Idag tänkte jag dela med mig av några tankar kring ett varumärke som jag håller väldig högt. Jag snackar om FootJoy och deras fantastiska golfskor. Under den här säsongen har jag haft 5 olika modeller. FootJoy sponsrar mig med handskar, bollar, sockor, pikéer och golfskor. Vill ännu en gång passa på att tacka för deras stöd.
Träning på Thousand Oaks i mina Nya emPower FootJoy shoes!
Hur snyggt är det inte när dina golfskor, exempelvis emPower, matchar din outfit? Eller att få möjlighet att visa upp den svenska flaggan på mina MyJoys?
Jag ser alltid till att ha rena golfskor eftersom det är det jag ser när jag puttar. Oavsett om man påverkas eller inte så är det A och O att hålla sina skor rena eftersom de håller längre. Det är också viktigt att byta skor från dag till dag så att skorna får tid att ”vila”. Bra att ha minst två par om du spelar mycket och särskilt om du spelar flera dagar i rad.
Alla FootJoy-skor är slitstarka och tål väldigt mycket. FootJoys värstingsko är modellen D.N.A. Jag har gått mängder av golfrundor i de här skorna samt ett antal träningstimmar och fortfarande har de väldigt bra stabilitet.
Personligen tycker jag att emBody passar bra för kvinnor som har större skostorlek och därför ofta känner att deras golfskor ser stora och klumpiga ut. Golfskon emBody är en mycket nätt modell utan att göra avkall på stabiliteten, vilket är jättebra. Alla kort nedan är tagna efter en säsongs användning!
Matcha outfiten med snygga skor (emPower finns i många olika färger)
emPower BOA cirkapris 1 595 kr (BOA är knappen där bak)
emPower cirkapris 1 395 kr
D.N.A cirkapris 1 795 kr
emBody cirkapris 1 595 kr
MyJoys model – cirkapris DryJoys 1 995 kr
Idag fick vi möjlighet att testa den nya ProV1 bollen som kommer ut någongång under nästa år. Min tränare Todd Kolb är med i en grupp av 50 personer som får testa innan den kommer ut. Snart är den i butik! Ska bli väldigt spännande!
Så ska ni satsa på ett par nya golfskor till nästa säsong, testa FootJoy!
Nu ska jag skriva om något som inte är så roligt, det tar emot, något som man helst bara vill skippa att göra – jag pratar om när det inte går så bra.
Tyvärr är det sånt som händer. Det är en del av det här jobbet eller rättare sagt det är en del av livet. Under veckan var det LPGA Q-School som stod på schemat. Jag hade klarat första steget galant och nu var det dags för steg två, en av de viktigaste tävlingarna på året, för min del. Jag hade förberett mig på allra bästa sätt och jag kände mig redo.
Tävlingen började men resultaten kom inte. Jag gjorde allt jag kunde, jag slet, jag höll humöret på topp, ja ni vet allt sånt, men ändå gick det inte. Med två hål kvar att spela tar jag på mig mina solglasögon för att dölja tårarna som svämmar över. Mitt i allt gör jag en helt otroligt bra birdie på sista hålet samtidigt som det slår mig att jag har missat min chans. Jag fixade inte det denna gången. Kommer jag komma till toppen? Svaret är – Helt klart! Det är bara en frågan om tid. Jag vet att det kommer att hända – tyvärr hände det inte den här söndagseftermiddagen i Venice Florida. Men jag vet en sak – Det kommer!
Efter rundan, möter jag några av coacherna från svenska Landslaget. De berättar att det inte går ta miste på att jag verkligen älskar att spela golf och vara där jag är. De orden värmer, för det är precis så jag känner. För mig är det viktigt att jag hela tiden är i nuet och ser till att uppskatta allt jag upplever under min resa till målet. Samt alla de underbara människor som jag har fått möjlighet att lära känna och som jag har i min närhet.
