Hej på er från Rochester i delstaten New York!

Här är allt toppen, jag kämpar och kämpar med att få den lilla vita bollen i hålet på lite färre slag varje dag. Jag tänkte ge en liten uppdatering om vad som har hänt sen sist.

• Jag missade cuten i Michigan på Symetra Tour. Jag var inte lika stark mentalt som jag brukar och blev helt knäckt av en sämre score. Med gråten i halsen hoppade jag in i bilen och körde söderut.
• Efter Michigan åkte jag ner till Dallas, Texas. När jag flög in över staden blev jag så glad när jag såg alla skyltar och reklam som fanns överallt med reklam om mitt kära universitet Texas Tech University. Jag är en av alla stolta examenstagare från Texas Tech!
• I Dallas skulle tävlingen Texas Women’s Open gå av stapeln. Jag var välkommen att bo hemma hos Mr and Mrs Hoover, en av mina favorithostfamilys.
• Med hjälp av de kontakter jag har byggt upp hade jag fått möjlighet att hämta ut en bil på Reagor Dykes Auto Group, för att slippa hyra bil under veckan. Det var inte vilken bil som helst utan en Cadillac ATS. Här drog jag på Miriam Bryant på det högsta i de fantastiska Bose-högtalarna. Lite skillnad mot min Mazda och min radio som ofta hackar och brusar 😉
• Landade på scorerna 78-74-74 i Dallas och en 24:e plats. Inte helt nöjd men det finns alltid positiva saker att ta med sig.
• Med tanke på vad som hände i Dallas downtown (tänker på polisskjutningen), sätts allt, inte minst en liten golftävling, i ett annat perspektiv. Min värdfamilj hade bjudit ut mig på en restaurang nere i downtown. Vi märker att något är fel när över 60 polisbilar spärrar av området och 3 helikoptrar cirkulerar över oss. Vi åker hem och följer händelsen på nyheterna.
• Over and out för denna gång!
• Tack för alla meddelanden och snälla kommentarer jag uppskattar det verkligen. KRAM

Tyvärr har det varit ett litet avbrott från bloggandet. Jag tänkte berätta vad som har hänt de senaste två veckorna. Efter mitt stopp i Grand Rapids där jag chansade på att komma med som reserv på Symetra Tour åkte jag till min tränare Todd Kolb i Sioux Falls. Hade en fantastisk tid i Grand Rapids och fick möjlighet att spela och träna på flera kanonfina banor samt att där fanns de bästa åskådarna ever! Läs mitt förra blogginlägg. Hemma hos Todd och hans familj har jag mitt egna rum och toalett i deras hus. Sioux Falls har nästan blivit en plats som jag kallar hemma. Jag hittar överallt, vet var allt ligger i matvaruaffären, lärt känna alla på golfbanan osv. Förstå mig rätt, jag älskar att spela på touren men att vara ute på tävlingar och bo hemma hos olika värdfamiljer kan vara väldigt ansträngande mentalt. Du måste alltid vara glad och social. De här människorna har bjudit in dig till sitt hem där du är gäst.Hur skulle det se ut att stänga in sig på sitt tilldelade rum, de vill ju lära känna dig och umgås. Det hade jag också önskat om jag öppnat upp mitt hem och bjudit in en okänd person. Det är en fantastisk möjlighet för oss spelare att kunna bo gratis hos dessa vänliga familjer. Jag hade aldrig haft ekonomi att göra den här resan utan dessa människor och då får jag också bjuda på mig själv så de får ut något av sin generositet.

För att förstå lite bättre så packade jag en väska med alla mina kläder och tillhörigheter i marsmånad och det är fortfarande samma väska som jag åker runt med. Ni ska veta att den vita golfkjolen fått några omgångar i tvättmaskien. Jag har inte bott på hotell en enda natt sedan jag kom hit (bortsett när jag och mamma var i New York). Antingen bor jag hos kontakter som jag har själv eller värdfamiljer som touren ger mig. Jag tycker det är så roligt att träffa nya människor och hela den biten men det är väldigt, väldigt skönt att komma hem till Todd och hans familj. Där känner jag mig som hemma. Nog om det.

En vanlig träningsvecka hos Todd består av mängder av gym, träning och spel. Jag försöker spela minst 4 av 6 dagar. Eftersom Sioux Falls, precis som Falkenberg, ligger långt norrut har vi långa dagar med mycket solljus. Under sommaren i Sioux Falls har jag hittat ett bra mönster. Jag har lärt mig att bara för att solen går upp kl 6 behöver man inte vara på rangen då. Det är lätt att bli övertaggad och tänka att vi måste vara där tidigt men det har inte varit det vinnande konceptet. Dagen startar kl 8 på gymmet och efter det blir det golfbanan runt kl 10. Det har passat oss bättre. Jag har lärt mig att min kropp behöver den vilan.

