Under förra veckan fick jag möjlighet att spela en av Symetra Tourens tävlingar. Detta är en relativt större tävling än vad jag tidigare spelat. I min värld hade jag alltid sett mig själv, som den som måste vara väl förberedd och vara på spelplatsen flera dagar innan, chippa alla chippar samt slå på rangen tills det inte var något gräs kvar (skämt o sidor). Allt detta rasade då jag på måndagen fick reda på att jag kommit med på tävlingen. Tävlingen skulle starta på torsdagen och jag befann mig 9 timmar i bil därifrån. Packade bilen och drog iväg tidigt på tisdagsmorgonen med Atlanta i sikte där tävlingen skulle starta på torsdagen. Med anledning av de spelade Pro-Am på onsdagen hade jag inget annat val än att spela 9 hål när jag väl kom fram efter mina nio timmars körning. Resterande 9 hål gick jag efter Pro-Am spelet var över på onsdagens kväll.

Tävlingen började och jag var så nervös. Två under par efter två hål … tyvärr slutade denna tävling i en missad cut. Första dagen hade jag 79, och andra dagen 75 i ösregn. Jag berättade för de amerikanska tjejerna som jag spelade med att vädret påminde mer och mer om det vi ofta har i Sverige. Vilken erfarenhet jag tar med mig. Efter tävlingen var jag såklart besviken på hur allting hade gått men jag hade ändå en känsla av att jag kan tävla mot de här tjejerna också. Jag ser väldigt ljust på framtiden. Jag och min tränare vet vad som behövs slipas så det är bara att göra det.

Efter Atlanta åkte Symetra-touren vidare till Boston. Ni som kan er amerikanska geografi förstår vad detta betyder: Norrut!!! Eftersom jag är 23, fyller 24 i sommar, är det ett rån att ha hyrbil (man måste vara 25 år för att inte behöva betala en massa extra avgifter). Detta gör att jag bestämmer mig för att köra med min egna bil till Boston istället för att flyga och ha en dyr hyrbil. Ett snabbt stop för att träffa min kära vän Kim Kaufman som spelade sista dagen på LPGA-tävling. Kim fixade även med ett boende för mig så jag hade någonstans att bo på vägen. Jag tittade på när hon spela sista rundan tillsammans med det kanadensiska stjärnskottet, Brook Henderson. Kim slutade delad 32:a i tävlingen och var nöjd med sin insats (prispengar $8.200). Efter det gick vi ut och åt, en middag som började och slutade i så många sköna samtal och skratt. Jag och Kim träffas inte så ofta längre men när vi träffas pratar vi både ytligt och djupt, precis som båda trivs med.

För att få en jämförelse med hur många mil jag har kört under senaste veckan är det detsamma som om jag har kört från Falkenberg till Milano på två dagar, det känns ju ganska så tufft när man tänker på det. Men det fanns verkligen inget val. Nu är jag i Boston och redo för min andra Symetra Tour-tävling. Jag mår verkligen så bra, jag är glad, har blicken högt och älskar att tävla. Banan i Boston påminner mig om Bokskogens GK i Sverige. Det är stora vackra träd, tjock ruff, ondulerade greener och banan byggdes i början av 1900-talet. Ikväll ska vi in till Boston Downtown, där ligger ett anrikt universitet som vi alla väl känner till, Harvard University!

Tjingeling!
Elin