Ett enda slag var det som skilde mig från att få spela tredje dagen av Symetra Tour tävling Fuccillo Kia Championship i staden Albany. Albany ligger två och en halv timma nordväst om New York med bil.

Denna veckan var vi flera spelare, samt några caddies, som bodde hos en värdfamilj. De flesta av spelarna har egna caddies. Jag har ingen eftersom det skulle bli för dyrt. Alla fick eget rum och egen toalett så ni förstår vilket gigantiskt hus de hade. Huset låg 15 min från banan med bil.

 

Detta är min värdfamiljs hus i Albany. Här fanns det rum för många …

 

Spelet kändes jättebra trots att det under första dagen blåste relativt mycket, ungefär 2 klubbor mer/mindre än vid vindstilla. Scoren slutade på 74 och jag låg med det på en delad 72:a plats. Cuten går efter två rundor och det är de på 60:e plats och lika som får spela sista rundan. Visste att jag måste spela bättre för att klara cuten. Min starttid dag 2 var 7.30. Den blev förskjuten en halvtimma pga dimma. Sköt 70. Var relativt övertygad att jag skulle klara cuten. Men det blev inte så. Jag missade med ett ynka slag .. Jag vet att många har upplevt detta och för mig kommer det med all säkerhet hända igen men Gud var jobbigt det var just då. Det är bara att bita ihop och fokusera på nästa tävling.

 

 

Efter dessa tre veckor med tävlingar som avlöste varandra skulle jag ha några dagar ledigt. Eftersom jag befann mig endast 2,5 timma från New York kom mamma på att det hade varit trevligt att ha några dagar tillsammans i där. Bara hon och jag. Mamma bokade flyg och hotell. En avlägsen släkting till vår familj var snäll och lät mig ställa bilen hos dem, lämna golfklubbor och övrig packning i deras hus i Westport Connecticut. Från deras hus tar det en timma med tåg till Manhattan. Howard Mattson tog kontakt med vår familj för några år sedan. Han var i Falkenberg och hade släktforskat och hittat oss med hjälp av Biblioteket. Vad är oddsen på det? Jätteroligt!

Här ser ni några av bilderna från ProAm dagen. ProAm betyder att sponsorer får möjlighet att köpa till sig ett lag i ProAmen. Ett proffs tillsammans med de tre amatörerna bildar ett lag. Mitt lag bestod av tre herrar, från olika företag, men de var kompisar med varandra. Detta var min första ProAm på Symetra. Vi hade så trevligt i bollen och dessutom blev vårt lag tvåa bland de 32 lagen som tävlade.

 Ha det så bra!

Jag har nu kört från Boston till Albany, knappt 3 timmars bilfärd. Efter mina dagar i Boston har den staden blivit en av mina favoriter – allt kändes väldigt europeiskt och Down Town kryllade av intressanta människor som satt på cafe eller som var ute och joggade. För er som varit i Austin Texas så känns de här städerna relativt lika, dvs väldigt skön puls. Albany, där jag är just nu, är staten New Yorks huvudstad. Här ska 144 tjejer spela nästa Symetra Tour tävling på Capital Hills Country Club och den startar imorgon fredag. Ännu en bana som påminner mig om Sverige. Jag tror det främst har att göra med grässorten de har här.

Denna vecka bor jag hos en värdfamilj tillsammans med en amerikansk tjej som heter Emma Jandel. Vi har lärt känna varandra eftersom vi har samma tränare, Todd Kolb från Sioux Falls, South Dakota. Emma är från Ohio och 5 år äldre än mig och har mycket mer erfarenhet som professionell golfare. Emma  har med sig sin fystränare Jake. Vi tre har ”klickat” enormt bra. När vi är tillsammans skrattar vi tills tårarna rinner och snackar om allt. Det ska tilläggas att jag aldrig har träffat Jake innan förra veckan. Efter ett  7-timmars träningspass med spel och puttning bestämde vi oss för att testa värdfamiljens pool och sen dra till Cheesecake Factory. Tyvärr har jag ingen bild på dessa nya stjärnor/vänner i mitt liv men de är guld värda. Vi har haft så skoj!

