Jag, Elin Julia Arvidsson från lilla Falkenberg på västkusten i Sverige står här tillsammans med en av världens bäste golfare genom tiderna – Jack Nicklaus! Hur i hela friden hamnade vi två på samma ställe och i samma golftävling?

Efter en veckas träning hos min tränare Todd Kolb i Sioux Falls packade jag och Kim in oss i min bil. Vi hade 4 timmars körning rakt norrut i ett öde landskap. Flera gånger tänkte jag: -Vad gör vi om bilen går sönder? Inte se ett hus, gård eller bensinmack för den delen heller så långt ögat kunde se. Den sista biten är enfilig grusväg med hål och gupp mest hela tiden. Äntligen kom vi fram. Vi befinner oss på Sutton Bay, en femstjärnig anläggning i South Dakota erbjuder, golf, jakt och fiske, i en mycket avslappnad miljö. För att överhuvudtaget ta del av allt detta måste du vara medlem eller bli inbjuden av en sådan. Vi var inbjudna!

 

Det var två mycket trötta tjejer som somnade gott den kvällen. Nästa dag vaknar vi klockan 6 av att klockan ringer. Vi spelar 36 hål, äter en fantastisk middag därefter är det skönt att lägga ned huvudet på kudden. Inga problem med sömnen! Under denna vistelse var vi inbjudna att spela tävlingen Sanford Classic, som anordnas av Sanford Health som är ett av de största sjukhusen i norra USA. Sanford Health är Kims största sponsor. Sjukhuset anordnar varje år en golftävling för att dra ihop välgörenhetspengar till olika projekt. Att få vara med och hjälpa till under en golftävling som leder till att liv kan räddas känns fantastiskt.

14 stycken fyrmanna-lag var anmälda till tävlingen. Det fanns även möjlighet att ”köpa” spelare från ”special guest-listan” till sitt lag och därmed få fördel av att vara 5 spelare i laget, tävlingsform scramble. Efter auktionen som hölls i det tysta fick vi höra att det hade blivit ett litet race mellan två olika lag som båda ville ha den blonda svenska tjejen i sitt lag :).  Alla pengarna som spenderades på ”köpta spelare” gick direkt till välgörenhet. Auktionen för att få Elin med i laget slutade på 42 000 dollar (!!!!) och lag nummer 1B vann. De personerna som är här är alla väldigt välbärgade och är här för att dela med sig av sin förmögenhet till goda ändamål och samtidigt ha det väldigt trevligt. Jag är tacksam för att jag fick bidra på mitt sätt.

Innan tävlingen drar igång har Andy North en Walking Clinic tillsammans med Tom Weiskopf och Jack Nicklaus!!! Tillsammans har dessa tre herrar 21 Major-segrar. Jag får ståpäls och tar in varje litet tips som dessa tre män säger. Någon frågar Jack: -Hur kommer det sig att du sänkte så många ”måste puttar”? Han svarar: För jag var tvungen. Punkt slut!

Efter 18 spelade hål, i en scramble, blir det särspel mellan Jack och Toms lag för att kora en vinnare. Tom sätter upp ett 130 meters slag från ruffen till 1 meter från pinnen och man kan se i Jacks ögon att det fortfarande finns en tävlingsmänniska där inne. Tom Weiskopfs lag vinner och en timma senare tar Jacks privatplan av för att åka hem till Florida. Jag nyper mig i armen och tänker det här kommer nog aldrig jag få uppleva igen, men oj vad lycklig jag är att jag fick vara med om detta.

 

 

 

 

First thing first, Ett stort TACK till er alla!

Jag vill tacka och bocka för alla fina, upplyftande och motiverande kommentarer som jag har fått på Facebook och mail sista veckan. Ni ska veta hur mycket jag uppskattar det. Förra veckan var nog en av de tuffaste under hela den här säsongen. Efter tävlingen ville jag helst bara fly från verkligenheten och dra ett täcke över huvudet.