Den här veckan bodde jag hemma hos Ken och Pam Jonsson i Sarasota. Från deras lägenhet har man den här utsikten. Ken och Pam är ett helt fantastiskt par som mötte varandra på äldre dar. Under mina dagar hos dem fick jag möjlighet att åka i deras Tesla. Ingen förare .. bilen kör själv!!!! Jag behöver bara göra ett gött gäng birdies sen kan jag ha en Tesla som kör mig till på mina 10 timmarsresor!!! Hur underbart som helst!
I närheten av Ken och Pams lägenhet finns en av de bästa yoga-studios som jag någonsin varit i, The Yoga Shack!
Svenska Golfförbundet var på plats för att spela in en film om hur det är att gå på college i USA och vilka möjligheter det finns efter college. Jag fick äran att vara med i filmen och jag ser verkligen fram emot att se slutprodukten. När filmen är klar lovar jag att länka till den. Om jag förstod rätt så kommer den ut till våren! Spännande!
Biljetten hem till Sverige är bokad och den 16 november är jag tillbaka i Falkenberg. Målet är att hitta något jobb under tiden jag är hemma. Jag är öppen för alla förslag, oavsett om det är dagtid eller på kväll, vardag eller helg. Alla förslag tas emot med öppna armar. Jag kan packa, städa, skotta snö – You name it! Så om det är någon som behöver hjälp under slutet av november och december så kommer jag väldigt gärna! Jag är van av att jobba hårt, kan bidra med positiv energi och kanske ett och annat trick för att lära dig göra fler birdiesar – vem vet!
Idag är det lördag morgon och regnet öser ner utanför fönstret. I morgon, söndag, ska jag köra ned till Venice Florida för att förbereda mig inför att spela steg två av LPGA-tour kvalet. Tävlingen startar på torsdag.
För några veckor sedan berättade jag om en professionell caddie som jag gärna ville ha på bagen. Då var jag inte säker på att han kunde men i förra veckan blev det klart. Andrew, som han heter, kommer att cadda för mig på tourkvalet. Andrew är från Australien och jobbar främst på LPGA-touren. Han har flera års erfarenhet och har burit bagen åt spelare som vunnit på LPGA och i somras gick han caddie för en av spelarna på Olympiska spelen i Brasilien. Andrew är proffs på att cadda och jag är så glad att han hade möjlighet att bära min bag på kvalet. Jag har lärt känna Andrew genom en gemensam bekant.
Under två dagar har vi nu jobbat tillsammans. Vi har spelat, tränat och pratat. Det är viktigt att han får en uppfattning hur jag spelar, det vill säga, hur långt jag slår, hur jag läser greener osv. Lika viktigt är det att jag lär känna honom och bara efter de här två dagarna så känns det kanon att ha honom som caddie och som ett mentalt stöd.
Ett äldre foto med mig på Peter och Andreas båtbrygga – den försvann med Matthew.
Den här veckan har jag bott hos familjen Truslow i New Smyrna Beach Florida. Det är alltid lika roligt att komma hem till Peter och Andrea eftersom här känner jag mig alltid som en medlem av familjen. Hit kommer jag flera gånger om året för att träna, träffa dessa underbara människor, ladda batterierna och äta fantastisk god mat. Peter och Andrea bor i New Smyrna Beach ett av de områden som var tvungna att evakueras med anledning av orkanen Matthews framfart förra veckan. Deras fantastiska hus ligger precis vid vattnet och de har sin egna båtbrygga som de når från trädgården. Ni kan förstå deras oro när stormen drog förbi. I och med den förhöjda vattennivån steg vattnet upp i deras trädgård. Som tur var så stannade vattnet fyra meter innan det nådde huset. Tyvärr tog stormen med sig nästan alla palmträd i trädgården samt deras privata båtbrygga men det bästa var att ingen person kom till skada i området.
Det finns en golfbana i närheten av familjens hus där jag har tillgång att träna, Sugar Mill Country Club. Jag kör fram på parkeringen och möts av tränaren. Han berättar att banan hade tagit mycket stryk av stormen och är inte sig lik. För ett tag sedan hade jag berättat för honom hur jag vid flera tillfällen haft problem med ett speciellt träd på ett av banans hål. Under den här morgonens konversation förstår han att jag är nyfiken om detta j*kla träd nu är borta. Han tittar på mig med glimten i ögat och säger – Nej Elin, det trädet gick inte … Nästa gång tänker jag 😉
Sugar Mill Country Club har en relativt hög medelålder på medlemmarna. När jag kommer till rangen står där en man som ivrigt berättar att han dagen innan har slagit sin egna ålder på golfbanan. Alltså att han är 85 år och gick på 84 slag!!!! Jag är så imponerad. Han berättar med samma ivriga röst att han faktiskt är singel. Vad menade han med det?
