I’m back!

Japp, det var super längesedan jag var inne här och skrev något. Mitt liv i Falkenberg innehöll inte så mycket intressant att skriva om så jag har väntat tills nu. Men nu är jag tillbaka i dubbel bemärkelse. Eftersom jag inte bara är tillbaka här utan även är tillbaka i USA.

 

Jag började resan från Köpenhamn via New York till Minneapolis den 2:a augusti. Känslan av att bara gå i gången mellan flyget och flygplatsen och känna värmen var underbar. Just nu befinner jag mig i South Dakota där min vän och team mate Kim från skolan bor i vanliga fall. Vi kommer att vara här drygt en vecka och vårt schema är fullt.

Igår fick jag vara med om mitt första amerikanska bröllop, det var Kims storasyster Ashley som skulle gifta sig och jag fick hänga med på allting som en liten vante. Jag var mest i bakgrunden och tittade på hur allting gick till. Efter bröllopet var det en stor middag med tal och massor av dans, i alla fall för min del. Jag fick dansa med hela släkten, vilket var en härlig blandning av människor. Några cowboys, som försökte lära mig roping steers, vilket typ av att veva ett lasso över huvudet och kasta det över en plast bock. Det var så svårt, men jag var mycket glad att jag trots klänning gick ut och testade, det var skoj!

 

Det är endast några få saker som skiljer sig mot ett svenskt bröllop. Bruden själv var den lugnaste jag träffat och hon brusade inte upp för någonting. Att vara svensk tjej på ett bröllop där bruden och brudgummen kommer från två mindre amerikanska städer var enligt många gäster väldigt exotiskt. Under festen var det något som kallas, dollar dance. Om man betalar en dollar får man dansa med bruden eller brudgummen. Självklart skulle jag göra det. De har även en traditionell auktion under festen där de auktionerar ut brudens knästrumpeband. Man startar på en dollar och sen kan man höja med minst en dollar i taget. Den som lägger sist får bandet. Vid detta bröllopet fick de ihop ungefär 650 dollar för bara auktionen. Detta är något de gör för att samla ihop lite extra pengar att betala hela kalaset med. JAg tyckte det var mycket trevligt och det blev ett jäkla drag där ett tag. Det är tydligen ganska så mycket prestige i det där.

 

Lite senare in på kvällen kommer en man fram till mig i 30 års åldern. Han berättar att han är kompis till brudgummen, som jag inte känner överhuvudtaget, han och hans fru undrar var jag har köpt min klänning. Han blev super paff när jag förklarade att den var från Sverige. Men jag gör gärna lite reklam för Lise Sandahl i USA för jag älskar verkligen den klänningen. Inköpt på Girl Next Door i Falkenberg.

Kvällen avslutades ganska så tidigt men det var ingen fara för mig. Jag var helt slut efter alla förberedlser osv. Men jag kan säga att man får en liten liten uppfattning om hur man vill att sitt egna bröllop ska vara men också hur man inte vill att det inte ska vara. Men jag kan lova er alla det kommer att dröja många år tills det är fröken Arvidsson som ska gifta sig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s