Några dagar senare pratade jag med min mentor Bart Reagor. Bart är en mycket framgångsrik företagare från Lubbock som jag har haft förmånen att få lära känna. Han tyckte inte alls synd om mig (synd är fel ord att använda men jag vet inte hur jag ska förklara det annars). Han såg detta som en utmaning. Bart sa ”många spelare i samma sits som dig kommer att ge upp och strunta i att gå upp imorgon och springa kl 7 – det är nu du har din chans Elin”. Varje gång du fortsätter att hålla dig till din plan, som vi vet kommer ge resultat, kommer du ha ett försprång gentemot de andra brudarna. Bart vet precis hur han ska elda igång mig. Ni förstår ju själva, när en uppumpad amerikan säger dessa ord, som jag vet kommer direkt från hans hjärta, är det bara att hänga på.

Därför har alla dagar denna vecka bestått av 1 timma yoga, mycket bra träning för min höft, 18 håls spel samt golfträning. Jag har skjutit scorerna 71, 69 och 69. Jag har byggt upp mitt självförtroende och tagit hand min kropp. Snacka om att vända ett väldigt lågt tillstånd till något positivt. Obs!! Jag säger inte att man inte ska lyssna på kropp och knopp och chilla när det behövs. Jag lovar jag får in den delen i träningen också men det snackar vi om en annan gång. Tjingeling!

 

Kansas City Championship är över en dag för tidigt. Det gör ont i mig när jag skriver de orden. Jag signerade scorekortet med scoren 74 efter första dagen. Jag tittade aldrig på leaderboarden innan jag gick och la mig men jag tänkte att cuten kommer troligtvis gå på plus 2 eller 3. Vilket betydde att jag behövde en score runt par. Jag var nervös på morgonen, lunchen smakade inget vidare, jag kände hur andningen var upp över öronen. Jag sa till mig själv -Det här är precis det som jag tränar för varje dag. Gå ut och ha skoj och slå varje slag så bra som möjligt så ser vi vart det landar. Skidåkaren Johan Olsson sa att han försökte bara åka så fort som möjligt från A till B. Jag försöker slå så nära pinnen som möjligt, inget konstigt.

Om man räknar ihop både första och andra rundan är jag plus fyra på de tre första hålen. Jag hade stirrat mig blind på att jag ”måste spela bra, jag måste slappna av, jag måsta göra par och birdie, ingen bogey Elin”. Ni som kan er golf vet att detta är ett recept till att inte spela så bra golf. På mitt fjärde hål bestämmer jag mig, träffa fairway – BOOM, slå ett kanonslag. Tänker: klapp på axeln och gå med rakrygg. Så höll jag på och jobbar mig själv tillbaka till plus 2 totalt. Jag har 11 hål kvar att spela. Det finns inget utrymme att slappna av för då slår banan tillbaka. Så kommer två boogies tätt följt av två birdies. Jag har 2 hål kvar att spela och jag är plus 2, totalt. Jag gör boogey på 17:e följt av dubbleboogey på sista hålet. Just då vet jag att jag har missat cuten med två slag. Jag har inget minne av när jag slår de två sista puttarna och signerar mitt scorekort med 75. Jag hade behövt göra par men jag gjorde dubbel på det sista hålet. Cuten går på plus 3.

Jag ställer upp på några foton med medlemmar från klubben som har kommit ut för att titta på oss, jag håller minen. Jag går mot min bil med bagen på ryggen och tårarna bara rinner. Mamma och pappa ringer (klockan är 02.30 i Sverige) och jag kan inte få ur mig ett ord. Jag bara gråter. Jag gråter för det är så tungt att vara så nära. Men ändå så långt ifrån.

Samtidigt får jag ett sms från min tränare Todd som har precis som min familj suttit framför datorn och uppdaterat varje minut för att se mitt resultat. Todd skriver:

”I know today will be a tough one to understand. However you have proven to yourself that your game is already good enough to compete at this level and the best part is you have lots of things to improve. There are many positives to take with you from the week. We also can learn something. Let’s try to do both.”

Snabb översättning: Jag vet att den här dagen blir svår att acceptera och förstå. Men du har bevisat för dig själv att ditt spel är redan tillräckligt bra för att tävla på den här nivån och det bästa är – du har fortfarande massor att förbättra. Det finns många positiva saker att ta med sig från den här veckan. Vi kan lära oss mycket. Låt oss båda göra det.