Vilka dagar!!!! Jag lämnade min kära kompis Hannah i Lufkin Texas för att köra västerut mot en av mina favorit städer, Dallas, där jag hade fått chansen att spela en välgörenhetstävling för South West Airline. Jag var inbjuden till att spela tillsammans med min vän Ron och hans kompisar. Tävlingar som den här är mestadels för skojs skull och för att jag vill visa tacksamhet mot alla de personer hjälper mig. Alla pengarna som doneras under tävlingen går oavkortat till The Ronald McDonald House. Ronald McDonald är ett hus där familjer med sjuka barn kan bo och vara tillsammans under tiden som deras sjuka barn får sin behandling. Vissa familjer bor där i en vecka, andra i flera månader.
När jag kom till Dallas hade varken mitt lag (det laget som jag skulle spela välgörenhetstävlingen tillsammans med) eller familjen som jag bor hos denna veckan, möjlighet att äta middag med mig. Social och sällskapssjuk som jag är gillar jag inte att äta middag med mig själv. Jag tog upp min telefon, gick in på Facebook och skickade ett meddelande till Niclas Månsson. En kille som jag gick med på golfgymnasiet i Ljungbyhed. Ställde frågan om han hade möjlighet att äta middag med mig – om några timmar 🙂 Jag hade inte så stora förhoppningar att det här skulle gå i lås eftersom jag inte var helt säker på var Niclas bodde – hade inte talat med honom på säkert 5 år. Cirka 30 minuter senare var jag Downtown eller Uptown som de kallar det i Dallas tillsammans med Niclas Månsson, golfare med Ringenäs GK som hemmaklubb.
När jag är i Dallas bor jag alltid hemma hos Dave och Michele Hover i Las Colinas som ligger 20 minuter norr om Dallas. Jag har börjat bli relativt bra på området så jag kan alltid hitta hem utan GPS. När jag är på väg till restaurangen som Niclas bestämt lägger min GPS av. Att jag från Falkenberg skulle klara av att köra i rusningstrafik genom Dallas Downtown med en icke fungerande GPS och hitta rätt hade jag aldrig kunnat tro!! PS. Jag har sett till så att den fungerar nu. Inga oroligheter från alla mamma-hjärtan.
Niclas tog mig till en helt fantastiskt mexikansk restaurang. Vi pratade minnen från gymnasie-tiden, våra år på college och hur det är att vara svensk i USA. Niclas jobbar numera på KPMG efter att ha tagit sin examen från Baylor University också ett universitet som ligger i Texas. Niclas spelade för sin skolas golflag, precis som jag, men efter examen valde han bort golfen och satsade istället på en yrkeskarriär i USA.
Fantastisk kväll i West Village i Dallas tillsammans med Niclas Månsson från Halmstad.
Vi var i West Village som ligger i Uptown vilket är ett helt fantastiskt område om du frågar mig. Det känns lite europeiskt då du kan gå från en restaurang till en annan utan att ta bilen, vilket är mycket ovanligt, då det flesta ligger väldigt utspridda. Jag kan verkligen rekommendera West Village, god mat, härlig miljö och mycket trevliga människor. Allt det här har resulterat i att det är många som vill bo här och priserna på en lägenhet är väldigt höga. Det är här alla rika Texas-ungdomar hänger och kanske är det där jag ska leta efter mitt livs kärlek 😉 (skämt)
Tack till modebutiken Lolina-L i Falkenberg som alltid ser till att jag har något snyggt att ta på mig till tillställningar som denna. Till den här kvällen hade jag en knälång Nolita klänning med långärm. Top Notch!