I skrivande stund ska jag nu dra på mig joggingskorna och köra ett kort fyspass. Sen blir det puttning och range följt av Pro- Am-spel kl 13.00. Imorgon startar tävlingen!

Tjingeling

Men vad hände? Spelet blev inte alls så som jag hade tänkt mig den här veckan. Under förberedelserna kändes allting kanon, jag slog bra, trivdes väldigt bra med banan. Throphy Lea GC är kort och jag kunde lätt nå alla par 5 på två slag. Med med scorerna 76-73 missade jag cuten med 5 slag. Kanske var det mentala som inte riktigt var med efter all bilkörning. Efter två veckor på Symetra och två missade cuter är jag redo att ta mig an nästa tävling och hoppas då få till ett bättre resultat. Nu har jag spelat två tävlingar på den här nivån och jag vet att jag har samma kapacitet som de andra tjejerna. Nog om detta, inte så skoj för er att sitta och läsa hur jag slog bollen till höger eller vänster liksom :).

Jag tänkte istället berätta hur helgen såg ut.

Vid varje vecka på Symetra Tour får man möjlighet att bo hos en värdfamilj. Denna vecka bodde jag hos ett fantastiskt äldre par. Mannen i huset är advokat i Boston och frun är dietist. Efter att jag hade spelat klart vid lunchtid på lördagen blev det en timmas träning för att sedan åka ut till deras sommarhus på Cape Cod. Cape Cod ligger ungefär 50 min söderut från Boston.

 

Nu kör jag vidare till Albany NY!

 

Under förra veckan fick jag möjlighet att spela en av Symetra Tourens tävlingar. Detta är en relativt större tävling än vad jag tidigare spelat. I min värld hade jag alltid sett mig själv, som den som måste vara väl förberedd och vara på spelplatsen flera dagar innan, chippa alla chippar samt slå på rangen tills det inte var något gräs kvar (skämt o sidor). Allt detta rasade då jag på måndagen fick reda på att jag kommit med på tävlingen. Tävlingen skulle starta på torsdagen och jag befann mig 9 timmar i bil därifrån. Packade bilen och drog iväg tidigt på tisdagsmorgonen med Atlanta i sikte där tävlingen skulle starta på torsdagen. Med anledning av de spelade Pro-Am på onsdagen hade jag inget annat val än att spela 9 hål när jag väl kom fram efter mina nio timmars körning. Resterande 9 hål gick jag efter Pro-Am spelet var över på onsdagens kväll.

Tävlingen började och jag var så nervös. Två under par efter två hål … tyvärr slutade denna tävling i en missad cut. Första dagen hade jag 79, och andra dagen 75 i ösregn. Jag berättade för de amerikanska tjejerna som jag spelade med att vädret påminde mer och mer om det vi ofta har i Sverige. Vilken erfarenhet jag tar med mig. Efter tävlingen var jag såklart besviken på hur allting hade gått men jag hade ändå en känsla av att jag kan tävla mot de här tjejerna också. Jag ser väldigt ljust på framtiden. Jag och min tränare vet vad som behövs slipas så det är bara att göra det.

Efter Atlanta åkte Symetra-touren vidare till Boston. Ni som kan er amerikanska geografi förstår vad detta betyder: Norrut!!! Eftersom jag är 23, fyller 24 i sommar, är det ett rån att ha hyrbil (man måste vara 25 år för att inte behöva betala en massa extra avgifter). Detta gör att jag bestämmer mig för att köra med min egna bil till Boston istället för att flyga och ha en dyr hyrbil. Ett snabbt stop för att träffa min kära vän Kim Kaufman som spelade sista dagen på LPGA-tävling. Kim fixade även med ett boende för mig så jag hade någonstans att bo på vägen. Jag tittade på när hon spela sista rundan tillsammans med det kanadensiska stjärnskottet, Brook Henderson. Kim slutade delad 32:a i tävlingen och var nöjd med sin insats (prispengar $8.200). Efter det gick vi ut och åt, en middag som började och slutade i så många sköna samtal och skratt. Jag och Kim träffas inte så ofta längre men när vi träffas pratar vi både ytligt och djupt, precis som båda trivs med.