I söndagskväll fick jag besked att jag kom med på veckans Symetra Tour tävling. Jag blev så glad. Hittade ett billigt flyg. Spelade jag banan för första gången i tisdags. En bana som ligger mitt ute i ”middle of nowhere”. Stora träd, snabba greener och väldigt, väldigt vackert. I området som vi befinner oss finns ett Amish-samhälle. Jag tror att vi troligtvis kommer att åka och hälsa på, för att se hur de lever, någon gång under veckan. Ska jag vara ärlig så kan jag inte så mycket om Amish. Det skulle vara roligt att lära sig lite mer, ryktet på golfrangen säger att de ska laga riktigt god mat!

Under denna vecka har jag blivit tilldelad en värdfamilj. Jag och en annan Symetra Tour-spelare bor hemma hos Tiger Cao. Tiger är asiat och driver sin egna Kina-restaurang. Varje eftermiddag får vi sms:a vad vi önskar för mat till kvällen. Allt är klart när vi kommer hem efter träning och spel. Kan inte bli bättre!!

Imorgon slå jag ut kl 7,41 från hål 10 (Info om någon har vägarna förbi Canadian Lakes, skämt åsido). Nu kör vi!! Jag är så glad för chansen att få vara här och se vad detta land har att erbjuda.

Det blev inget spel denna veckan för mig i South Bend. Alla tjejer kom till start och jag fick snällt stanna hemma och träna istället. Jag gjorde en chansning på att nån av de 144 spelarna skulle bli sjuk eller av någon annan anledning inte skulle kunna spela.

Istället bestämde jag och min kompis Kim Kaufman oss för att åka och spela en annan bana. Kim hade missat cuten på sin senaste LPGA Tour tävling som gick i närheten. Efter några telefonsamtal hade vi en tid på Cascade Hills Country Club. Först blev det ett fyspass på 24Fitness som innehöll intervall på löpband, 5 TRX-övningar och en Core challenge. Ingen träningsvärk längre. Därefter körde vi till golfbanan för att lira 18 hål med head pron. En fantastiskt fin bana med grymt bra greener.

När vi kommer till 13:e hålet står där en man som frågar om det är ok att han följer bollen för att se oss spela de sista 5 hålen. Han berättar att han alltid haft en dröm att följa en dampro-spelare på nära håll och dessutom på hans hemmabana. Nu hade chansen kommit. När jag ska slå ut hör jag Kim bryter ihop av skratt. Mannen har under förmiddagen tillverkat sin egna skylt där det står ”Quiet Please” han har också med sig en liten bit rep som han håller upp för att markera så att ingen ska komma för nära oss. Helt fantastisk situation som jag skrattar gott åt när jag tänker på det. Tydligen hade det spridit sig på klubben att vi var där och spelade. Under de sista 3 hålen hade vi en liten karavan av 7 golfbilar som följde vår boll in i mål. Både jag och Kim var väldigt nöjda med att avsluta med varsin birdie! Tack Cascade Hills Country Club för att vi fick komma och spela. Tack även till alla härliga personer som jag möter. Den här händelsen kommer jag alltid bära med mig i minnet med ett stort skratt och stor glädje!!

Nu drar jag till Sioux Falls där min tränare Todd Kolb bor! Det känns nästan som att komma hem. Todd, hans fru och deras barn gör så att jag känner mig som en familjemedlem. Underbara människor!

Vi hörs när jag är där!

Här kommer en liten uppdatering om vad som händer denna vecka. Jag står fortfarande som reserv på Symetra Tour-tävlingen som startar på fredag i South Bend, Indiana. Jag vet fortfarande inte om jag kommer med eller ej men jag hoppas in i det sista. Fram tills jag vet hur det blir kan jag istället berätta om vad som hänt sen sist.

Jag bor hemma hos en familj i Grand Rapid, Michigan. Igår ringde telefonen kl 5.20. Jag hade bokat in mig på ett Hot Yoga-pass som startade klockan 6. Det här yoga-passet var precis vad min kropp behövde. Efter mitt förra gympass fick jag världens träningsvärk, det värkte i varenda muskel. Kanske inte så konstigt eftersom kroppen inte riktigt kommit igång sen uppehållet under mina lediga dagar i New York.

Tillsammans med pappan i värdfamiljen och hans 8 ligakompisar fick jag möjlighet att följa med på deras inplanerade utflykt att spela Wuskowhan Players Club. Detta är en mycket, mycket fin golfbana. Banan är inte öppen för greenfeespelare utan du måste vara medlem eller gäst till en medlem annars blir det inget spel. Jag körde dit själv vid 8-tiden så att jag skulle få 3 timmars träningstid innan det var dags för lunch med herrarna och sedan 18 håls spel.

Jag hade 72, en score jag är nöjd med med tanke på att jag startade med två snabba bogies och dessutom att jag aldrig tidigare har spelat banan. Det är väldigt bra träning att gå ut och spela en bana du aldrig varit på förut. Du får verkligen tänka till. Det är stor skillnad mot att spela på sin hemmabana där man känner till varenda del av banan. Ofta har du också lärt dig var du ligger bäst för att spela just ditt spel.