Under fredagen gick välgörenhetstävlingen av stapeln. Brookhaven Country Club var platsen. Vi var 550 stycken golfspelare som var anmälda för att spela en lagscramble över 18 hål. Av dessa 550 spelare var det ungefär 10 kvinnor och en kvinna under 50 år – det var jag!!! Ni kan förstå hur ”omhändertagen och studerad” jag blev.
Eftersom min bil var på service hade jag fått möjlighet att som lånebil få crusa runt i en liten vinröd Lexus. Jag nöp mig i armen och tänkte på vad pappa har lärt mig – du ska alltid parkera fina bilar så långt bort som möjligt så du inte får någon dörr i sidan. Synd bara att alla dessa 550 spelare inte hade tänkt på samåkning….)
Jag skojar och hälsar på alla. Jag ser detta som en del av mitt jobb och jag älskar det. Vem vet, någon av dessa män/kvinnor kanske kommer ihåg mitt namn och vill vara med och sponsra mig i framtiden. Mitt lag går och vinner hela golftävlingen med 6 slag! Vi hade 54 slag i en scramble, som innehöll 2 eagles, 14 birdies och 2 par. Vid sista hålet var det flera av de bollar, som spelat färdigt, och hade stannat för att se oss spela in. Jag satte upp en 40 meters wedge till 30 cm från flaggan, folket jublade och the Ronald McDonald House tjänade ännu mer pengar. Ja, för det är det som händer när det spelas bra golf.
Det är här vi har chansen att vinna en drönare. Rob som kastar bollen ska träffa en yta för att vi ska komma med i utlottningen. För kännedom: Vi vann ej…
När golfen var över var det dags för lotteri, Southwest Airline stod för priserna och spelarna fick köpa lotter. Det spenderades både 1 000, 2 000 och 5 000 dollar på dessa lotter och allt gick till välgörenhet. Några var säker ute efter adrenalinkicken att vinna med sig något hem. Min kära vän Ron såg till att även jag fick några lotter. Jag gick hem med South West Airline presentkort och dagen kunde inte ha slutat bättre. Kanske bidrog jag till att någon skänkte ännu mer pengar till välgörenhet, vem vet?
Mitt fantastiska lag! Ron står till höger om mig (med vit skärm och solglasögon).
Ni kanske tänker, men hur i hela friden kan Elin gå på alla dessa event. Min coach Jojo Robertson från Texas Tech University är en god vän till Ron. Jag har träffat Ron vid flera tillfällen under min tid i golflaget och fortsatt att hålla kontakten med honom. I våras när jag behövde en plats att träna på fick jag möjlighet att åka hem till Ron och hans familj i Las Vegas. Nu är jag god vän med både hans dotter och fru, underbara människor. När jag och Ron är ute tillsammans presenterar han sig alltid som Elins amerikanska pappa. Vilken ära för mig!! Klockan är nu 9 och jag ska lämna tillbaka min Lexus. Hoppas att Mazdan har fått en härlig genomgång och fungerar väl annars kommer jag kanske behålla den lilla röda.
Idag kommer bloggen se lite annorlunda ut. På Symetra Tourens Instagram-konto får du ibland följa en spelare och se vad hon hittar gör under en dag. Jag tänkte att i detta blogginlägg blir det lite bilder och text så ni får se hur en dag kan se ut för mig. Jag hoppas att ni gillar det!
Ni kommer få följa med på en helt vanlig tisdag då jag inte har någon tävling utan det är ordinarie fys och golfträning som gäller. Efter tävlingen i Arkansas körde jag med min bil och Hannah med sin bil till staden Lufkin som ligger 3 timmars bilfärd sydöst om Dallas. Jag är här för att träna tillsammans med Hannah som är min gamla team mate från Texas Tech Womens Golf Team 🙂 . Under de här dagarna bor vi hos hennes pappa. Hannah gick i en årskurs högre än mig och blev professionell golfare för två år sedan. Nu kör vi.
Efter frukostkaffet var det dags att rasta hunden, Luke. Luke är Hannahs systers hund och han älskar att springa bredvid golfbilen. Vi körde i ungefär 20 minuter och han ville inte stanna en enda gång!
