Kansas City Championship är över en dag för tidigt. Det gör ont i mig när jag skriver de orden. Jag signerade scorekortet med scoren 74 efter första dagen. Jag tittade aldrig på leaderboarden innan jag gick och la mig men jag tänkte att cuten kommer troligtvis gå på plus 2 eller 3. Vilket betydde att jag behövde en score runt par. Jag var nervös på morgonen, lunchen smakade inget vidare, jag kände hur andningen var upp över öronen. Jag sa till mig själv -Det här är precis det som jag tränar för varje dag. Gå ut och ha skoj och slå varje slag så bra som möjligt så ser vi vart det landar. Skidåkaren Johan Olsson sa att han försökte bara åka så fort som möjligt från A till B. Jag försöker slå så nära pinnen som möjligt, inget konstigt.

Om man räknar ihop både första och andra rundan är jag plus fyra på de tre första hålen. Jag hade stirrat mig blind på att jag ”måste spela bra, jag måste slappna av, jag måsta göra par och birdie, ingen bogey Elin”. Ni som kan er golf vet att detta är ett recept till att inte spela så bra golf. På mitt fjärde hål bestämmer jag mig, träffa fairway – BOOM, slå ett kanonslag. Tänker: klapp på axeln och gå med rakrygg. Så höll jag på och jobbar mig själv tillbaka till plus 2 totalt. Jag har 11 hål kvar att spela. Det finns inget utrymme att slappna av för då slår banan tillbaka. Så kommer två boogies tätt följt av två birdies. Jag har 2 hål kvar att spela och jag är plus 2, totalt. Jag gör boogey på 17:e följt av dubbleboogey på sista hålet. Just då vet jag att jag har missat cuten med två slag. Jag har inget minne av när jag slår de två sista puttarna och signerar mitt scorekort med 75. Jag hade behövt göra par men jag gjorde dubbel på det sista hålet. Cuten går på plus 3.

Jag ställer upp på några foton med medlemmar från klubben som har kommit ut för att titta på oss, jag håller minen. Jag går mot min bil med bagen på ryggen och tårarna bara rinner. Mamma och pappa ringer (klockan är 02.30 i Sverige) och jag kan inte få ur mig ett ord. Jag bara gråter. Jag gråter för det är så tungt att vara så nära. Men ändå så långt ifrån.

Samtidigt får jag ett sms från min tränare Todd som har precis som min familj suttit framför datorn och uppdaterat varje minut för att se mitt resultat. Todd skriver:

”I know today will be a tough one to understand. However you have proven to yourself that your game is already good enough to compete at this level and the best part is you have lots of things to improve. There are many positives to take with you from the week. We also can learn something. Let’s try to do both.”

Snabb översättning: Jag vet att den här dagen blir svår att acceptera och förstå. Men du har bevisat för dig själv att ditt spel är redan tillräckligt bra för att tävla på den här nivån och det bästa är – du har fortfarande massor att förbättra. Det finns många positiva saker att ta med sig från den här veckan. Vi kan lära oss mycket. Låt oss båda göra det.

Att lägga ner så många träningstimmar och slängas mellan hopp och förtvivlan är otroligt tufft. Men tro inte att jag kommer ge upp. Falkenbergs GK kommer att ha en LPGA Tour medlem inom några år!!! Hej då från Kansas City.