Att lägga ner så många träningstimmar och slängas mellan hopp och förtvivlan är otroligt tufft. Men tro inte att jag kommer ge upp. Falkenbergs GK kommer att ha en LPGA Tour medlem inom några år!!! Hej då från Kansas City.

Denna vecka är jag i Kansas City för att spela Symetra Tour. Jag tänkte berätta hur en vanlig vecka ser ut när jag spelar dessa tävlingar.

Söndag

Efter 7.5 timmars körning från Chicago kom jag äntligen till Kansas City. Jag försöker hitta ett gym för att sträcka på benen. Jag kör:

• 20 min power walk
• 20 min långsam löpning
• 20 min intervaller

I mina hörlurar har jag Johan Olssons Sommar i P1. Jag har inte vunnit VM men jag känner igen mig själv i så många delar i det han tar upp och jag kniper många tips från det som han berättar. Kör därefter hem till min nya värdfamilj, Lisa och Matt, för att äta middag.

Måndag

Rullar in på klubben runt 8:30.

Jobbar på mina tekniska drillar på rangen till klockan 10.30. Putt och chip i en timme för att sedan spela de första nio hålen av banan. Jag slår flera bollar, chippar och puttar. Jag observerar så mycket jag kan och tar in all information som kan komma till användning.

Innan jag lämnar banan har jag bestämt att jag måste sänka 4 av 9 puttar avstånd på 3-5 meter. Jag får bara slå från ett och samma läge en gång. Klarar det! Klapp på axeln som Johan Olsson säger! Jag drar på mig mina joggingskor och drar in på gymmet. 6 olika styrkeövningar utan vikter. Efter det stretchar jag och lyssnar på min stora idol, Miriam Bryant.

Tisdag Min födelsedag

Kl 9-11 – Chip och putt

Min tränare Told Kolb har kört ner för att träna med mig och Emma Jandel. Emma är amerikanska och har också Todd som tränare. Vi slår och checkar av allting på rangen med hjälp av Flight Scope. Spelar 9 hål, diskuterar, utvärderar, pratar om framtiden, skojar och ser till att jag fokuserar på rätt saker. Tränar lite mer puttning för att se till att jag startar bollen där jag ska och att jag läser puttarna korrekt.

Min vän Kristen Rue tar med mig på middag för att fira min födelsedag. När jag kör hem saknar jag den svenska sommaren och alla de födelsedagar som jag och min familj spenderat på altanen där hemma.

Onsdag

Slår ut klockan 7.00 tillsammans med Todd och Emma. Min caddie för veckan är här. Jag har fått möjlighet att ha en kille från orten som caddie. Hans namn är Dawson och är 15 år gammal. Dawson är medlem på klubben. 18 hål plus 1 timma chip och bunker i 35 graders värme tar kål på mig. Jag känner mig trött och hängig. Resorb som mamma har skickat med mig blir min räddning. Jag har känt av att min höft har fått stryk av all bilkörning. Därför bokar jag in mig till sjukgymnasten som reser med touren. Där kan vi skriva upp vårt namn och han tar hand om oss. Han knäcker rygg och bäckenet, masserar och stretchar. Jag känner mig som en ny människa, UNDERBART!

Torsdag

Passar på att ta sovmorgon till klockan 7. Sen åker jag till Starbucks och skriver denna blogg. Imorgon börjar tävlingen. Jag slår ut klockan 9. Imorgon är det jag, Dawson samt mängder av Johan Olssons tankar som jag skrivit ner i min banguide. Jag är redo!

 

 

Bilen har rullat vidare till Illinois och den stora staden Chicago. Jag älskar storstäder med alla fantastiska byggnader, folkvimlet och pulsen som finns där.

Jag är här för att möta upp min kompis Kim Kaufman. I december förra året ringde Kim och sa att hon har köpt biljetter till konsert med Coldplay och att hon ville bjuda med mig. Nu var helgen äntligen här. Innan lördagen var det träning som gällde.

Tisdag och onsdag spenderades på University of Illinois golfanläggning. Här gick Steve Stricker på college. Skolans herrlag har producerat en stor mängd tourspelare. Just nu tränar jag extra på rytmen i min sving, vilket är väldigt svårt. När jag tappar min rytm har jag svårt för att kontrollera klubbhuvudet vilket gör att jag förlorar min precision, speciellt med järnklubborna.