Innan jag startar en träningsperiod gör jag en plan baserat på vad som är prio på att träna på denna veckan. Den här tisdagen ska jag jobba på mina tekniska drillar så att jag känner att svingen sitter. Jag brukar alltid skriva ned tankar och kommentarer hur det kändes vid olika slag och situationer som jag sen delar med mig till min tränare. Det kan till exempel vara: när jag har denna tanke märker jag att jag slår bättre.
På green använder jag mig av en spegel som jag lägger på greenen främst för att se om mina ögon är över bollen men även för att se om mitt huvud rör sig.
Efter lunch spelade jag och Hannah 18 hål. Vi använder oss av ett hjälpmedel som heter Practice Card Game som Pia Nilsson och Lynn Marriott på Vision54 konstruerat och säljer. Det är små kort, med olika påståenden som talar om vad du ska fokusera på under just det slaget. Jag och Hannah använder varsitt kort för varje hål och sen byter vi. Vi berättar också för den andra spelaren vart vi ska sikta, vilken klubba, vilken bollbana osv. Detta gör vi för att träna på att ta ett bra beslut som vi ska hålla oss till. Ett träningssätt som ingår i min mentala träning.
Hannah satte upp den till flaggan!! Oj oj den gick nästan i …
Intill banan såg vi ett hus som hade Texas Tech Universitys flagga, den skolan som både jag och Hannah tog vår examen från. Under alla mina fyra år på Texas Tech bodde jag ihop med Hannah. Hannah är en av de finaste vänner man kan ha och hon har det största hjärtat av alla jag träffat. Hannah bryr sig alltid mer om andra och sätter alltid sig själv i andra hand. Vi har gått igenom många saker tillsammans, både roliga och tuffa.
Exempelvis fanns hon där den natten när jag kl 3 på fick beskedet att min morfar hade gått bort. Hannah fanns där och tröstade så gott det gick. Vid ett annat tillfälle var jag där för henne när hennes läkare hade ordinerat fel medicin och hennes puls inte ville gå ned. Det blir en speciell vänskap när man lever långt ifrån sina familjer. Vi bodde ihop, ingick i samma golflag, tränade och spelade golf ihop varje dag, så ni förstår att vi är som ett kärt gammalt par. Vi känner varandra väldigt bra och jag är så glad för att Hannah frågade mig, för drygt fem år sedan, inför min skolstart i USA om jag ville dela lägenhet med henne.
Efter golfen stack vi ut på ett kort fyspass. Under dessa tävlingsfria veckor är jag mindre ”rädd” för att få träningsvärk så vi körde på rätt så hårt. Vi gjorde en cirkelträningsövning. Det betyder att vi bestämmer 7 olika övningar som ska göras i rad, vilar och gör dem igen.
Efter fyspasset åt vi middag och sen till Starbucks för att jobba på våra datorer. Det är mycket mail som ska skickas och svaras på mellan tävlingsdagarna. Hannahs pappa har inget Internet så vi sticker snabbt över till Starbucks och nyttjar deras fria wifi och samtidigt tar vi en härlig kopp kaffe.
Over and Out för denna gång. Imorgon startar vi om på nytt.
Symetra Tour tävlingen Murphy USA Shootout i El Dorado är över. Jag hade en väldigt tuff dag på banan under första dagen. Lyckades skaka av mig det till andra rundan och landande på scorerna 81 och 74. Mystic Creek Golf Course som vi spelade var en av de tuffaste banorna jag någonsin spelat. Alla greenerna var toppiga och stenhårda. Om du kom nära kanten så rinner bollen av green och ner i ett en avrinningsyta och vips så ligger bollen 15-20 meter längre ner och konsekvensen blir en svår chip tillbaka. Vid flera tillfällen såg jag tjejer som chippa från en sida av till den andra av eftersom det var så svårt att få stopp på bollen. Då ska ni veta att detta är spelare som spelar på LPGA touren i vanliga fall. Det är så lärorikt och tufft mentalt för du får aldrig slappna av. Jag tampades med en fade (när bollen skruvar sig från vänster till höger) under första dagen och kunde inte få kontroll på min bollbana, vilket brukar vara min styrka. Dessutom var det fyra veckor sedan jag hade spelat tävling vilket märktes på det mentala. Jag trodde att det bara skulle gå att vrida på strömbrytaren för att vara fokuserad, avslappnad och målmedveten, precis så som jag gjorde på LPGA-kvalet. På den här tävlingsnivån är det så små marginaler, allt måste vara på topp annars är du inte med på banan. Lika viktigt som att vi tränar på teknik timme ut och timme in på rangen är det att jobba med den mentala biten. En lärdom som jag tar med mig. Andra dagen var det en helt annan Elin som gav sig ut på banan. Jag är jättenöjd med mitt spel under andra rundan trots att jag inte klarade cuten. Jag vet att jag blir bättre för varje gång jag får möjlighet att spela på dessa tuffa banor och jag ser fram emot att få spela den här banan igen.
