Nu har jag haft fem dagar på gräs och jag bara älskar det. Jag tror inte jag hade varit lika tacksam om jag hade haft det så här hela vintern. Bristen på värme och gräs är bra för motivationen och det gör att det blir ännu roligare och när man har det. Det är väldigt lätt att ta bra träningsförhållande för givet. Jag försöker påminna mig själv så ofta som möjligt hur bra jag har det här i USA, trots att det ibland blåser slice-vind (vind från vänster till höger), sämre kondition på rangebollarna eller när det inte är nyklippt på chipping-green. För om man bortser från de här små ”i-landsproblemen” så har jag det väldigt bra.

Idag var jag och tränade på Red Rock Country Club. Red Rock är en helt fantastisk anläggning som ligger i nordvästra Las Vegas. Banan ligger i anslutning till berget och man får flera fantastiska vyer från träningsanläggningen. Tyvärr har jag ingen pressfotograf med mig så bilderna blir därefter, det vill säga – man ser inte ett skit vad det är jag försöker fota om objektet är mer än 15 meter bort ;).

Jag stod och tränade puttning på deras stora puttinggreen framför klubbhuset. Är väldigt fokuserad på det jag gör och tänker inte så mycket på min omgivning. Men jag hör ett par som står lite längre bort som talar ett språk som känns väldigt bekant – svenska! Jag går fram till paret och frågar dem om de är från Sverige? Mycket riktigt – de var från Uppsala och hade flyttat till Las Vegas för drygt 2 år sedan. De hade blivit medlemmar på Red Rock dagen innan och var därför ute och testade putting-green för första gången, samtidigt som jag var där. Vi pratade lite och tog varandras mobilnummer för att eventuellt mötas upp någon gång för en middag eller en kopp kaffe. Dom, precis som jag, hade inte träffat på några svenska, bortsett från alla svenskar som man hör om man är runt området the Strip. Därför var det extra roligt att träffa på dessa svenskar som, precis som jag, är här men inte som turister. Jag är nyfiken på att höra hur de upplever att vara svensk i Las Vegas, precis som jag.

I tisdags var det Alla Hjärtans dag. Jag lovar er, det var ingen i USA som missade att det var i tisdags. Herregud vilken hysteri för den här dagen.

Vi (familjen som jag bor hos och jag) gjorde till och med valet att stanna hemma under tisdagskvällen då alla andra skulle ut och äta. Att vara ute en sån här kväll innebär en himla massa folk, sämre service, längre väntan osv. Istället valde vi att äta hemma.

På Alla Hjärtans morgon tog Ron, pappa i familjen, och körde iväg. Efter en stund kom han tillbaka med tre blomsterbuketter, en bukett till sin fru, en till hans dotter Austin och en till vad han kallar ”hans svenska dotter Elin”. Jag som är så bölig (tror nog det är ett halländskt uttryck, som betyder väldigt lätt till gråt) började nästan att gråta. Jag tyckte det var så fint gjort av honom. Att han tänkte på lilla mig!!! TACK!! Nu har jag blommorna bredvid min säng och tittar på dem varje dag.

Over and out, nu dags för att komma närmre världstoppen i det jag älskar mest på denna jord – golf, golf, golf!