Igår efter att ha caddat dog jag i soffan med super mkt magont. Vi åkte och åt en god lätt soppa på Panera. Panera är verkligen bra, många soppor, sallader eller smörgåsar. Det finns dock inte i Lubbock så vi brukar testa när vi hittat en. Sopporna serveras, om man vill, i en massivt stor brödbulle. Jag har aldrig testat detta men det ser trevligt ut. Jag har aldrig sett det i Sverige.

Idag har jag caddat och sen tränat golf. Jobbat lite extra med svingen nu eftersom det är ett bra tag tills nästa tävling. Jag har beställt nya klubbor och jag kan inte beskriva hur mkt jag längtar efter dem!!

Topp tre lista på vad jag saknar mest från Sverige just nu.
1. Ligga och sola på Näset i Falkenberg och ibland gå i och bada.
2. Mammas mat (blir bättre när jag kommer till min lägenhet då ska det göras storkok).
3. Missat handbollen båda matcherna! Eftersom tidskillnaden gör att matcherna går här på eftermiddagen har inte vi kunnat se dem. Lycka till imon!

Imon ska jag och Kim ta hem vår första titel tillsammans. Hon gör jobbet och jag som caddie tycker till ibland och tar åt mig äran, skämt o sidor vi har de kul där ute.

Nu sova uppstigning runt sex, frukost på Starbucks vilket består av havregrynsgröt med russin och mandel extra salt samt en is soja late! Kanon start på min dag i alla fall. Kim, Super Amerikanen, kör till ett annat ställe och tar ett mjukt tacosbröd med ägg bacon friterade potatisar och mängder av ost samt en apelsin juice och njuter så mkt över sin favorit frukost!

Coldplay levererade på topp! De hoppade och skuttade omkring i två timmar. Bytte t-shirt tre gånger och fick alla 25 000 inne i arenan att trivas under de 21 låtarna som spelades. Jag har aldrig riktigt varit på någon stor konsert innan så det här var magiskt. Snacka om att träna på att vara i nuet. Jag tänkte inte på något annat under dessa två timmar (tror aldrig att det har hänt innan i hela mitt liv).

Efter att Kim blivit kallad bortskämd liten skit unge av en kille i taxin åkte vi hem till hotellet med ett super smile på läpparna.

I måndags skulle Kim på sin fysträning på ett gym som bara var för medlemmar – Asso inte för mig då och gick besviket där ifrån. Istället bestämde jag mig för att springa en runda ute. Kim visade mig, spring denna gatan upp och ned. Jag börjar göra det men kommer snabbt på att det blir mkt roligare att springa en runda och eftersom nästan alla gator går parallellt med varandra så kan det ju inte bli fel!

Ups där, blondinen Elin – var är jag nu? Jag har inte riktigt koll på var jag är och absolut mindre koll på var Kim är. Rutinerat går man in på en mack och frågar. De hade inte en aning. Jag tar ett smart beslut som visar sig vara på väg men får dra mig in på en mack till och fråga. I detta läge har Kim väntat på mig i 20 min och jag har ringt henne. Men hennes mobil låg hemma.. Killen i macken hjälper mig och efter en 80 minuters joggning tur i Sioux Falls är jag rätt!!

Efter en åtta timmars bilresa tillbaka från Chicago drar vi oss ut till golfbanan för att träna inför South Dakota Amateur som går av stapeln imorgon (fredag) Kim på klubborna och jag på bagen. Man var tydligen tvungen att vara medlem i detta fallet också.

Hoj hoj!

Amerikanare är ibland mycket roliga att iaktta. Nu är det OS och Usain Bolt är hur bra som helst men inte från USA. Det blir många diskussioner om vad han gör, hur han gör sina scener, hur onödigt det är och vilken dålig förebild osv. De går verkligen igång på detta. Jag sitter ofta bara och myser och undrar om de hade varit samma om det kanske stod USA på hand tröja istället för Jamaica. Jag har inte en aning.

Innan jag kom hit snackade jag och Kim (min vän), av någon anledning, om Air Condition i hus och att det inte är så vanligt i Sverige. Igår när vi kommer hem till Kims tränare träffar vi hans dotter 8 år gammal och hennes vän. Dottern säger till kompisen. ”This is Elin. She’s from Sweden they don’t have AC”. Hahaha

Påväg till Chicago och Coldplay konsert!! wihooo!

Japp, det var super längesedan jag var inne här och skrev något. Mitt liv i Falkenberg innehöll inte så mycket intressant att skriva om så jag har väntat tills nu. Men nu är jag tillbaka i dubbel bemärkelse. Eftersom jag inte bara är tillbaka här utan även är tillbaka i USA.

 

Jag började resan från Köpenhamn via New York till Minneapolis den 2:a augusti. Känslan av att bara gå i gången mellan flyget och flygplatsen och känna värmen var underbar. Just nu befinner jag mig i South Dakota där min vän och team mate Kim från skolan bor i vanliga fall. Vi kommer att vara här drygt en vecka och vårt schema är fullt.

Igår fick jag vara med om mitt första amerikanska bröllop, det var Kims storasyster Ashley som skulle gifta sig och jag fick hänga med på allting som en liten vante. Jag var mest i bakgrunden och tittade på hur allting gick till. Efter bröllopet var det en stor middag med tal och massor av dans, i alla fall för min del. Jag fick dansa med hela släkten, vilket var en härlig blandning av människor. Några cowboys, som försökte lära mig roping steers, vilket typ av att veva ett lasso över huvudet och kasta det över en plast bock. Det var så svårt, men jag var mycket glad att jag trots klänning gick ut och testade, det var skoj!

 

Det är endast några få saker som skiljer sig mot ett svenskt bröllop. Bruden själv var den lugnaste jag träffat och hon brusade inte upp för någonting. Att vara svensk tjej på ett bröllop där bruden och brudgummen kommer från två mindre amerikanska städer var enligt många gäster väldigt exotiskt. Under festen var det något som kallas, dollar dance. Om man betalar en dollar får man dansa med bruden eller brudgummen. Självklart skulle jag göra det. De har även en traditionell auktion under festen där de auktionerar ut brudens knästrumpeband. Man startar på en dollar och sen kan man höja med minst en dollar i taget. Den som lägger sist får bandet. Vid detta bröllopet fick de ihop ungefär 650 dollar för bara auktionen. Detta är något de gör för att samla ihop lite extra pengar att betala hela kalaset med. JAg tyckte det var mycket trevligt och det blev ett jäkla drag där ett tag. Det är tydligen ganska så mycket prestige i det där.

 

Lite senare in på kvällen kommer en man fram till mig i 30 års åldern. Han berättar att han är kompis till brudgummen, som jag inte känner överhuvudtaget, han och hans fru undrar var jag har köpt min klänning. Han blev super paff när jag förklarade att den var från Sverige. Men jag gör gärna lite reklam för Lise Sandahl i USA för jag älskar verkligen den klänningen. Inköpt på Girl Next Door i Falkenberg.

Kvällen avslutades ganska så tidigt men det var ingen fara för mig. Jag var helt slut efter alla förberedlser osv. Men jag kan säga att man får en liten liten uppfattning om hur man vill att sitt egna bröllop ska vara men också hur man inte vill att det inte ska vara. Men jag kan lova er alla det kommer att dröja många år tills det är fröken Arvidsson som ska gifta sig!