För att få en jämförelse med hur många mil jag har kört under senaste veckan är det detsamma som om jag har kört från Falkenberg till Milano på två dagar, det känns ju ganska så tufft när man tänker på det. Men det fanns verkligen inget val. Nu är jag i Boston och redo för min andra Symetra Tour-tävling. Jag mår verkligen så bra, jag är glad, har blicken högt och älskar att tävla. Banan i Boston påminner mig om Bokskogens GK i Sverige. Det är stora vackra träd, tjock ruff, ondulerade greener och banan byggdes i början av 1900-talet. Ikväll ska vi in till Boston Downtown, där ligger ett anrikt universitet som vi alla väl känner till, Harvard University!

Tjingeling!
Elin

Man kan verkligen säga att det har varit dåligt med blogginlägg de senaste veckorna. Jag ber så mycket om ursäkt. Men till mitt försvar så har det varit de mest händelserika veckorna någonsin i mitt liv, så jag väljer att skylla allt på det. Jag tänkte att vi börjar där jag slutade i mitt förra inlägg.

Zellwood Station Country Club är en relativt liten, charmig golfklubb i Orlando. Jag startade med en 73:a, helt ok, men kände att jag kan bättre. Jag ringde min svingcoach och sa, ”everything feels awesome, I know I can go low!” Det ska tilläggas att veckan innan hade min putter gått sönder. Troligtvis hade det blivit lite hårdhänt hantering av golfbagen när jag flög till min tränare i South Dakota. Tack och lov fick jag tag på en ny innan jag skulle spela tävlingen. Med en tvådagar gammal puttar hade jag signerat första rundans med en 73:a och andra rundan med en 71:a och är 3 slag efter ledning inför sista och tredje dagen.

På rangen innan sista rundan kändes det inte speciellt bra. Jag slog flera slag till höger, jag märkte att mina tankar var överallt, hade svårt att fokusera. Tanken innan jag ska slå ut är typ ”skärp dig Elin, se till att få ut bollen och träffa fairway.” 18 hål senare hade jag gjort 7 birdies, 1 eagle och 2 bogies, skrivit under en 65:a på scorekortet och därmed en vinst med 6 slag.

Tårarna rann! Att träna hårt för någonting och sen lyckas är en otrolig härlig känsla. Jag hade vunnit men jag hade också bevisat för mig själv att jag kan skjuta så lågt som 65. Endorfinerna som bildas i kroppen under rundan är den bästa känslan som finns och jag ville inte att det skulle ta slut. Helt underbart! Den känslan jag hade sista dagen på Zellwood vill jag uppleva många gånger till. Med fortsatt träning och jag är strax där! Tjejen som jag spelade med under sista rundan, spelar vanligtvis på LPGA. Paula, från Colombia, hon skrattade så gott och sa ”if you make another putt I’m out of here ;)” . Den nya skönheten (puttern) skötte sig kanon och får stanna kvar ibagen.

Dagen efter vinsten packade jag ihop mina väskor och körde vidare till Sarasota. Sarasota ligger ungefär 3,5 timma från Orlando, österut. Där skulle jag spela US Open-kvalet, dvs 85 tjejer som tampas om 2 platser över 36 hål. Kvalet spelas under en dag. Förra året missade jag US Open med ett slag. Detta året skulle jag ta en av de två platserna. Ni som följer mig på Elin Arvidsson Golf på Facebook, vet att det blev inte så. Men som en vis medlem sa till mig, det kommer en ny chans nästa år!

Ha en härlig måndagkväll!

Tack till FJ som förser mig med fina golfskor.

Den fantastiska utsikten från min värdfamiljs apartment där jag fick bo under US Open kvalet.

Nu drar vi vidare ….

Igår vann jag min första tävling som pro och det känns så skönt. Jag spelade min bästa golf som jag någonsin spelat, 7 birdies och 1 eagle samt 2 bogies. Detta blev en score på 65 slag och jag vann tävlingen med 6 slag. Känslan att signa scorekortet och veta att man vann är obeskrivlig. I helgen kommer jag skriva mer om min vinst, jag ville bara skriva något kort nu! Titta in här till helgen och jag har skrivit mer!!

TACK för alla hälsningar, det värmer så!!