 by well-known businessman, philanthropist and golf nut Bob Parsons. PXG was born out of Parsons’ desire to make the world’s best golf equipment.

Läs en artikel om Bob Parson och PXG i Dagens Golf

Mr Zimmerman, mannen i min värdfamilj för denna veckan, är medlem i dessa två golfklubbarna. Han tog med mig som gäst. Utan medlemsskap eller som gäst till medlem kommer du inte ut på de här banorna eller rättare sagt du kommer inte ens in på parkeringen 😉 Mr Zimmerman berättade att Bob Parson hade haft ett möte med Zach Johnson (som vid det tillfället precis vunnit British Open) och frågat om det fanns någon möjlighet att han skulle kunna tänka sig att byta klubbmärke och börja spela med PXG-klubbor. På den nivån som Zach spelar så handlar det mycket om hur mycket klubbföretaget är villiga att betala för att spelaren ska överhuvudtaget fundera på att byta klubbmärke. Zach uttalar sig väldigt tydligt att han inte är intresserad. Bob säger till honom, om du skulle fantisera om ett belopp, skulle du vilja skriva ned det på en lapp. Zach funderar och skriver något på en lapp, räcker över den till Bob, lite nonchalant. Bob tar lappen, utan att titta på den, och lägger ner den i fickan. Sen säger han: Zach, vi har en deal! Ryktet säger att det stod 20 miljoner dollar på lappen 😉 Vi kommer dock aldrig få reda på om det är sant!

På Scottsdale National får varje spelare en egen caddie till din runda. Att ha caddie är obligatoriskt. Här lagar du inget nedslagsmärken själv, utan det gör caddiesarna. Anledningen att du inte får laga är att det har hänt att medlemmarna inte lagar sina nedslagsmärke på ett korrekt sätt. Nu när istället professionella caddiesar lagar så ”läker” greenerna sig snabbare. Detsamma gäller bunkrarna. Som spelare krattar du inte efter dig när du slagit ett bunkerslag. Det kommer en person som tar hand om det. Jag lovar att under din vistelse här får du aldrig får möjlighet att lyfta din bag. Det finns anställda som kommer och tar ut bagen ur bilen och när du spelat färdigt så lastar de in den i bilen igen.

För oss svenskar låter ju allt detta helt sinnessjukt. För egen del tycker jag att det hör till att man tar hand om sina egna saker och jag kommer nog aldrig någonsin vänja mig. Men det är viktigt att komma ihåg att om jag bär bagen själv till och från min bil så kommer den killen som skulle ha gjort det uppfattas som att han har misskött sitt jobb och då kanske få tillsägelse av sin chef. Istället försöker jag skoja, snacka och förklara för ”bärarna” att jag självklart kan göra det själv men respekterar att det ingår i deras arbetsuppgifter. Detta har varit ett vinnande koncept under de tillfällen jag besökt golfklubbar som har det på det här sättet.

Trots alla värstingbanor som jag får möjlighet att spela, i det här landet, så värdesätter jag, allra högst, nio hål på Falkenbergs GK en sommarkväll i slutet av juli. Det är inget som slår det! Och om någon skulle få för sig att det ska vara Pro V1 på Falkenbergs range kommer jag inte sätta stopp för det 😉

Farväl till gamla vänner och hej till nya

För ett och ett halvt år sedan skaffade jag nya klubbor, PING i20 och G30. De här klubborna har jag tränat och spelat med varje dag sedan dess och vi har trivts så bra ihop.

För några veckor sedan skickade jag ett mail till min kontakt på PING för att se om jag kunde få komma ut till fabriken och PING Fitting Center, som ligger i Phoenix, för att testa och se om jag har de klubbor som passar mig bäst.

 

I veckan var det dags. Jag körde till PING med tanke på att eventuellt skaffa mig några nya wedgar och inte mycket mer än så. Oj vad jag skulle ha fel.

 

Precis som vid tidigare tillfällen, fick jag det bästa bemötandet och servicen. Scott, killen som hjälper mig med min utprovning, kan sortimentet utan och innan, en fantastisk kille. Han hittar det som är bäst för mig och följer inte en mall som jag ”borde” passa in i. Ni ska veta att tekniken inom golfklubbor går väldigt fort fram.

Det slutade med att jag bara hade kvar min putt från det golfset som jag kom dit med!! Nu blev det PINGs G model i både järn, driver, trä femma och spoon. Jag slår mycket längre, de går rakare och det är så mycket enklare för mig att ta mig ut ur ruffen. Vem vill inte att golf ska vara så här?!

 

När jag slagit i 3 timmar kändes mina armar och ben som spagetti. Då kommer Hunter Mahan och ska testa en ny driver, alldeles intill mig!! Elin blir star strucked! Ni kan ju tänka er hur mina armar och ben som redan var trötta blev ännu mer som spagetti av nervositet!!! Det som är så coolt är att Mr Mahan får samma bemötande, samma utprovning och genomgång som mig. Jag passade på att ta ett foto på hans bag när han gick på toaletten 😉

 

Det känns kanon att ha nya klubbor inför den här säsongen. Jag har aldrig haft något större intresse av det materiella i denna sport så därför är jag så nöjd med att ha kunnigt folk runt omkring mig som håller koll att jag har det senaste och det material som passar mig! Jag kan verkligen rekommendera alla att testa Pings klubbor. De har klubbor som passar alla!

Än en gång – Ett stort tack till Ping!