Nu är det ungefär 10 dagar tills jag ska spela nästa tävling. Det är en tävling som går av stapeln på samma bana som jag vann på tidigare i somras. Många goda minnen därifrån. Tävlingen är i Orlando, Florida. Förhoppningsvis så har stormen med allt oväder dragit över innan jag kommer dit..
Elin och valpen Elin träffas! Men hur söt?!?!Efter två timmar senare var detta den bästa kycklingen jag någonsin ätit!!
Som jag berättade innan så bodde jag hemma hos Leanne, Cliff, Preston och Payton. En kväll hade familjen bjudit hem några av deras vänner. De tog med sig sin 8 veckor gamla valp. De berättade att deras lille valp hade fått namnet Elin!!!!! En vecka innan jag kom hade min värdfamilj berättat om mig och att jag hette Elin, ett väldigt ovanligt namn här i USA. De kände direkt att Elin blir ett perfekt namn på deras lille valp. Elin och jag hängde hela kvällen …
Dags att slå ut på första Tee.Bästa caddie jag någonsin haft!!
Preston, familjens 14-åriga son kom ut till banan och hjälpte mig cadda. Preston fick många komplimanger och kommentarer under hela veckan. Han gjorde ett kanonjobb. Preston såg till att klubborna var på plats vid min boll när det var min tur att slå. Under vårt 10 hål, sänker Hannah Collier en 15 meters putt då går Preston fram till henne och gör high five. Det fick verkligen oss alla att skratta i bollen. (det ska tilläggas att jag aldrig sett en annan caddie göra high five med en annan spelare än sin egen). Helt fantastiskt och vilken publik vi drog. Flera av Prestons kompisar kom ut för att se oss spela, eller vem vet – de kanske kom för att se sin kompis vara caddie : )
Jag vill också passa på att gratulera denna brud som tar touren med storm. Madelene Sagström vann med 2 slag. Under tre år var det jag, Madde och Therese Larsson som var de tre golftjejer som gick i samma klass på Riksidrottsgymnasiet i Ljungbyhed. Det är alltid lika skoj att ses. I år vinner Madde Symetra Tourens Order-of-Merit med hästlängder. Jag når ännu inte upp till samma nivå som Madde men jag försöker alltid lära mig så mycket som möjligt av henne. Men när hon säger -Elin din attityd och ditt sätt att se på saker kommer alltid beröra mig, då blir jag så glad!! TACK Madde
Efter frukostkaffet var det dags att rasta hunden, Luke. Luke är Hannahs systers hund och han älskar att springa bredvid golfbilen. Vi körde i ungefär 20 minuter och han ville inte stanna en enda gång!
På green använder jag mig av en spegel som jag lägger på greenen främst för att se om mina ögon är över bollen men även för att se om mitt huvud rör sig.
Intill banan såg vi ett hus som hade Texas Tech Universitys flagga, den skolan som både jag och Hannah tog vår examen från. Under alla mina fyra år på Texas Tech bodde jag ihop med Hannah. Hannah är en av de finaste vänner man kan ha och hon har det största hjärtat av alla jag träffat. Hannah bryr sig alltid mer om andra och sätter alltid sig själv i andra hand. Vi har gått igenom många saker tillsammans, både roliga och tuffa.
Elin Arvidsson Golf 