Påsken är över!

Under de senaste dagarna har jag mer eller mindre upplevt mig som en superkvinna som löser allt. Låt mig berätta om min Annandag Påsk:

 

Klockan 5:20 ringer alarmet. Studsar upp och redan då infinner sig stressen när jag tänker på allt jag ska göra. Jag ska packa, tvätta lakan och städa så det ser fint ut när nästa svenska tjej anländer till Swedish Golf Teams lägenhet i Phoenix. Ett kanonställe som jag har fått lov att nyttja de senaste veckorna. Jag hade helt glömt av hur lång tid sådana här saker tar. När jag är färdig med det blir det bokning av flygbiljett och anmälan till golftävling. Därefter måste jag köra till receptionen och lämna tillbaka lägenhetsnycklarna samt fylla i några papper som måste postas på ett speciellt postkontor. Puh!

Efter att ha bockat av allt kör jag till golfbanan för att träna och därefter spela 18 hål. Jag spelar kanongolf i 16 hål och är 4 under par. Det här går ju så bra! Skoj skoj! När jag ska slå ut på det 17:e hålet slår det mig … något som jag troligtvis  lyckats glömma bort under de första 16 hålen …  efter rundan ska jag köra till Las Vegas. En 5,5 timmars körning från Phoenix. Kommer in på 70 slag, duschar snabbt på klubben, fyller på med kaffe och sätter mig i bilen. Kör till Las Vegas och kommer fram till min helt fantastiska bonusfamilj. Klockan visar 22.00. Jag och pappan i familjen, Ron, sätter oss i köket. Jag fixar varm choklad, ingen aning varför jag var sugen på det just då eftersom jag endast brukar dricka det hemma i Sverige när det är vinter, kallt och för att bli varm i kroppen. Det problemet har vi ju inte här i Las Vegas just nu då termometern visar mellan 25 och 32 grader. Ron frågar mig om hur jag har haft det i Phoenix, jag berättar om golfbanor jag spelat, hur golfen går och om alla trevliga människor jag mött. Klockan 23.20 går jag till mitt rum och somnar direkt, helt slut.

 

Ni som följer mig på Instagram har säkert sett att jag redan är på väg till Florida! När jag lämnade USA i november, förra året, fick jag parkera min bil i en av mina vänners garage i Orlando. Så där har bilen stått ända tills nu. I mars när jag flög tillbaka till USA var jag inbokad på träning i Las Vegas och Phoenix samt att jag skulle spela två tävlingar i Phoenix. Som ni förstår är det var alldeles för långt att köra från Florida till Las Vegas och Arizona med min Mazda. Därför tog jag och hyrde en bil. För er som har hyrt bil vet att det blir mycket dyrare om man vill lämna tillbaka på annan plats än där du hämtade ut den. Nu skulle hyrbilen tillbaka till Las Vegas, så därför fick jag ta en sväng därom. Men för mig var det ingen uppoffring eftersom det är alltid lika roligt att träffa Ron och hans familj. Även om det bara var för en kväll.

 

Anledningen till att jag nu är i Florida beror på två saker. Efter att jag hämtat min bil (har faktiskt längtat efter min Mazda 3:a!!!) ska jag köra till min vän Emily som bor i Statesboro i Georgia. Emily var under min tid på Texas Tech assistent till mitt lags coach Jojo Robertson. Nu är Emily head coach för Georgia States Womens Golf Team. Jag har lite grejor hos henne från min collegetid. Nu ska Emily flytta och då måste mina saker plockas ut från lägenheten. Jag har funderat på att skänka allt till välgörenhet. Det är lite tavlor, en säng och lite annat smått och gott. Eftersom jag inte har något eget ”krypin” skulle jag bli tvungen att magasinera. Skulle det vara så att jag skaffar en ”bas” nästa år så blir det enklare och troligtvis billigare att fixa allt då istället för att betala hyra för ett lagerutrymme.

 

Samtidigt som jag är på östkusten har jag anmält mig till reservlistan på en Symetra Tour tävling som går av stapeln samma vecka, endast 3 timmars bilfärd från Emily, två flugor i en smäll. Men om jag ska vara ärlig så är chansen inte så stor att jag kommer med på tävlingen. Jag vet inte vilket nummer jag är på listan men jag måste ge det en chans.

 

För några dagar sedan pratade jag med min kompis Frida Gustavsson Spång från Borås GK om det här med att komma med på tävling eller ej. Vi var båda eniga om att det här är definitivt den faktor som skapar mest stress i våra liv just nu. Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig nästa månad och ibland kan det vara så kort framförhållning att jag inte ens vet vad som händer nästa vecka. Hela tiden får jag ställa mig frågor som: Kommer jag att komma med? Ska jag chansa? Är det värt det – pengamässigt, tidsmässigt? Vad händer om jag inte kommer med? Var kan jag bo? Var kan jag träna då? osv osv. Det är ganska ovisst och det skapar oro. Men jag anstränger mig verkligen att göra det bästa av situationen och på så sätt få ut så mycket som möjligt av tillvaron. Jag har lärt mig att om jag bara känner att jag blir bättre och utvecklas så kommer det att lösa sig.

Anledningen till att jag känner mig så frustrerad beror troligtvis på att jag vet hur bra golf jag spelar just nu och att det finns så mycket i kroppen men tyvärr har jag hitintills inte fått möjlighet att spela någon Symetra Tour tävling i år. Sidenote: Som backup har jag Cactus Touren i Arizona. Där kan jag alltid spela men tyvärr är det ingen undertour till Symetra och har ingen koppling till den touren. Så oavsett om jag vinner alla Cactus Tour tävlingar så förbättras inte min kategori på Symetra.

Varför har det blivit svårare för mig att komma med på Symetra i år, kanske ni tänker.

Varje år åker europeiska tjejer som spelar på Ladies European Tour (LET) över till USA för att försöka kvala sig in till LPGA, samma kval som jag spelade i Kalifornien. Kvalet är indelat i tre steg. Jag skrev ett blogginlägg för några månader sen om hur kvalet är uppbyggt, klicka här om du vill läsa det 🙂 Om de här tjejerna inte lyckas ta sig hela vägen till slutkvalet, vilket var målet att ta en plats till LPGA, så har de vanligtvis återvänt till ”sin” hemmatour LET. De har då valt att inte nyttja den plats/kategori som de får till Symetra Touren beroende på hur långt de gått i LGPA-kvalet.

Som många av er vet har LET svårt att hitta sponsorer till damtävlingarna och antalet tävlingar har minskat. Vilket har bidragit till att allt fler europeer väljer att åka över till USA och spela Symetra-tävlingar, som är en riktigt bra tour. Hög kvalité på banorna, bra prispengar och ofta mycket bättre väder än i Europa. Så man förstår att fler nyttjar sin plats på Symetra. Finns det inga tävlingar att spela är det ju naturligt att de åker över. Det är det här som har bidragit till att min ranking (samma som förra året, till och med lite bättre i år) inte räcker för att jag ska komma med. Alternativet finns att stå på reservlista men du behöver ju inte vara Einstein för att förstå att då har också antalet blivit fler som vill stå på reservlistan. Det här är inget jag kan påverka och därför väljer jag att ta det lugnt, inte stressa upp, jag är ung och har många år på mig.

 

Ha en go kväll!
Elin 🙂