Vilken fantastisk bana Wuskowhan Players Club var! Jag hoppas att jag får möjlighet att komma tillbaka till denna kanonbana någon gång i framtiden. Efter golfen körde herrarna och visade mig Lake Michigan, en av USA:s största sjöar. Vättern och Värnen ligger lite i lä. Väldigt vackert och storleken gjorde att det kändes precis som om det vore havet även fast vi befann oss mitt i USA.

PS. Jag fortsätter att hålla tummarna!

 

 

 

Som ni vet, ni som följer min blogg, så spelade jag min senaste tävling i Albany, som ligger norr om New York. Eftersom jag skulle passera New York på tillbakavägen planerade mamma och jag in några dagar tillsammans i New York City. Hon kom från Sverige och vi möttes på Manhattan. Det var första gången jag var där men jag kommer med all säkerhet att komma tillbaka. Vilken stad, jag älskar New York och för mig var det väldigt skönt att få en paus från golfen och samtidigt ladda mina batterier. New York har blivit en av mina favoritplatser.

Efter New York tog jag tåget till släktingar i Westport. Våra trevliga amerikanska släktingar lät mig parkera bilen och lämna mina golfklubbor i tryggt förvar i deras hus under våra dagar i NY. Mamma ville inte att jag skulle köra med min bil in till Manhattan, förstår inte varför 😉 Hämtade upp bilen och körde mot Michigan. Efter en 11 timmars bilfärd är jag nu i Grand Rapid, inte så långt ifrån Chicago.

Under en treveckors period spelar Symetra Tour i delstaterna Indiana och Michigan. Tre tävlingar som ligger i närheten av varandra. Min kategori på Symetra innebär att jag inte har en garanterad plats på dessa tävlingarna. Jag är uppsatt på reservlistan och hoppas på att de ringer från Symetra på torsdag eller fredag och säger att jag kommit med. Det är det jag hoppas på.

Det kan tyckas chansartat att köra så långt för att försöka komma med som reserv. Givetvis hoppas jag på en startplats men om det inte blir så får jag ändå tillgång till att träna och fritt boende. I USA måste du vara medlem på en bana för att få möjlighet att slå bollar på rangen.

Är du intresserad av om jag kom med? Kolla in Elin Arvidsson Golf på Facebook för att få mer uppdaterad information.

Håll tummarna!

Ett enda slag var det som skilde mig från att få spela tredje dagen av Symetra Tour tävling Fuccillo Kia Championship i staden Albany. Albany ligger två och en halv timma nordväst om New York med bil.

Denna veckan var vi flera spelare, samt några caddies, som bodde hos en värdfamilj. De flesta av spelarna har egna caddies. Jag har ingen eftersom det skulle bli för dyrt. Alla fick eget rum och egen toalett så ni förstår vilket gigantiskt hus de hade. Huset låg 15 min från banan med bil.

 

Detta är min värdfamiljs hus i Albany. Här fanns det rum för många …

 

Spelet kändes jättebra trots att det under första dagen blåste relativt mycket, ungefär 2 klubbor mer/mindre än vid vindstilla. Scoren slutade på 74 och jag låg med det på en delad 72:a plats. Cuten går efter två rundor och det är de på 60:e plats och lika som får spela sista rundan. Visste att jag måste spela bättre för att klara cuten. Min starttid dag 2 var 7.30. Den blev förskjuten en halvtimma pga dimma. Sköt 70. Var relativt övertygad att jag skulle klara cuten. Men det blev inte så. Jag missade med ett ynka slag .. Jag vet att många har upplevt detta och för mig kommer det med all säkerhet hända igen men Gud var jobbigt det var just då. Det är bara att bita ihop och fokusera på nästa tävling.

 

 

Efter dessa tre veckor med tävlingar som avlöste varandra skulle jag ha några dagar ledigt. Eftersom jag befann mig endast 2,5 timma från New York kom mamma på att det hade varit trevligt att ha några dagar tillsammans i där. Bara hon och jag. Mamma bokade flyg och hotell. En avlägsen släkting till vår familj var snäll och lät mig ställa bilen hos dem, lämna golfklubbor och övrig packning i deras hus i Westport Connecticut. Från deras hus tar det en timma med tåg till Manhattan. Howard Mattson tog kontakt med vår familj för några år sedan. Han var i Falkenberg och hade släktforskat och hittat oss med hjälp av Biblioteket. Vad är oddsen på det? Jätteroligt!

Här ser ni några av bilderna från ProAm dagen. ProAm betyder att sponsorer får möjlighet att köpa till sig ett lag i ProAmen. Ett proffs tillsammans med de tre amatörerna bildar ett lag. Mitt lag bestod av tre herrar, från olika företag, men de var kompisar med varandra. Detta var min första ProAm på Symetra. Vi hade så trevligt i bollen och dessutom blev vårt lag tvåa bland de 32 lagen som tävlade.

 Ha det så bra!