Under fredagen fick vi möjlighet att spela Conway Farm Golf Club. Förra året spelades BMW Championship här och vinnaren var då Jason Day. Vet inte om det beror på mitt ljusa hår men ofta får jag frågan om jag kommer från Sverige. Plötsligt kommer en medlem fram till mig och frågar om ”ni” med likhetstecken Ni=svenskar – hade en stor vinst förra veckan? Självklart! sa jag. Då berättade han att Mr Stenson under BMW tävlingen förra året slog sönder ett av skåpen i herrarnas omklädningsrum 😉

Lördagen kom och så gjorde även de grå molnen… Regnet öste ned. Av en slump hamnade vi på en restaurang som heter Potbelly. Det var inte riktigt så här vi hade tänkt oss kvällen. Jag gick fram till killen i kassan och frågade om han inte hade två stycken sopsäckar som vi kunde få. Han tittar på mig som om jag var från planeten Mars -Vad ska du ha den till, frågade han? Jag berättade att jag skulle göra en poncho av sopsäckarna. Eftersom jag tagit på mig min fina Rabens Saloner sidenklänning, kvällen till ära, var det prio på att hitta något att skydda klänningen med.

Regnet upphörde. Chris Martin och pojkarna i Coldplay var grymma. Alla 80 000 i publiken var i extas. Killen på 120 kg från Minnesota sjöng, hoppande och dansade, killen i paret framför oss gick ner på knä under låten ”Fix You” för att fria till sin flickvän. Det var en magisk kväll.

Samtidigt som allt detta händer öppnar sig himlen, regnet öser ner och Chris skriker ut ”what the f#€k is going on?” Jag gråter av glädje och tycker allt är bäst. Sicken känsla!!

Dagen efter konserten körde jag Kim till Chicagos flygplats. Hon är på väg till London och ska spela British Open. Själv hoppar jag in i min bil och kör med ett stort leende till Kansas City för att spela min 5:e Symetra Tour tävling.

Vilken vecka!!

---

Jag tänkte berätta lite om den plats som jag i veckan fick möjlighet att besöka, träna och spela på. Min värdfamilj är medlemmar på Oak Hill Country Club. Några av mina läsare kanske tänker ok, några känner igen namnet på banan och tänker WOW!! Oak Hill har haft många fina tävlingar under åren, t ex US Open, PGA Championship och Ryder Cup. År 1995 gick Ryder Cup här och de blågula laget (Europa) vann, men om det pratas det inte så mycket 😉 År 2023 kommer tävlingen PGA Championship återigen spelas på Oak Hill.

Detta är paradiset om man är golfare. Oak Hill byggdes 1901. Klubben har 36 hål och the East Course är den som är mest berömd. Det är en väldigt gammal anrik klubb med massor av ”oskrivna regler” om hur man beter sig på klubben.

Jag fick en fantastisk rundtur i klubbhuset som har sitt egna gym, bowinghall, bibliotek, pool och en egen vinkällare. Lyckligtvis fick jag chansen att spela både Östra och Västra banan tillsammans med några av klubbens medlemmar. Den klubbkänsla och stolthet över sin bana som medlemmarna hade har jag aldrig upplevt på någon annan klubb. Här är det inte tillåtet med keps eller jeans i klubbhuset, golfskor skall sättas på i omklädningsrummet och inte på parkeringen. Servicen är outstanding och alla är väldigt vänliga. En dag gjorde en av medlemmarna en hole in one. Då blev alla som var på klubben den dagen bjudna på något att dricka. Under lördagen hölls ett av de finaste bröllop jag sett. Ceremonin var vid klubbhuset med 18:e hålet i bakgrunden (tyvärr fick jag inte fotograferat detta) – Fantastiskt vackert!

På söndagen var jag ute och spelade med några medlemmar. På vårt 17:e hål är det klart – Henrik Stensson vinner British Open!!! Min telefon börjar plinga som aldrig förr från alla mina amerikanska golfande vänner. Jag är så stolt att vara svensk och att vårt lilla land kan få fram så duktiga golfare. Jag är på Oak Hill, Henrik vinner och allt är hur bra som helst! Han är sån Kung!